Babels torn i Bibeln beskriver det mänskliga övermodet och naiviteten angående kritken mot sina egna oförmågor och vidare i detta, sin därför eviga försyndelse mot mot alltet som är Gud. Försöket att bygga ett torn ända upp i himlen har ansetts ha bestraffats med språkförbistringen, och den ovillkorligen efterkommande bristen i kommunikationsförmåga, och uppdelningen i olika tungomål, vilken innebar att människor inte längre kunde förstå varandra.

I bibeln sägs det att människorna ville bygga en fantastisk stad, med ett torn som skulle nå ända upp till himlen. På detta sätt skulle människans namn bli känt och berömt och de skulle slippa vara skingrade över hela jorden, och framför allt så skulle människan vara sin egen herre.

Människan hade hittat en dal i Shinar, och där hade människan bosatt sig.

För att bygga tornet slog man tegel och som murbruk använde man beck.
Herren steg ned för att beskåda staden och tornet och säger då: “Människan är ett folk och de har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för människorna, vad de än föresätter sig”.

Guds reaktion på stads och tornbyggandet blir därefter att han vill “skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger”.

Platsen kallas sedan dess för Babel, vilket på modern svensk prosa brukar kallas babbel, och det var där som språkförbistringen skapades, och från vilken Herren skingrade människorna ut över hela jorden och byggandet av staden upphörde. Gud ansåg inte att människan någonsin var mogen att vara sin egen herre. Vilket naturligtvis har sin poäng ur en massa olika perspektiv, och inte minst det av att människan är en dödlig tidsbegränsad varelse, medan utvecklingen alltjämt fortgår, vilket skapar vissa svårigheter att blir fullkomlig, eller gudomlig.

Någon uttrycklig kritik riktad mot själva tornbygget i sig, detfinns ju egentligen inte i bibeltexten, och den nutida allmänna oförmågan att läsa textning utifrån skrivning, gör ju att syftet bakom detta lilla epos sannolikt ofta går förlorad.

Sensmoralen är dock ovillkorligen att vårt nutida Babbel och jidder utgör varnande exempel i form av Bryssel och Strasbourg.