Människa kan aldrig bli gud i enlighet med figuren på bilden, men med avseende på de diskussioner som uppstått kring olika artiklar och min kanske eventuella kristna kyrkliga bildning, så tänkte jag ta tillfället i akt och belysa frågan med någon vidare grundläggande information i saken, naturligtvis främst till det allmännas fromma, vilket ju som alla vet ändå bara är av godo för religionen och dess alltid så godhjärtade koryféer.
Detta ett av mänsklighetens första stora politiska styrmedel, som av någon helt outgrundlig anledning fortfarande i dagens informationsklimat, är en fråga som åsätts eller snarare tillåts att ta helt orimliga proportioner, all denna upplysning till trots, och nu anfäktas det att de intellektuella dessutom åberopar detta synnerligen infama styrmedel för de oupplysta. Snus är snus och strunt  är strunt även i munnen på lyckoförsäljande själamånglare och politiska paladiner.

Ibland jungfrufödslar, heliga andar, brinnande buskar och allehanda mycket obskyra svårförklarligheter, så fortsätter detta spektakel fram igenom historiens förlopp, och knappast någon enda individ anser att detta sker genom någon särskild individs egen vilja, ja förutom guds då förstås, för det vore ju förmätet att påstå att det var någon annan som aktivt drev på i frågan.

Att det i religiösa sammanhang inte sällan skrivs i luftigt format, kan ju också läsas som att torftig förståelse råder i betraktelsen

Om denna beskrivna intellektuella elit som nu hänger sig åt religiöst anfäktande, skall utgöra exponenten för den Svenska befolkningen genom sin representation, så torde detta i alla händelser vara en exemplarisk bild, för avhållsamhet ifrån intellektuellt övermod om än inte så mycket annat.

Och den så kallade intellektuella eliten fyller därigenom en viktig roll i den Svenska allmänna självmedvetenheten.

Så jag tar det igen om kyrkomötet i Nicaea 325 e.kr först lite översiktligt och sedan lite fördjupat.

Då Kejsar Konstantin hade sitt lilla möte och förbjöd arianismen 325 e.kr, eftersom denna så uppenbart äventyrade den kristna frälsningsuppfattningen, så gjorde man som alla snart (hoppas jag) borde veta, en del andra manövrar med vissa evangelier i rent maktpolitiska syften, som till exempel inte precis stärkte kvinnans ställning.

Främste kvinnoförtryckande maktspelare och Arianism bekämpare, var den kanske inte fullt så sympatiske Athanasios, vilken alltjämt var en av de mer inflytelserika ibland den Grekiska Kyrkans fäder.

Denne Athana´sius ( i sin ursprungliga stavning) såg alldeles klart den redan då förstående faran i arianismen och dess utbredning, och hur denna skulle kunna att komma att äventyra hela den kristna frälsningsuppfattningen.

Den maktpolitiska problemställningen för denne kyrkans megapolit, kunde redan då bedömas se ut på följande vis.

Om Kristus skall kunna frälsa människorna med någon trovärdighet som förebild, så måste han vara en verklig gud som guds son, inte som arianismen beskrev någon form av halv-gud, som en av alla andra människorna i skapelsen.

Att Kristus var guds son som en del i alltet, skapelsen, var alltså inget som direkt skulle stärka några aktier för det Kristna maktförbundet. Folk måste absolut redan då, ha enkla bilder för det oförståeliga, som de kan se som förståeliga, och helst gärna ta på, det var tanken bakom detta.

Den värde herr Athana´sius kom i delo med den romerske kejsaren vid ett otal tillfällen och landsförvisades hela fem gånger, för sina maktpolitiska utsvävningar, vilka alltså inte alltid förnöjde kejsaren särskilt.
Icke desto mindre, runt år 340 e.kr så vistades Herr Athana´sius under ett par år hos biskop Julius i Rom, där han genom en riktig ogärning, för att vid denna tid, höja den relativa efterfrågan på kvinnor hos män (mäns biologi oförändrad), så genomfördes detta dramatiska propagandanummer till munkväsendets fromma, under förespegling av avhållsamhetens goda, och dess positiva effekter vid en allmän implementering i samhället.

