Tiden rinner som sand när jag skriver i vatten.

2012-01-04

Denna tid som kallas den andra Svenska storhetstiden var den tid då detta nu havererande finansiella system, avlades i synd och föddes till skuld, tiden dominerades av en Ivar Kreuger som var en svensk entreprenör som organiserade och förmedlade kreditflöden oberoende av bankerna, och använde dessa kreditflöden för att bygga upp nationalstaternas försvarsmöjligheter mot Versaillessystemets överstatlighet, som kontrollerades av City of London och Goldman Sachs vars ägare var Rothschild som med sin Balfour declaration i bakfickan stod i begrepp att utöka bankmakten till statsmakt även i reala termer.

Mellankrigstidens Versaillessystem var nämligen ett system som aldrig var tänkt att fungera.

Tyskland var knäckt och hölls ensamt ansvarigt för att bära skulden för kriget. Tyskland skulle följaktligen betala alla kostnaderna för hela kriget, inklusive Storbritanniens och Frankrikes krigsskulder till USA.

Storbritannien och Frankrike var båda också i praktiken helt bankrutta, förutom då de eventuella blodspengar de eventuellt lyckades pressa ut ur Tyskland.

Krigsskulderna skulle omöjligen kunna komma att betalas, och detta stod klart redan innan ens bläcket hade hunnit torka på Versaillesfördraget.

Men dåvarande finansiella makthavare i Europa, alltså de valutafinansiella intressenterna bakom det före detta Brittiska ostindiska kompaniet som nu istället hade tagit formen av ett militärindustriellt företagskonglomerat vid namn IG Farben, hade redan bestämt sig för att genomföra en planerad fascistisk lösning för Europa. Precis som åtalen i Nürnberg anger i detta.

År 1922 så fördes Benito Mussolini till makten i Italien, med hjälp av den venetianske bankiren Volpi di Misurata, som alltså kom från den stad där 90 år senare en annan av systemets marionetter symboliskt avrättades, vilken senare (Misurata alltså inte Ghadaffi;-)) blev Mussolinis utrikesminister, detta skedde samtidigt som man började förbereda ett maktövertagande i Tyskland 19231109 som blev känt under namnet "ölhallskuppen", vilken av någon för mig okänd anledning firas årligen, för det är näppeligen misslyckandet som kan firas med avseende på vad som senare skulle komma. Men måhända är firandet ägnat att dölja att det gaktum att det är på samma datum exakt 15 år senare som "alles war klar als kristall" och Adolf Hitler och Herman Göring beslutade att nu fick det vara nog med att bli utsatta för bedrägerier av de giriga gringottarna. Och att de minsann begrep vilka som låg bakom redan förra gången.

Ivar Kreugers plan under efterkrigstiden till WWI var att ge ett lån till Tyskland på 125 miljoner dollar, vilket skulle bli det största statslånet någonsin, och som offentliggjordes i oktober 1929. Tanken med detta lån var delvis att lösa krisen kring krigsskadeståndsskulderna, på ett sådant sätt att man kunde undvika ett nytt krig och framför allt  att kunna undvika krav på motköp(redan då alltså) i förhållande till finanslösningar innebärande stora nya investeringar i IG Farbens krigsmatrielproduktion, vilket givetvis var det fascistiska eftersträvade alternativet.

Problemet för bankirmaktens expansion till vårt nuvarande valutafinansiella system hette då alltså Ivar Kreuger, och detta innebar givetvis att Ivar Kreugers planer starkt motarbetades av de finansintressen som förespråkade Hitlerdiktaturen i Tyskland, främst då företrädda av den brittiske centralbankschefen Montague Norman Ring, Morganintressena och den tyske riksbankschefen Hjalmar Schacht. Alla med avgörande och stora intressen inom IG Farben den gamla vanliga konstellationen med andra ord.

När det gick upp för dessa att de höll på att förlora kontrollen över Tyskland, till Ivar Kreuger genom dennes fredslån, så skred de till verket. De bestämde då att all utlåning snarast skulle upphöra.

Detta skedde genom en massiv nedvärdering av den amerikanska aktiemarknaden, en nedvärdering som utlöstes av att amerikanska och europeiska finanskretsar drog bort mängder av likviditet från den amerikanska aktiemarknaden, detta samtidigt som räntan höjdes.

Resultatet av detta blev den stora börskraschen den 29 oktober 1929.

Just den dagen hade Ivar Kreuger planerat en stor emission för att få in resterande kapital till Tysklandslånet. Kreugerpapperen föll i värde, men de föll bara med hälften i jämförelse med andra aktier.

Kreuger kunde därför få in de pengar han behövde för Tysklandslånet.

Förtroendet för Kreuger hade därigenom stärkts.

Därmed skärptes också striden om vem som skulle styra över den internationella kreditmarknaden. Montague Norman Ring hade redan sedan en tid tillbaka försökt stärka centralbankernas kontroll över världsekonomin. I Haag 1930 lades det fram en plan för hur detta skulle komma att ske.

