One ring of banks to rule them all one ring of banks to find them, one ring of banks to bring them all and in the darkness bind them.

Så skrev en klok man en gång samtidigt som andra kloka män hade svårt att få gehör för sina tankar. En av dessa andra hette Irving Fisher, som var en mycket klok man som redan på 30-talet började att tala om problemet med skuldens metacykel i det nya centralbanksbaserade systemet Som skapades av Hjalmar Schacht och Montague Norman Ring (Collet) med skuld som myntvärdefot inom BIS och IMF.

De flesta människor som är i investeringsbranschen och inom ekonomi kommer att minnas Irving Fisher för hans uttalande i 1929, att börserna var på en "permanent högplatå" i oktober, alltså precis innan de kraschade. Det är vad de flesta minns honom för.

Men han var nog tillsammans med Ivar Kreuger ett av de största ekonomiska sinnena under det förra seklet - om inte störst. Han gav oss många ekvationer och många insikter som är grundläggande för allt vi gör idag. Han var grundaren av det grundläggande arbetet för många människor - Keynes, Schumpeter, Kindleberger, Minsky.

Och när han började prata om att problemet som de hade på 20-talet, och då han gick tillbaka och tittade på 70-talet - 1870-talet eller rent av 1820-talet, så blev perspektivet mycket beskrivande. Om det finns en uppbyggd mängd av för mycket skuld eller när du som individ får för mycket skuld, sade han, så finns det ingenting som någon kan göra, annat än att bara låta det gå bakåt och skriva av-minska- skulderna.

Man kan inte ta penningpolitiken, vilket är att försöka stimulera företag att få mer skuld eftersom skuld är problemet. Om man är full och man behöver nyktra till sig själv, så är en ytterligare flaska whisky inte svaret på lösningen. Så när skulden blir ett problem, när det blir för mycket skuld, är mer skuld inte lösningen, det är mer av problemet

Man måste nu bara helt enkelt utan pengar som ersättning, arbeta bort skuld i detta system.  Och detta är vad som händer i varje lågkonjunktur. Men parallellt så tar det lång tid, i allmänhet 60 till 70 år - för dessa skulders metacykler, att byggas upp grundat på närvaron av räntan, till ohållbara nivåer. Det är när nationer inte längre kan hantera sin skuld och marknaden tappar förtroende för nationernas förmåga att betala skulden till ett pris som de finner lämplig, som detta accentueras med en obehaglig tydlighet om systemets brister. Det går inte att förskjuta ytterligare ägande till den bankfinansiella sektorn eftersom den redan äger 99% av alla tillgångar, direkt eller indirekt.

Till exempel så kommer USA aldrig att kunna betala sina skulder. Men USA kan trycka pengar, det kan också Storbritannien. Dessa båda är alltid i position som reservvalutor, så att de kommer att kunna betala på sina skulder. Frågan blir, om de måste börja tjäna pengar på detta, vad händer då med inflationen? Vad är det pris som någon kommer att få betalt för? Eftersom någon som kommer att betalas i dollar i framtiden är den som är utlåningen i dag. Det har rätten att i detta system exportera sin inflation till sin omvärld.

Vilka är de värden som dessa dollar kommer att få? Investerare i statsskulder är en ovanlig finansiell ras i den meningen att de inte vill ha någon risk. Jag måste betona om och om igen. De är inte ute efter att ta risker.

När någon köper en statsobligation så är det alltså som jag säger att någon vill ta minsta möjliga risk. Så, när dessa börjar se risker så kommer de att känna, Åh detta är inte vad jag önskade. Och de börjar då antingen be om högre räntor eller så börjar de dra sig tillbaka från marknaden helt och hållet. Och vanligtvis någon gång slår de till reträtt från marknaden helt och hållet.

De enda som kommer att gå med i handeln är individer som köper nödställdas skuld, vilket är vad vi hitta i Europa nu. Det är därför grekiska priser är ungefär 90%. Portugisiska räntor skvalpar redan på 19-21%.

Och det som träder fram och som vi har sett nyligen - och med nyligen menar jag de senaste tio åren – är därför framväxten av dessa icke-ekonomiska aktörer och rent finansiella aktörer. Jag talar i gåtor nu om centralbankerna, som rätt kraftigt förvränger obligationsmarknaderna genom sitt agerande, kvantitativa lättnader, obligationsinköp, balansräkningsutbyggnader. De är det privata bankkonglomeratets förlängda arm in i nationer och samhällen

Så, vad är verklighetens syn på centralbankerna? Är vi i ett nytt ekonomiskt landskap? Kan de verkligen hålla ihop detta tillsammans för evigt genom att skriva ut pengar och ta oss alla ut i den finansiella hyperrymden där inget arbete behöver utföras? Eller har jag missat något här?

Allt beror på vad man menar med att centralbanker håller ihop. Om man menar att de kan hjälpa oss att sparka burken längs gatan, så ja. Men de kan inte ge stabilitet. Vi har bara helt enkelt har för mycket skulder. Det finns ingen tillräcklig mängd centralbanksutskrifter som kan göra detta smidigt som alltså inte havererar statslåneobligationsmarknaden.

Problemet på jorden är att det egentligen bara finns två sätt som någon kan hantera skuldproblematiken på i detta system. Man kan antingen öka sin väg ut ur skuldfällan genom tillväxt, vilket är vad man kan göra i normala konjunkturcykler. För i de flesta tider på de flesta ställen, så kan vi växa oss ur skuldproblem, vilket nu är vad centralbanker kommer in och försöker göra. Problemet är att när man som nu är i slutet av skuldens metacykel, när individer eller nationer havererar utifrån sin förmåga att få låna mer pengar, så medför detta att likviditeten inte längre fungerar i ekonomin. Det andra sättet är att eliminera skuldfordringarna och att konstitutionalisera om systemet för långsiktig hållbarhet.