Och Herr Athana´sius gjorde en ännu större förledande insats för att förvirra genusdebatten år 362 då han höll en betydelsefull synod, en slags klerikal dåtida konferens, synoden fick dogmhistorisk betydelse, därigenom att den helige ande samordnades med fadern och sonen, och skapade den heliga trefaldighetens förvirring,

Religion är förklaringen till det som inte människan genom historien inte har kunnat sätta sin logiska förståelse på, och därmed ställer sig oförstående till, så att kalla religion för oförstånd har en viss poäng.

Kristendomen har sitt egentliga ursprung ur dåtidens Palestina, det vill säga den judiska stat som idag närmast motsvaras av staten Israel. Staten Palestina var vid tiden för kristendomens begynnande framträdande en del av det romerska riket. När Jesus levde så spreds dock aldrig kristendomen utanför den judiska staten, men relativt snart efter den omtalade korsfästelsen så började apostlarna via resor att sprida den till de kringliggande länderna. De missionsresor som man bäst känner till är de som genomfördes av Paulus. Han reste igenom och predikade i en stor del av de kringliggande länderna och startade även upp ett antal församlingar, bland annat i Grekland.

De första kristna församlingarna utanför Judéen/Palestina bildades dock i Antiochia strax före Paulus insatser. Även en del andra missionärer reste runt bland de kringliggande länderna och predikade det kristna evangeliet. Och man kan ju i detta redan se dessa predikanter som handelsresande i makt. Relativt tidigt startades församlingar i bland annat Pergamus, Thyatira, Sardes, Filadelfia, Laodicea, Efesus och Smyrna. Dessa brukar kallas de sju församlingarna i mindre Asien.

Det antas att de första apostlarna kom till Rom cirka år 42. Enligt romersk-katolsk tradition så var Petrus den första aposteln att besöka Rom, men det finns emellertid inga konkreta bevis för detta. Vad som man däremot vet säkert är att Paulus besökte Rom år 63, då han satt i husarrest under två års tid i väntan på en dom. Paulus resa till Rom beskrivs i kapitel 27 och 28 i Apostlagärningarna.

Paulus transporterades som fånge till Rom efter att han hade vädjat till kejsaren vid ett tillfälle då de ledande judarna i Jerusalem hade anklagat honom för brott och fått honom fängslad två år tidigare.

Makt var makt redan då liksom snus och strunt.

Efter ett tag så började därför Rom se de kristna som ett hot. En av de främsta anledningarna till detta var inte osannolikt den mycket snabba tillväxten hos den kristna kyrkan. Den mest kända av de romerska kejsarna som förföljde de kristna är nog kejsar Nero (37-68). År 64 startade han en stor brand i Rom, vilken kejsaren skyllde på de kristna. Misstankar restes inte oväntat(främst från kristet håll) att det faktiskt var kejsaren själv. även om det inte var rent personligen, som hade startat branden för att få en anledning att ge sig på de kristna. Efter branden så startade en massiv förföljelse av de kristna i Rom, under vilken bl.a. apostlarna Paulus och Petrus avrättades. Den förföljelsen var massiv, men än så länge till största delen inskränkt till huvudstaden. Makt var makt och strunt var strunt redan då

Det följande århundradet fick de kristna utöva sin religion relativt ostört. De som utövade den nya religionen var fortfarande ändå relativt få och den romerska statsmakten lät dem för det mesta hållas.

Under slutet av 100-talet började emellertid att antalet utövare att växa mycket snabbt utifrån att den dåtida vetenskapen inte på långa vägar klarade av att förklara de olika frågeställningar som människor gjorde gällande i sin tillvaro. De kristna med sin tro på en gud gjorde det därvidlag omöjligt att acceptera kejsardyrkan. Statsmakten i sin tur började därför se de kristna som ett alltmera direkt hot efterhand som dessa blev allt fler. Under slutet av 100-talet och ända in i 200-talet så accelererade därför förföljelserna drastiskt och utvidgades även till att gälla resten av riket.

Trots svåra förföljelser fortsatte medlemsantalet i de kristna församlingarna att öka. Vetenskapens framsteg var som lätt inses fortfarande tämligen begränsade. Förföljelserna blev därför än värre under 200-talets andra hälft, men en vändning var dock nära förestående. Under kejsar Diocletianus i slutet av 200-talet så skedde dock de sista riktigt stora och statsstödda förföljelserna av de kristna.

Under tiden fram till 313 då kristendomen blev förklarad laglig, så avrättades tiotusentals kristna, och ibland dem flera biskopar och andra ledare inom kristendomen. En del av de kristna lät sig dock naturligtvis avsäga sin tro för att rädda livet. Snus var ju snus redan då.

Som en följd av förföljelserna, så levde de kristna av naturliga skäl ett mindre framträdande liv i Rom. De firade sin gudtjänst i sina hem, och de tilläts inte att bygga några egna kyrkor. Den mest fascinerande delen av de kristnas levnad under denna tid i Rom torde därför vara de mängder med katakomber i Rom som de utgrävde som gravplatser.

De kristna ansåg utifrån sin dåtida förståelse att man skulle begrava de döda hela i marken, men mark var dyrt, och de kristna var rädda för att gravarna skulle skändas så de köpte mark precis utanför gränsen till stadskärnan och grävde ut mängder med stora katakomber där de döda begravdes.

Med tidens gång så blev fler och fler romare kristna, och även en stor del av den inte alltför begåvade överklassen. Men detta innebar att förföljelserna inte längre var möjliga att upprätthålla i samma omfattning för makten och de upphörde därför med tiden.

År 313 så förklarade även därför kejsar Konstantin kristendomen laglig, och de kristna kunde därmed börja verka öppet. Detta fick till följd att mängder med kyrkor byggdes under en kort tid över hela romarriket Även kejsar Konstantin blev ”kristen”, för snus var ju snus och makt var ju makt redan då.

Några av Konstantins efterträdare försökte att avskaffa religionsfriheten för de kristna dock utan någon större framgång. Antalet kristna församlingar fortsatte att öka och år 385 blev kristendomen statsreligion och enda tillåtna religionen i riket. Man kan säga att snuset då hade blivit makten även om det i folkets ögon betraktades lite annorlunda.

Några decennier senare var Romerska riket i princip helt kristet - det sista motståndet (från kejserliga krafter inom den romerska staten) mot kristendomen nedkämpade kejsar Theodosius på 390-talet. På 380-talet hade situationen således blivit den omvända då det var de kristna som istället började förfölja andra oliktänkade och riva ner flera tempel. För snus är ju snus.

År 391 så lät Kejsar Theodosius den store, som själv inte av en slump därför var kristen, avskaffa religionsfriheten och införde kristendomen som statsreligion, i sann maktspelaranda, de gudomliga interventionerna för tiden tyder i alla händelser inte på någonting annat än att gud måste ha varit fullt upptagen med annat än att skona människor från Theodosius religiösa räfst och rättarting.

Kristendomens slutliga seger över de gamla religionerna cirka år 400 ska emellertid inte tolkas allt för bokstavligt. Förkristna trosuppställningar levde vidare parallellt med kristendomen lång tid därefter hos breda befolkningslager, inklusive många ämbetsmän, vilka av naturliga skäl då som nu var mer intresserade av den egna makten.

Det var vanligt att man kallade sig kristen samtidigt som man trodde på diverse onda andar med mera. Alltså precis som dagens svenska socialdemokrater gör. Faktum är att kristendomen därför så småningom tog upp flera förkristna trosuppställningar. "Goda demoner" blev t.ex. änglar och onda andar, demoner m.m. som samarbetade med djävulen blev också en del i den kristna läran under medeltiden.

Kristendomen upphöjelse till statsreligion innebar att kejsarens roll förändrades, åtminstone ytligt. Från att i princip ha varit en gud själv, så blev kejsaren istället guds ställföreträdare på jorden, vilket givetvis inte ställde samma krav på övermänskliga förmågor. Kyrkan knöts därmed till nästa övernaturlighet, staten och kejsaren/kejsarnas kontroll över kyrkan blev givetvis mycket stark. Något som fortlevde i många länder ända fram tills demokratins genombrott. Då detta spektakel fortsatte under andra benämningar och nomenklatur.