En ny bank, Bank for International Settlements, BIS, skulle bildas för att jämna ut olikheter i betalningsbalanserna mellan de olika ländernas centralbanker. Med den brittiska kontrollen verkande styrande över såväl den tyska som den amerikanska och engelska centralbanken, då först var den gode Montague Norman Ring, helt säker på att BIS skulle kontrolleras av honom själv.

Således vid Haagkonferensen 1930 så beslutades att BIS skulle komma att inrättas, men det blev ett inte så litet streck i räkningen för England, att Frankrike istället fick ordförandeskapet för banken, vilket medförde att banken inte alls kunde användas på det sätt som Montague Norman Ring hade tänkt sig. Den franske premiärministern Aristide Briand var lierad med Ivar Kreuger, och var dessutom en stark motståndare emot fascism och ekonomisk diktatur.

Den Franska alliansen genom Premiärminister Aristide Briand med Kreuger vid Haagkonferensen gav dessutom ytterligare ett resultat som Norman Ring hade svårt att förlika sig med.

I början av 1930, när Kreuger skulle göra sin första utbetalning på Tysklandslånet, så betalade Frankrike i förskott tillbaka på sitt lån från Kreuger ifrån 1927, vilket gav Kreuger det manöverutrymme och handlingsfrihet som han behövde efter börskraschen 1929.

Med dessa bakslag - Kreugers stora Tysklandslån och det fransk/Kreugerska inflytandet över BIS - var Hjalmar Schachts möjligheter att fortsätta "verka inom systemet obemärkt" mycket begränsade. Han avgick därför som tysk riksbankschef, och började i stället omgående att propagera internationellt i finanssammanhang för att Hitler skulle komma till makten i Tyskland.

För att idag övertyga sig om att så verkligen var fallet, så behöver man bara titta på vad Hjalmar Schacht gjorde sedan, direkt efter sin avgång.

På hösten 1930, så var Tyskland återigen i behov av ett lån för att stabilisera sin ekonomi. Den tyska regeringen inledde då förhandlingar med Kreugers bankförbindelse i USA, Lee, Higginson & Co, om utbetalningen av den resterande delen av Tysklandslånet. Förhandlingarna påbörjades den 1 oktober. Den 2 oktober 1930 så anländer Hjalmar Schacht till New York.

Syftet med hans besök i New York var att å IG Farben intressenas vägnar, se till att Tyskland under inga omständigheter skulle ges några ytterligare krediter. Schacht stannade därför hela åtta veckor i USA, och höll därvid 40 föreläsningar, med början som gästföreläsare hos Council of Foreign Relations. Temat för dessa hans föreläsningar, var att Tyskland inte skulle komma att kunna betala tillbaka sina lån, utan nu istället enbart höll på att förbereda ett skuldmoratorium.

Schacht hade också i detta ett direkt sammanträffande med Donald Durant, direktör i Lee, Higginson & Co, och försäkrade honom därvid att de aldrig någonsin skulle få igen sina pengar om de lånade ut dem till Tyskland.

Den tyska regeringen såg sig i detta nödsakad att ingripa mot Schacht, och skickade då  ut ett meddelande där regeringen öppet tog avstånd ifrån Schacht och alla av denne beskrivna planer på moratorium.

Trots Schachts massiva organisering för att förhindra att Tyskland skulle beviljas ytterligare lån, så betalade Kreuger, genom Lee, Higginson & Co, ut den resterande delen av lånet till Tyskland, och förhindrade därigenom återigen Hjalmar Schachts och Montague Norman Rings planer för en monetär diktatur.

Kreuger och hans amerikanska och franska bankallierade, visade på detta sätt att de var fast beslutna att fortsätta långivningen till Tyskland. På detta vis så hade Hitler - och givetvis det andra världskriget - med all säkerhet kunnat stoppas!

Striden om Tyskland var egentligen inte avgjord förrän 1933, då Hitler hade installerats som rikskansler och gjort Schacht till sin riksekonomiminister.

Men ända fram till den 7 mars då Aristide Briand dog under märkliga omständigheter, och även på dennes begravningsdag den 12 mars 1932 då Ivar Kreuger också dog, så stod Kreuger och hans allierade definitivt i vägen för all sådan utveckling. Det kan ju som kuriosa nämnas att den 13 mars, alltså dagen efter, så var det ett världshistoriskt avgörande val i Tyskland.

I sin bok "Es geschah in Deutschland" skriver den dåvarande tyske regeringstjänstemannen greve Lutz Schwerin von Krosigk följande:

Våren 1931 besökte den schweiziske bankiren Felix Somary vilken var starkt anknuten till Schweizerische Bankverein och som också gjort ett namn om sig så som nationalekonomisk teoretiker, finansministeriet i Berlin.

