E-24 och jag idag.

2012-01-09
Hej Carl
Så som jag förstår dessa processer.
En banks kreditskapande, de får en fordran på låntagaren, matchas ju av en skuld till någon annan. Om det gäller en bostadskredit så är det säljaren till bostaden som i slutändan är den nye fordringsägaren på marginalen, förutsatt att köpeskillingen var högre än tidigare lån. Staten och en centralbank kan ju också skapa nya pengar, men då backas det upp av beskattningsrätten. Deras skuld matchas av en fordran på sina medborgare. (Saknas denna matching så skapas inflation, alternativt av modell hyper.)
Jag håller med dig om att en kredittillväxt som överstiger den generella tillväxten i samhället riskerar att leda till att de nya låntagarna på marginalen får en allt sämre betalningsförmåga. ´ Höga belåningsgrader och inga amorteringskrav för exempelvis bostäder, där "värdestegring" skapar utrymme för större krediter ökar denna instabilitet.  Om låntagarnas återbetalningsförmåga förutsätter fortsatt värderstegring har det skapats ett pyramidspel, "Ponzi-scheme", såsom på den svenska fastighetsmarknaden på 80- talet. (Hyman Minsky)
(De svenska bostadskrediterna är extra "lömska" eftersom det stora värdet för bankerna inte är själva panten utan den personliga borgen som är kopplad till lånet, vilket gör att bankernas risktagande är begränsat medan låntagarna får en falsk trygghet i stigande bostadspriser.)
Ett samhälle där några aktörer är högt skuldsatta medan andra är stora fordringsägare, "rentierer", bidrar också till instabiliteten. För när de skuldsatta måste dra ner på sin efterfrågan för att spara så kommer fordringsägarna att göra samma sak, då de ser att sina förmögenheter och ränteintäkter riskerar att sjunka. Samhället riskerar att hamna i "paradox of thrift" för att prata med Keynes. Förhållandet kan flyttas över till nationell nivå, där rentierstater som Tyskland och Sverige, med vår kamrer vid rodret, ska spara samtidigt som de kräver att de skuldsatta ska spara sig till "sunda" finanser.
Min åsikt är bördan för denna överbelåning måste delas mellan skuldsatta och fordringsägare om inte samhället ska bryta samman.
Kanske är jag ute och cyklar, eller åker skidor.
Hälsningar
Per Lindvall
Hej Per,

Hur menar du att den fordran på låntagaren som bankerna får som tillgång motsvaras av en skuld för banken? Banken har en primär kapitaltäckningsgrund enligt Baselreglerna som motsvaras av i runda slängar 2360 kronor per skapade 2 Mkr, menar du att detta inte stämmer? Det är exakt Riksbankens eget exempel angående hur systemet med fraktionella bankreserver beskrivs (Fractional Reserve Banking). Alltså mera explicit, banken tjänar ränta på krediten så länge som krediten lever och krediten dödas när skulden som utgör krediten återbetalas. Som säkerhet för krediten så finns det alltså ett primärkapital som exempelvis kan vara ett par procent och som bukar kallas för kapitaltäckningskvot.

Jag antar att du menar att det är på detta vis och att det därför också är på så vis att pristillväxten är villkorad av bankernas utlåning, vinstmaximering av ränteintäkterna. 

Bästa hälsningar Carl.
Hej igen Carl
Banken måste ju finansiera sin utlåning. Den kan inte bara skapa sin fordran ut ur tomma intet, vilket en centralbank kan genom att "trycka" pengar eller skapa reserver i banksystemet, (men centralbankens "tryckande" måste matchas av en trovärdig beskattningsfunktion för att inte skapa inflation).
Hur skulle bankens balansräkning se ut om den skapade fordringar ut tomma intet?
Banken kan låna på kreditmarknaden, genom inlåning från hushåll och företag, från andra banker eller från centralbanken.
Genom att finansiera en transaktion, som ett husköp, så får ju säljaren av huset en fordran, som bidrar till att öka penningsmängden i systemet, om priset överstiger den tidigare husägarens belåning. Överskottet lånas in på en annan banksom kan låna ut 90 procent av den ökade inlåningen och så vidare.
På samma sätt kan även penningmängden öka om hustransaktionen skedde genom en säljarrevers. En sådan skuldsedel, om det är en innehavarrevers, kan ju också säljas och användas som betalningsmedel.
Reserv- och kapitaltäckningskraven på bankerna är avsedda att hantera bankens likviditets- och kreditrisker.
Bankernas kapitaltäckningskrav på svenska bostadskrediter är mycket låga, Om jag minns rätt så har Handelsbankens bolån en riskvikt på 6 procent, vilket gör att varje miljon i krediter backas upp av 4800 kronor i riskbärande kapital.
Så är min bild av att systemet fungerar. En allt för snabb tillväxt av krediter leder till att riskerna i systemet fungerar. Jga tror att Hyman Minsky, (Keynes efterföljare hade en hel del att säga om detta.)
Hälsningar
Per Lindvall

Hej Per,

Nu tror/vet jag att det finns vidare utrymme för en mera ingående studie i saken.

