Min för-trogna,

Mitt hjärta är tungt idag, och det smärtar mig att berätta detta för dig.

Vår relation fungerar inte längre för mig. Vi verkar gå i två olika riktningar. Vi vill ha olika saker. Så lika hårt som det är att uttrycka detta, jag lämnar dig nu.

Jag vet att det gör ont. Och jag önskar att jag kunde lindra din smärta genom att säga något i stil med "Det är inte du, det är jag." Men jag kan inte säga det. Det är du ... helt du ... 100%.

Du har förändrats. Du är inte längre stödjande och skyddande - alla de egenskaper jag blev så betagen i för så många år sedan, de har förändrats. Istället har du blivit opålitlig, otacksam och missbrukande. Och jag kan inte acceptera detta längre.

Du brukade lita på mig. Jag kunde gå nästan var som helst och göra nästan vad som helst. Jag kunde uppleva allt som livet hade att erbjuda. Oavsett vad jag gjorde, så förstod du att det skulle gynna oss båda.

Men nu fick jag veta att du har kollat min mobiltelefon och satt övervakning på min e-post. Du ser aktiviteten på mina bankkonton och på mina uttag på kreditkort. Du håller även reda på vad jag köper på nätet.

Jag vet att du har blivit sårad förut. Så jag står ut med några av dina intrång. Men nu är det bara för mycket.

Du brukade låta mig drömma. Kommer du ihåg ... Vi kallade det vår "dröm om allmän välfärd". Vad jag än ville göra, och vem jag än ville vara, så sade du att det var möjligt. Och du skulle ge mig rätten att fritt utöva min egen vilja.

Det är inte sant längre. Jag måste be om ditt godkännande innan jag gör något. Jag måste följa dina instruktioner, följa dina riktlinjer och lyda dina regler. Åh, jag kan fortfarande drömma. Men nu måste det vara din version av drömmen, inte min ... inte vår ... och absolut inte "samhällets".

Och den verkliga tuvan är att även om jag på något sätt ändå lyckas övervinna de bördor som du staplade på mina axlar, och göra min egen dröm, så har du mage att skryta för dina vänner, "Se, han kunde inte ha gjort det utan mig. "

Och jag har ännu inte ens nämnt frågor om pengar ...

Till en början har du absolut inte begärt mycket av mig ... precis tillräckligt för att finansiera ett litet projekt eller två. Jag var inte emot detta då. Du hade som jag uppfattade detta vårt ömsesidiga bästa för ögonen, och du verkade uppskatta min vilja att hjälpa till. Numera vet jag ju givetvis att det aldrig någonsin har varit så som jag uppfattade det hela.

Men under årens lopp, bad du gradvis om mer. Och jag gav villigt, även om jag trodde att en del av vad du använde pengarna till var slösaktigt och extra vagant och kanske även lite dumt. Jag tvivlade aldrig på din integritet eller din ärlighet när du sa "det här kommer att gynna oss båda."

Naturligtvis var det en lögn. Du tog mina pengar och gav dem till dina vänner. Du slösat dem på saker som ingen behöver och inte har råd med. Du maxade ut våra kreditkort med dina dåraktiga system. Och alla pengar du påstod att lägga undan för vår pension är borta.

Vad värre är att nu när jag kommer hem med min lön, så sitter du bara där vid bordet med handen utsträckt. Oavsett hur mycket jag ge dig så är det inte tillräckligt. Du hånar mig och kräver att jag ger dig mer. Du talar om för alla våra vänner att jag är girig och ovillig att betala min beskärda del.

Ärligt talat, jag vet inte varför jag har stått ut med detta missbruk så länge. Jag skulle ha lämnat dig år sedan. Men jag trodde att du kunde ändra dig. Du lovade mig för fyra år sedan att du skulle ändra dig. Och du gav samma löfte långt innan dess.

Men du kommer inte att ändra dig. Du är oförmögen till detta.

Så länge jag är i närheten, kommer du fortfarande var opålitlig, otacksam och missbrukande. Du kommer att bli värre och värre till dess att dina handlingar slutligen förgör oss båda, det är din inneboende natur.

Så för det goda i möjligen oss båda, så lämnar jag dig.

Jag lämnar så att jag blir fri att njuta av givna rättigheter till liv, frihet och strävan efter lycka. Det är vad vi pratade om när vi först träffades för så många år sedan. Jag tror fortfarande att det är möjligt ...

Men jag är säker på att jag inte kan göra det med dig.

Du är den samma som tidigare, skillnaden är bara den att detta nu syns.

Men utan mig som skymmer ditt beteende, så kanske du äntligen kan se vad du har blivit. Kanske kan du ändå möjligen ändra dig, det vet jag inget om.

För din skull hoppas jag bara att om det händer så är det inte för sent.

Med vänliga hälsningar,

99%