Den tandvärk som jag har på denna bild, den är förmodligen ingenting i en jämförelse med den huvudvärk som andra nu kan ha som en konsekvens av den situation som jag beskriver i det följande.

Det råder nu en stor, för att inte säga slutlig och monumental förändring i det politiska stämningsläget bland G8-ledarna mot mindre åtstramning och mer tonvikt på ekonomisk tillväxt, vilket om nu någon skulle ha missat detta framgick vid mötet förra helgen. Innebörden av att tillväxt mäts i pengar och att pengars värde består av skuld och att detta tillsammans har den ovillkorliga innebörden av en ökad skuldsättning vid tillväxt, det kommer nu allt närmare det allmänna medvetandets kritiska massa. En kritisk massa som får sin slutliga konsekvens när folk begriper att de betalar ränta för att låna ingenting av bankerna som skapar krediterna ur luften, ex nihilo.

Det som utåt triggar förändringen är valet av den finanspolitiska marionetten Francois Hollande, den hotade kollapsen av euroområdet, och det förestående amerikanska presidentvalet. Hindret i euroområdet förefaller vara Tyskland, eller snarare dess medborgare vilka ombeds att betala och kasta sina begränsade besparingar på en till synes obegränsad brasa av problem. IMF menade också på tisdagen att England behöver ytterligare kvantitativa lättnader.

I och med att man nu sätter G8 politiken åt sidan, så har euroområdets problem obevekligen nått en kritisk punkt: Det är nu ovillkorligt klart att antingen så behövs det mycket mer pengar för att köpa systemet lite mer tid, eller så står Europa inför en direkt systemisk kollaps som ändå inte ens säkert kan förhindras av mer pengar, detta eftersom pengars värde bygger på skuld och förtroendet för skuldens värde har havererat, antingen folk och marknader förstår de egentliga och reala funktionsmässiga sambanden emellan dessa faktorer eller inte.

Greklands problem är illa nog i sig, men kön av länder med Spanien, Italien, Belgien, Irland och Portugal som också är insnärjda i skuldfällor och där det inte finns någon uppenbar flyktväg ifrån saxarnas vassa käftar, platstilldelningen i kön är obeveklig. Även Frankrike har utvecklade bankproblem, med ett stort statligt uppbackat bolåneinstitutet, som typiskt nog Moodys ”tvingades” erkänna har svårigheter att finansiera sin balansräkning. Frankrikes affärsbanker är också fruktansvärt utsatta för Italien, Spanien och Belgien.

Vi fokuserar ofta på statsfinanserna och glömmer konsekvenserna för den privata sektorn i ljuset av den systemiska krisen. Högre statliga lånekostnader mot obligationer driver upp bolåneräntor, i alla fall enligt den offentliga teoretiska versionen, som därför är bunden att undergräva överbelånade fastighetsmarknader. För det är ju ett system som bygger på tro och inte på vetande så det går ju inte för sig att marknaden eller bolånekunderna helt plötsligt börjar veta en massa saker om inte överensstämmer med de gängse trossuppfattningarna, detta eftersom då havererar ju systemet ögonblickligen, särskilt i Portugal, Spanien och Irland.

Den franska långivaren som nämns ovan, Caisse Centrale du Credit Immobilier, innebär en uppenbar risk för ett behov av en statlig räddning, och detta i ett land som inte ens tros ha bostadsfastighets problem alls ur ett finansiellt värderingsperspektiv.

Bolåneräntorna i Storbritannien ökar, men detta eftersom långivare stramar åt sina utlåningskriterier för att rädda sina kapitaltäckningskvoter och husen inte kan flyttas, husen står ju liksom där de står. Och effekten av stigande räntor på andra fastighetsmarknader är uppenbar. Det är förvisso bara början, men det verkar inte precis som något som helst annat än som vore det igen så att dessa fastighetsmarknader nu stannar igen även ur det enda återstående fungerande kulissperspektivet, vilket naturligtvis oroar centralbankerna.

Deras övergripande rädsla har  ju med viss naturlighet alltid varit en skuld deflationsgrundad kollaps, där fallande tillgångspriser utlöser självförevigande säkerheters värdesönderfall och därmed pengarnas värdemässiga likvidation.

Centralbanker måste tänka på att risken för att detta ska hända nu ökar igen. Det pressar upp trycket på Europeiska centralbanken att tillsammans med Fed och Bank of England genomföra en förnyad expansion av penningpolitiken.

Historiker kan redan se tillbaka på G8-mötet förra veckan och se det som den punkt i den fortsatta krisens utveckling när centralbankerna fick grönt ljus för en slutlig, katastrofal penningpolitisk lättnad. Det är spel igen för Keyneskulissen, och det är en kortvarig möjlighet för bankerna att driva på hårt för en Rooseveltsk typ av penningmängdsökning och utgifter för att hindra det plötsliga och okontrollerade haveriet av skulderna. Både Obama och Hollande gynnas av denna strategi, och mer konservativa politiker som egentligen borde ha kunnat argumentera emot detta irrationella beteende har uppenbarligen inte tillräcklig kunskap om rationell ekonomisk teori för att lägga fram ett enda giltigt motargument för att bestrida den finansiella galenskapen. Bortsett då från att den realpolitiska viljan dessutom uppenbarligen inte sällan saknas i den partipolitiska kulissen.

Men medan Roosevelts stimulansfasoner inom detta system lyckades med att stoppa en förnyad nedgång fram till 1938, nio år efter det att Wall Street kraschade 1929, så är inte detta något lycklig prejudikat för dagens situation. Nu, är som jag har beskrivit så många gånger, systemets metacykliska funktion till vägs ovillkorliga ända i och med att räntekostnadstillväxten nu dominerar allt inom systemet. Det är bara formerna för kraschförloppet som kan påverkas fortfarande.

En ny våg av stimulans verkar ju dessutom helt säkert underminerande för inte bara förtroendet för dollarn, utan nu alltså även för euron. Och detta samtidigt som tyskarna vaknar upp till möjligheten att deras tredje valuta utplånas under ett och samma århundrade, så finns det bara en flyktväg för dem: ackumulering av guld för smartare än så, det är de ju uppenbarligen inte, de kunde ju faktiskt lika gärna försöka med glaspärlor för tredje gången gillt i detta gällande vad som är ett realt mänskligt värde.