Många människor (inklusive jag själv) har aldrig funnit mycket tröst i samhällsapparaten och dess parad av sin egen betydelse. För mig har de flesta metoder för regeringen alltid varit ett sjukt skämt.

Utarbetade konstruktioner och ceremonier, trevliga kostymer och uniformer, pengarna och kändisar, de visar nyheter och pratkvarnar, det är allt kostymerier. Det är en parad av maktutövande rattfylleri i form av clowner och marionetter doppade i glamour och glitter och ståt.

Själva begreppet staten i sig är idag en abstraktion, den är inte vi. Det är en konstgjord social byggnad som verkar ge svagare män en känsla av trygghet (eller falsk säkerhet), även när den är i grund och botten ett hot mot dem själva. Antagandet är att konstruktionen (vilket innebär att makteliten) måste finnas till varje pris. Statsapparaten kan inte föreställa sig som något annat. Systemdeltagaren är på en gång ett fan av den totalitära spelet och en ivrigt studsande fnittrande hejarklacksledare. Systemdeltagarens största dröm är att vara en del av odjuret, att dela på "härligheten" av imperiet och leva hämningslöst genom sina erövringar