Att Konstantin den store, vars kroppslängd därav lätt överskattas, beviljade de kristna religionsfrihet hade enligt många forskare (åtminstone inte från början) inte så mycket med någon religiös övertygelse att göra, även om han lät sig bli döpt på dödsbädden. Otroligt nog så finns det idioter som trodde att kejsarens tro på sin egen gudomlighet förbyttes till tro på annan gudomlighet.

Efter att kejsardyrkan infördes så fanns det hela tiden, märkligt nog, ett motstånd mot detta. Krafter inom framförallt den då maktlösa senaten ville återgå till dyrkan av de gamla gudarna som åtminstone inte hörde av sig i en riktigt lika påtaglig omfattning. Detta motstånd fanns fortfarande kvar under Konstantins tid. I valet mellan kristendomen, de gamla religionerna och kejsardyrkan valde Konstantin den store kristendomen. Kritiska forskare anser att detta val ytterst enbart gjordes av cyniska realpolitiska skäl.

Vilka svin till forskare att misstro en sådan filantropiskt sinnad kejsare för sådan småsinthet.

Helt klart är ju i alla fall att Konstantin den store gynnade de kristna, som gynnade honom själv, även på andra sätt än att bevilja dem religionsfrihet. Han beviljade och finansierade bygget av den första Peterskyrkan. År 321 blev söndagen arbetsfri dag och korsfästelsen förbjöds som straff. Dessa åtgärder bidrog till att de krafter som efter Konstantins död ville återgå till den gamla ordningen fick mycket svårare att driva igenom sin vilja.

Sammanfattningsvis berodde kristendomens seger framförallt på att makthavarna av religiösa eller rent realpolitiska skäl började gynna de kristna. Utan detta stöd hade man knappast gått segrande ur den religiösa strid som varade under flera sekler.

En avgörande persons liv och verksamhet som är på det närmaste sätt förbundna med kampen mot arianismen, är Ahanasios Under den stora upplösningen i de kristologiska debatternas och den arianska intrigens tid, så var han den biblisk-nicenska rättrogenhetens främste bärare och ådagalade såväl i tal och skrift som genom sin okuvliga ståndaktighet under en nära femtioårig kamp och inte mindre än fem landsförvisningar sin hängivenhet för kyrkans tro gentemot den av statsmakt och folkopinion protegerade heresin. För denna man betydde makt mer än snus.

Athanasios var alexandrinare och föddes troligen år 293. Den diokletianska förföljelsens väckande och rensande inverkan på det kristna församlingslivet inföll under hans barn-ungdom, och han ägnade därför tidigt sitt liv åt kyrkans tjänst, var sex år anagnost och från 319 diakon. Från denna diakonatstid härleder sig hans båda skrifter Mot grekerna och Om ordets vardande till kött, i vilka han apologetiskt sökte värna om kristendomens sanningsvärde gentemot judendom och hednisk polyteism. Makten var inte bara makt längre utan hade blivit allt för kristendomen.

Efter den arianska stridens utbrott följde Athanasios sin biskop Alexander som privatsekreterare till mötet i Nicæa 325, där han med flammande övertygelse och skarp bevisning bearbetade opinionen och ibland de till dels föga djupblickande biskoparna fullmyndigt uttryckte kyrkans ännu inte symbolbundna kristologiska medvetande, vilket kan uttryckas som att det som inte kan motbevisas skall betraktas som sanning. Vid biskop Alexanders död blev han därför sedan dennes efterträdare som biskop i Alexandria är 326.

Hans avvisande hållning i den meletianska schismen men framför allt hans antiarianska politik skaffade honom fiender för livet, det fanns trots allt folk redan då som klarade av att tänka själva utan benäget bistånd ifrån en övermakt, vilka därför med alla medel oförtrutet arbetade på att oskadliggöra honom, och därför betecknas nästan varje höjning i den arianska maktsfären med en ny landsförvisning av Athanasios, kejsaren ansåg helt enkelt att han då misskötte sitt arbete.

Sedan Athanasios frånsagt sig varje medverkan till Areios återupptagande i kyrkan, kringspanns han med ett nät av bevisligen falska beskyllningar för bedräglig ämbetsförvaltning och politisk konspiration.

Tänk så märkligt att snus var snus och strunt var strunt redan då.

