Det var ju en gång så att en viss Herr Julius Ceasar utrotade bankerna och därför mördades. Penningsystem är ju inte av ondo i sig själva, eftersom det i dessa är själva myntet som bär sitt eget värde. Ansiktet på myntet var bara ett sigill över riktigheten avseende påstoden av värdet. Men i dagens läge till rådande möjliga informationsklimat så måste nog denna typ av värdeförmedlingsverktyg, alltså i form av byteshandel ändå anses som lite lätt förlegad.

Redan två hundra år före Kristus så led Rom svårt av bankernas kapitalisering av folkets arbete genom räntor och skuldsättning, alltså precis samma metod som idag.

Två offentliga folktribuner, vilka skulle bestå av okränkbara politiska ämbetsmän som hade till uppgift att skydda de fattiga från de rikas övergrepp hade inte en chans emot bankerna, eftersom dessa inte var lagstridiga. Och precis som alltid så var väl inte heller okränkbarheten inte helt fullkomlig inifrån.

Bröderna Tiberius och Gaius Gracchus, vilka hade försökt att minska bankernas makt, genom att reformera lagarna emot ockerräntor och begränsa det lagliga privata jordägandet till 500 tunnland, dessa båda bröder dödades, vilket som bekant är en inte alldeles ovanlig metod genom bankhistorien för att administrera bankproblem, och nyttotagaren var ju som alltid bankväsendet.

Jag kan riktigt se varför Presidenten Jacksson smått hånfullt lät skriva i stenen på sin grav "I killed the Bank"

Hur som helst så år 48 f Kr, så fråntog Julius Caesar, bankerna den rätt som bankerna då precis som nu hade, att i princip helt utan statlig reglering tillverka valuta, och sedan lät Julius Ceasar istället prägla mynt för det statliga allmännas bästa, alltså att myntet innebar sitt eget värde i form av metallvärde.  Den stora nyttovinsten kom sig alltså också av att genom att ta bort nyttoavtappningen i det beskrivande finansiella systemet så tjänades folkets nytta avsevärt. Detta alltså utifrån att värdet på själva förmedlingsverktyget gjordes självbärande, vilket i dagens läge dock vore en smula urmodigt, samt att avtappningen av ekonomiska värden genom den finansiella beskrivningen upphörde.

Med denna nya tillgång på pengar, kunde det allmänna uppföra många offentliga byggnader och bygga upp infrastrukturen. Infrastrukturell tillväxt är och förblir den enda reala långsiktigt hållbara värdegrunden för valutabildning.

Genom att inom statens regi göra pengar mer tillgängliga och befriade från enskild vinstmaximering, så vann Caesar vanliga människors tilltro och uppskattning.

Naturligtvis så är detta alltid en helt följdriktig konsekvens, av att det allmännas bästa, och den enskilda individens upplevda egennyttigt bästa, aldrig kan vara detsamma.

Men bankerna kom naturligtvis precis som alltid, att samtidigt starkt ogilla Caesar för detta tilltag.

De flesta insatta i ämnet inser naturligtvis följdriktigt, att detta utgör det grundläggande motivet till mordet på Julius Caesar.