"Social instabilitet förstör inte kapital, den avslöjar bara i vilken utsträckning kapitalet tidigare har förstörts av dess svek i form av hopplöst improduktiva arbeten", sade John Mills 1867.

Panik var det ord som används på den tiden för att beskriva recessioner och depressioner. Warren Buffett sa det på detta sätt: "När tidvattnet går ut kan du ta reda på vem det är som har som simmat naken."

Så om vi för ingenting annats skull, så för övningens skull, skall ta ett perspektiv på hur kejserliga nakenbadare måste resonera för sin egen blotta överlevnads skull, eller att skyla sin nakenhet eller omskrivet alltså till det rådande söndervittrande systemets hopplösa upprätthållande. Då kan följande vara anslag i tanken till en vidare diskurs.

Under högkonjunktur är det lätt hänt att krediter och pengar blir felinvesterade i saker som banker och fondföretag som inte är riktigt lönsamma finansiellt och som absolut inte alls är lönsamma ur något som helst realt ekonomiskt perspektiv. När så sedan krascher sker, så blir skulden antingen avskriven eller nedskriven. Detta är deflatoriskt vilket är ett bärande begrepp i denna lithanias perspektivbildning.

Nu lever vi ju dock inte i någon form av rationell normalitet utan snarare i punkten av dess absoluta motpol vilket kommer att framgå.

När Centralbankerna kämpade med värdeillusionstömningen av dot-com bubblan genom sitt försök till vidare kreditexpansion, denna gång i bostadssegmentet, både förlängde man enkelt och förvärrade processen. Det kommer då till en punkt där det felinvesterade kapitalet och de utarmade besparingarna (alltså blev husen) blir så allvarliga att bara att sänka räntorna inte kom att fungera längre, trovärdigheten i systemet försvinner nämligen när räntorna blir negativa, alltså att man alltså får betalt för att låna till sitt hus. Nya lån genereras då inte i en takt som uppväger dödandet av gamla lån, alltså varken av återbetalning eller avskrivning, och där är vi nu, i punkten för kreditkontraktionsdeflation. Kom ihåg att i vårt system lånats in i existens. När krediter dör då försvinner pengar.

Inledningsvis så tolkade centralbankerna inom BIS och IMF situationen som ett likviditetsproblem och arbetade för att låsa upp systemet. Eftersom likviditeten faktiskt hade torkat upp på grund av uppfattningen av att alla banker var på obestånd, så har deras beteende inte fått systemet att startas om.

Erkännandet för att systemet inte lägre fungerar, inledde IMF och BIS med sitt centralbanksystem genom införandet av begreppet kvantitativa lättnader, först genom att köpa statsobligationer och sedan genom att köpa upp giftiga finansiella tillgångar. Tillgångarna köptes för nyskapade pengar -"skapade"-av centralbankerna där exempelvis Anders Borg såklart då tyckte att det var ytterligt oansvarigt av de svenska bankerna att inte låna billiga pengar av ECB. Sedan 2009 har Centralbankerna riktat hypotek på detta vis och priserna har minskat till "förvånansvärt" låga priser, men alltså inte alls tillräckligt låga priser för att kompensera för den totala nedgången i efterfrågan på nya krediter, som samtidigt beror på den samtidigt havererande återbetalningsförmågan grundad på räntekostnadstillväxten. Delvis beror detta också på att människor helt enkelt refinansierar befintliga lån men det finns också en ovilja att köpa hus i osäkra tider och en ovilja från bankirer att låna ut.

Det är därför fiatpengarna ännu inte har varit inflationsdrivande i den meningen att de utvidgar den funktionella penningmängden. Centralbanken har bara hämmat det naturliga affärsmässiga fallisemanget av osäkra fordringar. Det förhindrade också omfördelning på arbetsmarknaden för människor som är fastlåsta under vattenytan av inteckningar och som därför inte kan flytta till nya jobb.

Varför då inte låta ekonomin kollapsa och rädda sitt politiska anseende? Eftersom deflationen är uppenbar för massorna. Eländet finns där ute för alla att se, massarbetslöshet, konkurser och lägre löner. Vi har sett detta under lång tid nu trots ziljoner i monetär stimulans från centralbankerna. Så stark är deflationsprocessen, eller kanske, det är kanske bättre att säga hur illa situationen är..? Det monetära suget från den finansiella delen på den reala ekonomin växer med samma exponentiella tillväxthastighet som räntekostnadstillväxten och ingenting blir bättre från nu inom detta system.

Med inflation är resursöverföringen mer försåtlig. De första mottagarna av den nybildade penningmängden och kredittillväxten är alltså de som tycker om att ha en speciell relation med regeringen, den finansiella gudomen i form av bankerna. De får pengar först och de gynnas mest. Var lägger då dessa filantroper sina delar av pengarna?I aktier och råvaror som blåser upp priserna i skyn. Inflationen i pris är dock inte samma sak som den monetära inflationen med minskad köpkraft per valutaenhet, den tidigare är en följd av den senare. Dessa pengar sipprar ner i den finansiella sektorn för att stimulera ekonomin, vilket ger en kort sockerkick av energi som ger rörelser som förleder allmänheten till att tro att det finansiella själlösa liket lever.

Inflation döljer resursöverföring, medan deflation är åtstramning som blottlägger missförhållandet där ute öppet för alla att se. Endast under inflationen kan den politiska klassen täcka förlusterna inom bank klassen utan att orsaka upplopp. Med deflation, som har varit den viktigaste processen hittills, är det däremot mycket lätt att se hur bankerna håller på att räddas medan vanliga människor går i konkurs. Detta är hur och nu. Det är därför det är upplopp i Grekland och det är därför det kastas molotovcocktails på skattekontor i Italien.

Regeringar älskar inflation och hatar deflation, man har till och med satt upp infaltionsmål... Med inflationen så kan den politiska klassen berika bank klassen, i Sverige så kan detta trevligt döljas med en finanspolitisk kuliss som heter finansmarknadskyrkan med en missionerande pastor som heter Peter Norman.

Tyvärr för den politiska adeln med sina herrar i bankgudomen så kommer den deflationistiska processen aldrig mer gå bort förrän skulderna helt har rensats ur. Teoretiskt, som den så durkdrivne Shalom Bernanke nämnde i sitt berömda helikopter tal, så kan finansministeriet skriva bort skulden, men det skulle vara ohyggligt inflationsdrivande, förmodligen hyperinflationistiska. Hyperinflation är alltid resultatet av att den politiska klassen beslutar om att ta itu med skulden genom att skriva av värdebasen till en given penningmängd. Banksektorklassen förstår att hyperinflation sopar ut allt, inklusive bankerna, vilket är anledningen till att den durkdrivne Shalom Bernanke som centralbankschef inte följer råd, precis som Stefan Ingves, man har helt enkelt andra agendors intressen att bejaka än de som är de för folket förespeglade.

Så den politik som centralbankerna har valt och som kommer att fortsätta att gälla så länge som systemet varar eftersom medlemmar av bankklassen, centralbankerna inom BIS och IMF, inte av någon slump är ställda utanför den politiska processen, eller med andra ord är rena privata företag som kontrolleras av privata banker och "övervakas" av politiska marionetter, därför gäller en gradvis deflation genom att bara införa tillräckligt med penningpolitiska lättnader för att adekvat maskera den deflationistiska smärtan utan att döda bank klassen. Detta innebär en långsam, utdragen process av valuta förstöring och stagnerad tillväxt många långa år framöver om den mentala bedövningen består i allmänhet.

När vi når den finansiella Kap Horn klippan 2013 så kommer den politiska klassen att reagera med ytterligare felinvesteringar genom att höja skuldtaket, fortsatt låga skattesatser, "stimulans", etc. Det blir ingen uppenbar åtstramning, åtminstone inte tillräckligt för att orsaka kravaller. Upplopp i Europa är en stilla bris jämfört med om det blir upplopp i Amerika. De sociala skillnadernas barn vill inte bara bränna några bilar, de bränner gärna hela städer.

Till dess att skulderna slutligen rensas bort, så kommer åtstramningen alltid att finnas där under ytan. Politiska begränsningar, snarare än brist på politiska instrument, förklarar varför deflationen har pågått så länge som den har.