Ett folk lär ha den regering den förtjänar. Om detta uttryck håller streck i sin bäring mot verkligheten, så kan vi alltså studera vår nationella egenart genom att giva akt på de män och kvinnor som äro bänkade kring rådsbordet. Dessa människor som exponent för svenskars lynnes art, bör kunna hålla alla frestelser till nationell intellektuell och själslig högfärd borta från oss. Dessa människor har följaktligen en stor uppgift att fylla beträffande vårt nationella självmedvetande.

Hur kan en politisk debatt när den finansiella världen står i brand, så kategorisk undvika att beröra de problem som landet står inför? Frågan är vilket ansvar som skall utmätas för denna så uppenbart uppsåtliga ansvarslöshet och jag tror att risken är stor för att folkets dom kommer att bli mycket hård över rådsbordet.

Maken till ynkliga och räddhågsna människor ur ett ledarskapsperspektiv kan inte finnas, de är en samling ynkliga individer som är rädda för att förlora sin egen försörjning och fortsatta yttre bekräftelse, som de upplever som tillvarons kvintessens. Jag undrar hur många av dessa individer som har egentligen byggt upp en organisation bestående av människor från grunden, där den sammanhållande kraften har varit den kollektiva nyttan?

På den högsta politiska nivån, där finns det uppenbarligen nästan ingen efterfrågan alls på sunt förnuft, men däremot en chockerande stor efterfråga på finansiell voodoo och trolldom.Till skillnad från icke-trollkarlar och häxmästare, så lever dessa efterfrågade moderna ekonomiska guider inte i den verkliga världen, i verkliga städer ibland verkliga människor. Istället lever de i elfenbenstorn i hemliga byar för trollkarlar och häxmästare, bara helt "normalt"undanstoppade i obskyra hörn av stora universitet. Tillsammans är dessa hemliga byar det som kallas "den akademiska världen". Den har lett oss vårt finansiella nuläge med mycket stor framgång."Den akademiska världens elfenbenstorn" är strikt tabu för alla icke invigda med undantag för kurser i "svartkonster" som kallas för utbildning.

Det är alltså obestridligen bara utanför gränserna för dessa på sig själv byggda inskränktheters elfenbenstorn, som sunda ekonomiska principer och sunt förnuft kan råda.