Ehuru han till fullo rättfärdigade sig, exkommunicerades han på synoden i Tyros 335, där meletianerna anklagade och eusebianerna dömde, och landsförvisades av kejsaren med förevändningen att han utgjorde huvudhindret för den kyrkliga enheten. Snus var ju trots allt bara snus.

Han återvände igen under Konstantins söner (november 337). Från den närmast följande tiden härleder sig hans stora dogmatiska huvudverk, Orationes IV contra arianos, vari han med kritik av arianismens abstrakta dialektiska spekulation söker det kristna tänkandets grundval i Kristi frälsningshistoriska betydelse och med ingående bibelbevisning behandlar Sonens väsensenhet med och personliga åtskillnad från, Faderns. Han kom alltså på att den heliga ande svårligen kunde motbevisas och följaktligen skulle styrka den kristna trosuppfattningen.

I mars 339 måste Athanasios utifrån nya förföljelser rädda sitt liv genom att fly, medan Constantius II med maktspråk insatte en arian på hans biskopsstol. Han uppehöll sig nu länge hos biskop Julius I i Rom, där han bidrog att rikta västerlandets uppmärksamhet på munkväsendet, han uppfann alltså genusvetenskapen i detta. På synoderna i Rom 340 och Sardica 333 eller 334 förklarades därför Athanasius som rättmätig innehavare av biskopsstolen i Alexandria, som då innehades av kappadociern Gregorius, och efter dennes död 345 återinträdde Athanasios i ämbetet oktober 346.

Han bara måste ha varit en av historiens värste maktspelare.

Under 10 år fick Athanasios nu emellertid ägna sig åt sitt stift, och närmast till denna tid hör hans redan förut framgångsrikt bedrivna strävan att närmare förbinda munkväsendet med kyrkan genom att ordinera munkar till prästerliga ämbeten. Egyptens munkar lyssnade till honom som till en kristen heros, och i deras hängivenhet ägde han ett säkert fäste under sina stora kyrkliga strider.

Av egen personlig böjelse förde han också en askets liv, i vart fall utåt, och utformade i sin levernesbeskrivning över den helige Antonius, med vilken han stod i vänskapsförbindelse, helt enkelt idealbilden av en helig världsavsöndring.

Intill vår tid har därför också denna helgonbiografiernas grundkodex eldat skaror till hänförelse för självövervinnelsens och helighetens mysterium. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta åt detta eländiga själsliga spektakel. Avsatt på två arianska synoder 353 och 355 så stannade Athanasius i Alexandria, tills han i februari 356 måste fly från ett överfall under pågående gudstjänst, och uppehöll sig bland Egyptens munkar intill kejsar Julianus’ tronbestigning 362.

Från sitt gömställe i Nitriska bergen lät han skicka ut flera verk som ingrep i de arianska striderna, såsom apologien för sin egen flykt och apologien till Konstantin med skildring av nicenarnas lidanden, vidare sändebrevet om synoderna och de dogmatiskt tongivande breven till Serapion, vilka mot macedonianer och apollinarister framhåller Andens homousi, eller betydande roll i det religiösa sammanhanget.

På de få månader Athanasios år 362 fick utöva sitt ämbete i Alexandria höll han en av de mest betydande synoderna under hela den arianska konflikten. Härifrån daterar sig återupplivandet av det undanskjutna nicenum och det konsekventa hävdandet av den Helige andes samordnande med Fadern och Sonen, varjämte synoden gjorde gällande den av apollinaristerna förnekade fullständigheten av Kristi mänskliga natur. Alltså skapandet av den heliga trefaldigheten. Snus är ju mindre än makt gud bevars.

I sin fjärde exil (oktober 362-september 363) blev han av Julianus fördriven såsom gudarnas fiende, men fick av Jovianus senare tillstånd att återvända. Den sista exilen (från oktober 365) varade blott 4 månader, eftersom kejsar Valens såg sig nödgad att ge efter för folkopinionen i Alexandria, som fordrade att återfå sin vördade och av martyreriets glans omgivne biskop. I godan ro kunde således Athanasios nu gå döden till mötes - han avled 2 maj 373- sedan den av honom oförsonligt bekämpade arianismen visade tecken till att upplösas och förtvina.

Men Arius tänkte nog då stilla i sin himmel, I´ll B back.. 🙂