Detta är en berättelse om två blodiga belägringar - en i Fallujah, då berättade pressen historien om de belägrande. I Syrien idag, är media med den belägrade. Den syriska regeringens vägran att bevilja utländska journalister obehindrat tillträde kan ha fördjupat dimmorna av kriget.

De reportrar, som inte får komma in i landet, gör det ofta illegalt med stor risk - vilket framgår av de senaste tragiska dödsfallen av flera västerländska journalister. Oundvikligen är de ju begränsade till rapportering om blodsutgjutelsen bakom rebellhållna linjer. Deras täckning fokuserar i hög grad på det fruktansvärda offret i människoliv av belägringen, som ofta hörs ur perspektivet av oppositionen.

Detta står i skarp kontrast till en annan brutal belägringen: Operation Phantom Fury i Fallujah, Irak. Tillbaka i 2004, då 50.000 medborgare fångades av koalitionsstyrkorna, avskurna från mat, vatten och medicinska förnödenheter. Otaliga civila dödades, skadades eller for illa av giftig amerikanska ammunition. Men deras sida av historien var alltför ofta ignorerad.

De två krigen är olika, men delar har mer gemensamt än vad som först förefaller vara fallet.

Homs är nu känd som huvudstad i revolutionen. Fallujah var en gång huvudstad i terror. Var och en är den tredje största staden i respektive land, och båda är platsen för ett blodigt urbant gerillakrig.

En av dessa konflikter rasar nu på sidorna i historieböckerna, medan den andra fortsätter att eskalera medan vi diskuterar.

I Homs, som i Fallujah, inför dåligt beväpnade rebeller av mot överlägsna moderna krafter - välutrustade militärer beväpnade med granatkastare, luftvärn,flygplan och stridsfordon.

Och i båda fallen, hävdade tjänstemän att bara hårdhänt kraft kan skapa fred i ett område fullt av "kriminella" och "terrorister".

Brig. Gen Mark Kimmitt var den främsta militära talesman för koalitionsstyrkorna i Irak.

"Vi kommer att jaga brottslingar", sade Kimmitt i Bagdad. "Vi ska döda dem, annars kommer vi att fånga dem. Och vi kommer lugna Fallujah."

Och här är president Bashar al-Assad, som talar i Damaskus förra månaden:

"Vår prioritet nu är att återfå den säkerhet som vårt land har haft i decennier. Detta kan endast uppnås genom att slå terroristerna med en järnnäve " sa den syriska presidenten. "Detta kan bara anses vara en förmånlig behandling för dem som använder vapen för att döda våra civila."

I båda länderna var "järnnäven" riktad mot en sunnimuslimsk opposition. Och krigen tog sig allt mera sekteristiska toner. I Fallujah tvingade USA tillsammans med Shia, irakiska militära rekryter att ses som otrogna. I Syrien är den religiösa vreden i oppositionen i syfte att eliminera Assads Allawite krafter.

Och bland de våldsamma sammandrabbningarna i detta, så drabbades civila som alltid mest. Skillnaden mellan Homs och Fallujah är att det civila lidandet i Syrien sänds till omvärldens beskådan, medan berättelserna om Fallujahs oskyldiga i stort sett är oändliga. Under 2004 var de flesta reportrar inbäddade med amerikanska styrkor. Idag får västerländska journalister som smyger in via Syriens hamnar, söka skydd hos oppositionen. Den resulterande täckningen återspeglar skillnader.

I Irak var utsändningar som visade civila offer till följd av andra slaget vid Fallujah avfärdade som propagandistisk smörja. Den högt uppsatte amerikanska militära talesmannen, Mark Kimmitt, föreslog i enlighet med sin intellektuella förmåga att irakier som såg civila dödsoffer på Aljazeera skulle, "byta kanal till en legitim, auktoritativ, ärlig nyhets station. De stationer som visar amerikaner avsiktligt döda kvinnor och barn är inte legitima nyhetskällor. Det är propaganda, och det är lögn. "

Ekot är kusligt likt anklagelserna som riktas mot den syriska regeringen.

Det sägs ofta att uppfattningar formaterar beskrivningen av verkligheten, och ingenstans verkar detta ringa mer sant än i Syrien och Irak. I en strid beskrev pressen historien om de belägrande. I den andra, om de belägrade. I båda fallen verkar det som sanningshalten i verklighetsbeskrivningen har lidit den allra största skadan.