Som anslag i detta tar vi exemplet med det räntefria kreditkortet och vilket incitament som banken skulle kunna ha för att betala för att låna ut pengar.

Men i huvudfrågan avseende det vanligaste exemplet, med husfinansiering, så gäller följande, enligt nu gällande relgelverk i saken.

Banken behöver inte finansiera någon utlåning så länge som säkerhetsmassan kollateralen för kreditbildningen uppfyller kraven för bankens kreditbildning enligt Baselreglerna, då kan de facto krediterna skapas ur tomma intet som inlåning, utan någon som helst kostnad för banken och vidare bokföras som en tillgång - fordran i bankens balanser, detta alltså samtidigt som en skuldinnehavares konto bokförs en tillgång på lika belopp till vad som utgör en skuld för banken som inlåning.

Bankerna behöver alltså inte finansiera sin utlåning i någon större utsträckning än vad som kraven är ställda i Baselreglementet, och kan principiell alltså genom detta förfarande bilda krediter/ skapa pengar ur luften.

Systemet i detta kallas som du vet för Fractional Reserve Banking och bygger på principen om fraktionella reserver, alltså att banken endast har en fraktionell del av det utlånade kapitalet som inlånad reserv.

Pengar skapas, eller valuta bildas, genom att bankerna skapar en skuld gentemot en låntagare som vill låna pengar, och på så vis sker en skuldbildning och en kredit skapas som en tillgång någonstans, någon lånar alltså sin egen skuld och detta kallar vi för pengar.

Denna skuldbildning motsvaras alltså sedan hypotetiskt av en värdebildning en valutabildning, alltså en värdering/valuering av skulden som tillgång betraktat för någon, detta vill säga att bankerna enligt denna metod bildar dessa kreditpengar utifrån de regleringar som gäller för banker och som kontrolleras av (finans)bankinspektionen, Basel 1, Basel 2 och Basel 3 heter dessa regleringar inom IMF.

Bankernas kreditexpansion kan alltså därmed ovillkorligen konstateras vara en given förutsättning för prisökningarna på fast egendom. Detta beskrivs enklast genom att tänka sig en sluten ekonomi med en given penningmängd, vilket inte skulle göra prisökningar möjliga utan motsvarande prissänkningar, följaktligen så måste penningmängden ovillkorligen öka eller varor försvinna.

På detta sätt har bankernas kreditexpansion alltså egentligen även skapat en dold och i efterfrågebaserade(imaginära) värden uppbunden inflation, finansiell inflation.

En inflation som genom att valutavolymen nu har expanderats så till den grad att dessa imaginära värden förr eller senare inte längre kan bindas till skulden, och därför börjar få en direkt återinflaterande på den reala ekonomin, alltså när skuldvärdena inte mera kan hållas bundna i fiktiva tillgångar.

En annan effekt i saken är att räntekostnadstillväxten i ekonomin ovillkorligen blir exponentiellt betingad efter skuldmättnad, eftersom inga pengar skapas för att täcka räntekostnaderna i ekonomin. Vilket leder till att den reala delen lever under ett beting om en alltmera krympande möjlig likviditet, vilket i mycket obetydlig mån kan bromsas av penningpolitiska insatser.

Tekniskt sett så fungerar mekanismen på följande vis; Banken behöver INTE finansiera hela det nya kreditbeloppet, bara det eventuella nettounderskottet i den dagliga clearingen i RIX, alltså pengar skapade i centralbanken.

Betalningsströmmar mellan banker tar normalt ut varandra väl under en dag, varför lånen över natten är små i jämförelse. Det samma gäller för kreditexpansionen i banksystemet.

Balansräkningen: Bankens tillgångar ökar med lånebeloppet. Skulderna ökar också med lånebeloppet, och de båda ökningarna sker exakt samtidigt eftersom banker alltid primärt skriver in den nya krediten på låntagarens konto. Det går alltså inte att ta ett lån i en bank, utan att ha ett konto i banken som kan bokföras för tillgången i den skapade krediten.

Det första som händer är alltså att banken ökar sin skuld till låntagaren genom kreditering på ett inlåningskonto, och det är noteringen av denna bankens skuld som vi kan använda som pengar.

Själva skapandet av pengar genom kreditbildning går till exakt likadant som hos Riksbanken. Bankerna utökar sina balansräkningar genom inlåning och utlåning. Det som skiljer det båda processerna åt är valutan.

Kreditskapandet sker först, därefter kommer eventuella mindre lån för likviditetsutjämningen vid clearingen på kvällen, och till sist (långt senare) behöver banken ordna kapitaltäckningen.

Banken behöver alltså INTE invänta någon ny inlåning innan banken kan ställa ut en kredit. "90 procent och så vidare" vilket är en inte ovanlig missuppfattning.

Bankerna skapa med andra ord pengarna ur luften och tar dessutom betalt av folket för att göra detta

Bästa hälsningar

Carl

Vill du fortsätta läsa texter av Carl Norberg?

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram