Vad gäller begreppet kultur är att kulturen utgör förutsättning för det fortsatta samhällsutvecklingsarbetet såväl på individ som på samhällelig nivå. Det är odlingen och utvecklingen av det sedan tidigare varande, det är i sin bästa form vår förädling som människor och samhällen.

Utan kulturer så kan man inte utveckla varken individer eller samhällen.

Det är nationella och samhälleliga kulturer som är vattnet som människorna simmar i, och det är dessa kulturers utveckling som är källan till en ökad potentiell produktivitet och kreativitet hos människorna i samhället. Det är en självpåfyllande eller självtömmande källa för människan fortlevnad, där valet är vårt eget och egennytta är det som hindrar oss ifrån att göra väljandet.

Det var och är idén om en mobilisering av exempelvis  enheten "nationen" som kulturellt begrepp, för ett nationellt utvecklande syfte i denna mening, i meningen en kulturell rörelse, som är grunden för uppmuntran till kreativitet och har varit det så länge människan har funnits till. Detta är även givetvis ur det omvända perspektivet och till den rådande fria informationen, nationalismens ovillkorliga undergång.

Produktivitet bygger på den kreativa förmågan hos den enskilda mänskliga individen, den förmåga som gör att vetenskapliga upptäckter kan göras, och att befolkningen i stort kan tillägna sig de därmed tillkommande förbättringarna och innovationerna som utvecklar samhället och därmed kulturen.

Med andra ord: i den mån som en befolkning ges en möjlighet att få uppleva vetenskap och teknologi, och då en kultur som hänger ihop med detta, så får den befolkningen en möjlighet att vara kreativ och att utvecklas. Befolkningen får möjlighet att göra upptäckter, eller åtminstone tillgodogöra sig dem, på ett produktivt sätt.

Utan en sådan inriktning på vetenskap och klassisk, alltså längre historiskt tillbakablickande, kultur så hämmas befolkningens förmåga att utveckla sin egentliga produktiva eller kreativa potential till fullo.

Denna kreativitet hos befolkningen kan bara utvecklas om förbundna underordnade kulturer, används som verktyget för att mobilisera människor till att tänka kreativt på sig själva, på varandra, och på samhället i stort. Vilket till syvende och sist givetvis kokar ner till att samhället består av individer som var och en bygger sin tillvaro på en mer eller mindre utvecklad grad av självbetraktelse.

Hur uttrycker individen kreativitet?

Med hjälp av ett språk!

Med hjälp av ett språk, som inte sällan är nationellt, som är ett socialt uttryck, för att kommunicera idéer individerna emellan. Frågan är väl egentligen hur djupt ner i befolkningen den här kommunikationen av utvecklande idéer kan tränga. Men den liberala tron på den fria individens förmåga, gör gällande att vår politik alltid måste sträva mot att utveckla individerna i samhället. Så åtminstone i något sällsynt fall så är inte alla ismer fullkomligt ute och cyklar.

Om man har en befolkning som till 50 eller 60 procent är outbildad eller felutbildad, och hålls nere i okunnighet, kommer då en sådan befolkning att kunna ta fram samhällsutvecklande och bärkraftiga utvecklande idéer, och att alltså kunna vara kreativ?

Nej, inte under dessa omständigheter till sin fulla potens, och detta är ett obestridligt faktum.