Detta är inte direkt skrivet av ren njutningslystnad. Ur djupet av den finansiella krisen, pekade inte så många analytiker på rollen som ekonomin spelar i att orsaka fiasko. De hade rätt. Sedan dess har allt medan tiden gått och bankdirektörerna varit föremål för ständiga trakasserier och hot om den ena reformen efter den andra, samtidigt ekonomerna smidigt lyckats glida undan i natten. Strålkastaren behöver plocka ut dem i ljuset igen, göra om och göra rätt, de skall preis som politiker tvingas till ansvar.

Efter att ha spelat en viktig roll i att orsaka den finansiella krisen, vet annars bara himlen vad framtida katastrofer kommer att bringa över oss. Och då menar jag idag inte främst ur perspektivet att det givetvis är direkt olämpligt för samhället att monetarisera enskild skuld till allmänt betalningsmedel i form av krediter istället för att monetarisera samhällets värdeansvar för valutan till enskildas betalningsmedel.

Svagheten i moderna akademiska ekonomin är givetvis att den inte varit utsatt för verklig prövning helt enkelt, detta bevisligen, eftersom det knappast finns någon enda akademisk ekonom som förutsåg finanskrisens fundamenta. De var ju inte ens nära att titta i rätt riktning. Inte heller var detta beteende ett nytt fenomen. Mycket av samma sak hände under kommunismens fall. Det är som om den akademiska världen tror att dessa frågor är under dem och deras betraktelser i fråga om värdighet.

Det har dock inte alltid varit så här.  Läs en Ekonomisk tidning från i början av 1900 talet, och du hittar artiklar om järn och stålindustrin eller problemet med tyska skadestånd. Plocka upp de ledande tidskrifterna av i dag och konstatera det faktum att många ekonomer inte ens själva kan förstå titlarna, för att bara inte tala om artiklarna. Öppna sidor, fyllda med algebra, nästan så att du kan tro att du tittar på ett partitur till en dramatisk matematisk opera.

Matematikerna har tagit över. Men det ironiska i detta är att för de verkligt begåvade matematikerna, är det tankegods ekonomer gör bara en barnlek. Men detta stoff är tillräckligt svårt för att kunna övermanna förståendet hos den vanliga dödliga allmogen. Anledningen till att detta hände, tror jag, är att ämnets ledande utövare led av fysisk avund grundad på bristande självkänsla, om vi alltså bortser från att den numera Centralbanksbaserade bankhegemonin är av synnerligen girig och planerande natur..

Ändå så kommer de frågor som många praktiska ekonomer måste ta itu med inte få dem att ge upp beskrivningar av allt mera komplexa system av ekvationer eller intensiv tortyr med ekonometriska uppgifter, de bara finns där ändå som sanning i deras medvetande, det är deras identitet.

Det är inte dessa frågor som är rotade i vår natur som människor som lever i samhället. Vad denna verklighet ger till resultat hos individen är oftast en blandning av djup förståelse för samhället och dess institutioner, god kunskap om alla relevanta storheter, förtrogenhet med historia – och gott omdöme.

Hur kan då dessa färdigheter förvärvas och utvecklas? Inte genom att studera det moderna akademiska ämne som kallas ”ekonomi” detta torde vara helt uppenbart med facit i handen. I de flesta fall är detta nästan som vore det att individen genomgår en självadministrerande lobotomi. Studerande i ekonomi av idag är tvångsmatade med teoretiska modeller av uppseendeväckande banalitet och med irrelevanta doser av ekonometriska metoder för att belägga tvivelaktig giltighet av nära noll intellektuellt intresse. Vanligtvis avslutar de uppenbarligen sina kurser utan veta något om ekonomi och är lika outbildad i hur man tänker som när de började.

Ämnet som de borde ha studerat är möjligen ekonomisk historia, eller kunskap om politisk och social historia skulle måhända vara ganska nyttigt också. Kunskap om det ekonomiska tänkandets historia skulle vara som grädde på moset. Ta ett sinne utbildat på det sättet, allierat med numeriska färdigheter och förmåga till abstrakta resonemang och du har den perfekta ekonomen.

Naturligtvis försvarar sig ekonomerna av idag mot kritiker som jag, med att säga att problem med oss ​​är att ”vi inte kan matten”. I de flesta fall är det nog sant. Men jag tror inte att det träffar målet. Många av de stora ekonomerna, som Keynes, var matematiker som lade matematiken åt sidan.

Den matematiska komplexiteten i modern nationalekonomi skulle inte spela någon betydande roll om det som framkom var något av stort värde. Men det gör det inte. Från bisarra antaganden är banala slutsatser och vad som framkommer mer än ofta helt värdelöst. I hela den moderna människans historia, kan det aldrig ha funnits ett ämnesområde med en högre andel av medfödda svårigheter för att motivera sitt egenvärde. Jag glömmer aldrig 40 poängsnivån i mikroteori, där partialderiveringen firade oöverträffade stunder medan pengars innebörd aldrig berördes med ett ord någonstans!

Denna situation är farlig. De som bekänner att känner till något om detta ämne i praktiken visar påfallande ofta att de inte vet någonting alls. Och de är så besatta av den matematiska komplexiteten i allt vad de producerar att de ägnar för lite uppmärksamhet till den monetära ideologi som kryper, lömskt, i allt vad de säger och skriver. Ämnet har blivit i allt dysfunktionell teknik och ingen tanke.

Om utvecklingen fortsätter på detta sätt vilket jag tror att den gör, så kommer ämnet att dö med systemet. De delar som är av verkligt värde kan tas upp av andra discipliner – studier affärer och geografi. Kanske det skulle vara det bästa för människan. Men för någon utbildad i ämnet sedan cirka 25 år tillbaka, och som fortfarande fascineras av ämnet, så tror jag det skulle vara en intellektuell skam att ämnet som sådant består som en egen disciplin.

Det finns tre sätt att saker som kan förändras. Första perspektivet är det inifrån. Akademiska ekonomer som inte är anhängare till den etablerade religionen måste våga stå upp för sin egen övertygelse och tala ut. Kritisera utan att var onödigt komplicerande och ändå ha en koppling till världslighet. Säg öppet att kejsaren har inga kläder!

För det andra ur konsumentperspektivet av dessa varor på marknaderna, man kan nämligen genom människor och bör dessutom stämma samman sin kritik och rösta med fötterna. Det tredje och det kanske viktigaste perspektivet, är att det sätt som den centrala finansieringen och transfereringen fördelas på, tvingas genomgå en förändring. Ekonomi är alldeles för viktig för att lämnas åt akademiska ekonomer och en finansiell elits godtycke.