På frågan om hur länge rådande världskris skulle hålla i sig, svarade han att först måste tre händelser inträffa innan man( och vilka dessa man var, det kan envar nu inse själv) kunde tänka sig en vändning uppåt: Banksystemet i Wien och Berlin måste saneras (eg. reformeras till IG Farbens fördel) genom en kris, det engelska pundet måste lösa sig från guldet(så att skuld och valutaexpansionen inte bromsas av tillgången på guld) och svensken Ivar Kreugers tändsticksmonopol måste bryta samman.

Tidigt på sommaren 1931 så kraschade bankerna och sent på sommaren nedvärderades pundet. När Felix Somary senare ännu en gång kom till Berlin på tidiga våren precis i månadsskiftet februari-mars 1932, så fick han frågan om han verkligen fortfarande måste vänta på den tredje händelsen.

Felix Somary tog vid detta tillfälle ingenting tillbaka alls, utan försäkrade istället att Kreugerkoncernen inom en mycket kort tid skulle vara slut.

Hur kunde då den schweiziske bankiren Felix Somary, veta att det snart skulle vara slut med Ivar Kreuger som dessutom uppenbarligen understöddes av den Franska Premiärministern?

Och kanske ännu viktigare: Hur kunde sedan en revisionsbyrå med säte i Paris, Price Waterhouse, få uppdraget att gå igenom Kreugerkoncernens redovisning, utan att kunna ett ord svenska, och sedan efter bara några dagar förklara den världsomspännande koncernen i konkurs?

Hur kunde advokat Hugo Stenbeck och Jacob Wallenberg tillåtas att utse sig själva till att ingå i en Kunglig kommission, som egentligen inte alls var kunglig, utan i detta bara hade falsk varudeklaration för att imponera på de franska myndigheterna, och som skulle utreda Kreugerkoncernens ställning? Och detta när Wallenbergarna med ombudet var allierade och delägare tillsammans med dem som starkt motarbetade Kreuger? (SOU1999:20)

Varför blev alla Kreugers nära medarbetare antingen vanärade, ruinerade eller fängslade, eller varför inte allt på en gång?

Sådant händer sällan utan att det finns en avsikt bakom

Historien formas av människor som omsätter idéer i praktisk handling. Ivar Kreuger missbedömde i detta hur långt hans ekonomiska motståndare egentligen var beredda att gå för att effektuera sina planer.

Hitlerdiktaturen och andra världskriget var det pris som Europa blev tvunget att betala för att de privatägda oberoende centralbankerna skulle få bibehålla sin makt över världen.

Så risken för krig i nu är kanske inte så obetydlig som alla tycks tro.

Det eller den som till slut skulle rädda världen ifrån det fascistiska helvetet var att Franklin D. Roosevelt, som var en företrädare för det "amerikanska systemet", valdes till USA:s president, och installerades i Vita huset den 4 mars 1933.

Roosevelts politik för att återuppbygga den amerikanska infrastrukturen med en kreditpolitik som gick helt emot just dessa privata bankintressen, däribland Morgan, Warburg, Wallenberg och Mitchell som hade varit på kollisionskurs med Kreuger, var vid den tiden det enda alternativet till Hitler och fascism.

Den europeiska ekonomin är nog i dagsläget egentligen knappast i sämre form än den amerikanska, eftersom de båda ändå är fångade i samma globala finanssystems sammanbrott, och båda rent tekniskt är bankrutt. USA:s fördel gentemot Europa är dock det amerikanska konstitutionella systemets karaktär, som ger USA:s kongress kontrollen över utställandet av krediter.

I de delar av Europa som historiskt sett dominerats av det venetianska och anglo-holländska liberala systemet, har det privata kapitalet alltid triumferat över regeringar, och därför alltid bildat penningekonomier.

I det brittiska imperiet är det inte den brittiska regeringen, eller ens drottningen, som styr, utan det är City of London och Goldman Sachs, och detta är egentligen bara det gamla vanliga Brittiska ostindiska kompaniets reminessenser.

USA, å sin sida, har genom sin konstitution de befogenheter som det nu egentligen behöver för att styra och ställa bland dessa privata kapitalflöden, med dessa verktyg kan USA alltså teoretiskt hålla imperialistiska lycksökare i hampan, annat är det alltså rent konstitutionellt i de Europeiska penningekonomierna.

Franklin Roosevelt, använde regeringsmakten till att knäcka bankirerna under den stora depressionen, vilket banade vägen för New-deal.

Förhören om anledningarna till bankkrisen och lagarna som följde därpå smällde till det brittisk-kontrollerade House of Morgan så pass att det aldrig riktigt återhämtat sig, och sände en signal världen över att USA inte bara kan, utan i alla fall då för tiden var fast beslutet att försvara sig självt och dess folk. Vad den svenska regeringen sysselsatte sig med samtida, det var inte ens då roligt att beakta i detta.

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Engström.

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Engström.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram