I en demokrati så har en opposition som sin givna politiska roll att opponera och att tvinga regeringen till att spetsa och värderingsmässigt pröva och värdera sin politik, detta för att den demokratiska processen skall vara levande och värd namnet utifrån innebörden av begreppet demokrati.

I en "demokrati" som vår egen, där det alltså egentligen definitionsmässigt råder finansiell diktatur, där banker tar betalt för att människor skall få använda pengar för att bedriva handel med varor och tjänster med varandra och där detta betalningskrävande, inte utgör ovillkorlig en oppositionell huvudfråga, där råder en fullkomligt oseriös demokrati vars politiska medlöperier kommer att dömas hårt av historien.

Den politiska ledningens oförmåga att göra vad som är bäst för folket för att skydda människor från att drabbas av banksystemet, istället för att som nu främst skydda banksystemet ifrån människorna och människors rätt att leva i välstånd, är snart lika pinsam som den är uppenbar och kan snart inte ens godtas utifrån att ett folk har den regering som det har förtjänat.

Men att som politiker i nu inte agera i något som helst avseende alls, är inte heller ägnat att skapa något som helst förtroende hos människor, utan det kommer istället bara att skapa ett förakt för alla de som därför har lånat sig till detta, trots att det tydligt har beskrivits av mig med flera vad som nu står för dörren. Det är som ledare som så, att man antingen leder rätt fel eller inte alls.

De finanspolitiska marionetterna mot folken har på det internationella planet nu överenskommit att de inte är överens och att folken därför måste sättas hårdare i skuld för att inte vara lika belastade av sina skulder.

Om inte detta är galenskapen i sin renaste form så undrar jag faktiskt lite över hur galenskapen kan se ut?

Om den politiska oppositionen är det bryne mot vilken den demokratiska knivens egg skall slipas i det öppna samhället, då undrar jag ju lite diskret varför de mest avgörande och fundamentala frågorna om hur pengar skapas och får sitt värde, så fullkomligt helt och fullt lyser med sin frånvaro på den partipolitiska scenen?

Beror denna frånvaro av så egentligen banala monetärteoretiska frågeställningar, på att antingen så saknar dessa frågor betydelse för samhället i detta eller beror frånvaron av frågorna i ljuset, på att de politiska partierna inte alls företräder folkets intressen? Svaret är som alltfler kan se ovillkorligen det senare.

Jag ser att Riksbanken söker en prognoschef och jag söker givetvis det jobbet direkt, men jag har en känsla av att jag är just precis det som person som dom inte vill ha, trots att det obestridligen är så att det borde vara tvärtom med avseende på det som befolkningens uppfattning är om vad som skall eller åtminstone borde vara Riksbankens roll inom Svensk ekonomi.

Jag kan ju dessutom belägga att jag har prognosticerat samhället på nätet sedan snart ett decennium och att jag dessutom till uteslutande delar har haft rätt, men jag påstår av någon anledning alltså att just detta, därför är skälet till att jag aldrig kommer att bli aktuell för denna typ av tjänst inom detta system, trots referenser och formalia.

Det är väl ungefär som när jag sökte jobb på Röda korset eller som chef för avdelningen på MUST som hade hand om Saudibetalningarna, även om jag kom till intervju på det senare, innan de hann stänga ner rekryteringsverksamheten...