I början av 1960-talet så medförde varje utgiven krona av ny skuld nästan en krona mätt i landets produktion av varor och tjänster. När fler enheter av kronvalutan kommer in i systemet så innebär detta att till en given produktivitet att den mätande förmågan per valutaenhet minskar. Detta ger en kurva som följer en minskande trendinriktning till noll år 2015, som av ren naturlagsmässighet faktiskt är den absoluta slutpunkten i tid för det innevarande systemet till nu rådande produktivitet.

Detta innebar att vi i Sverige kan förvänta oss som ett annat exempel, att varje ny krona i skuld år 2015 inte längre kommer att tillföra något alls till vår produktivitet.

En liten detalj har dock inträffat parallellt på vägen till 2015, då detta system definitivt av ren naturlagsmässigt tvång alltså måste desintegreras ur världsekonomin.

Händelsen var att den makroekonomiska monetära SKULDMÄTTNADEN inträffade och den orsakade ett paradigmskifte i vår relation till att fortsätta att monetarisera enskild skuld till betalningsmedel.

Detta beror på förhållandet att efter den punkten så kan den den totala inkomsten, inte längre kan bära hela den tidigare skapade skulden inklusive ränta och att den större delen av inkomsten därför därefter istället börjar gå åt till att finansiera räntor i huvudsak räntor istället för skulder. Ring a bell anyone? När gick till en given månadslånekostnads räntedel om amorteringsdelen i storlek?

Under det tredje kvartalet 2008, i USA så gav varje ytterligare tillförd dollar i skuld ett negativt produktivitetsutfall på 15 cent och i slutet av 2009, så gav varje dollar av ny skuld ett negativt produktivitetsutfall på 45 cent !

Detta är i ord beskrivet, det matematiska beviset för att skuldmättnad har uppstått i systemet. Ett fortsatt beteende i att lägga till ytterligare skuld till börda i ett mättat system, där alltså alla pengar är baserade på skuld som bärande enhet för värdet, det leder ovillkorligen bara till framtida uteblivna betalningar och en högre arbetslöshet.

Det dilemma som har skapats av att enskild skuld utgör grunden för pengarnas struktur, det kommer inom kort att tvingas försvinna, lika säkert som att gravitationen kommer att bestå. Eftersom alla pengar värdesäkras upp av en skuld, och en ränta på denna skuld, så garanterar detta matematiskt att systemet kommer att bli förlorare, och att systemet så småningom når den naturliga gränsen, en alltför snabbt fallande förmåga för inkomsterna att betala av skulderna och deras räntor.

Regeringar, som är beväpnade främst med människor som intellektuell tillgång, som inte kan, eller i några händelser inte vill, förstå det basala sunda förnuft som ligger bakom detta ovillkorliga förhållande med skuldmättnad, dessa regeringar försöker att kompensera bristen på pengar genom att istället aktivt producera stora mängder av statliga skulder, alternativt skapa helt tomma pengar av modellen Fiat (Låt det ske av sig själv) som då späder ut skuldvärdet per valutaenhet, eller omskrivet att inflatera bort skulderna

Vilket alltså vem som helst egentligen kan begripa är en direkt kontraproduktiv metod till att försöka lösa detta problem, till och med egentligen en regering, även om omvärlden nu belyser motsatsen med en närmast rakknivsvass skärpa, som påminner mig om ett pansareldöverfall på Revinge hed, där den anförda plutonen fick slut på ammunition vilket rapporterades vidare till den högre kategorin av tankekraft, alltså kompaniledningen, som omedelbart gav replik i ämnet, V-I-L-J-A!

Våra regeringar känner ändå någonstans, till skillnad från  den inte så intellektuellt imponerande Kaptenen Axlund, att de ändå måste göra någon form av kvantitativa lättnader, för det att om de inte skapar skulder och pengar - eftersom skulden bär upp våra pengar – så skulle detta både minska aktiviteten i ekonomin och orsaka att ekonomin saktar in, inte minst eftersom storleken på räntekomponenten är alltjämt växande

Men genom att lägga ihop pengar och skulder, så har de ju emellertid skapat en suverän fråga där en nations inkomster inte helt nödvändigtvis behöver betala för en nations skulder..

En månads underskott idag i USA överstiger alltså hela det samlade bortfallet av hela Nixon-administrationen – alltså på en enda månad.

Detta är som vore det att en enskild individ tjänar $ 5 men har utgifter på $ 15000 per månad. Vem är det som vill låna ut sina pengar till en sådan person? Japan eller Kina, nej, jag tror inte det. Frågan är väl närmaste dygnet hur denna vilja påverkas av att den centrala administrationen stängs ned. En inte alltför vågad gissning är att viljan i alla händelser inte ökar, men att risken för att man omgående väljer att realisera sina Amerikanska skuldtillgodohavanden.

Förra året spenderades i USA knappt 400 miljarder dollar i ränta, på den hittills innevarande skulden, plus att USA spenderade ytterligare $ 15000 miljarder på köp via Freddie& Fannie och dess kvantitativa lättnader. Detta ger att $ 1,9 biljoner spenderades på finansiella kostnader, varav det mesta hamnar i händerna på centralbankerna i form av bankernas ersättningar.

Jämfört med USA:s $ 2,2 biljoner i skatteinkomst, så tog alltså finansiella kostnaden förra året nästan allt. Det innebär att nästan alla produktiva insatser i form av inbetalad federal skatt förra året överfördes till centralbankerna. Verkar det bra och hållbart eller inte?

Modern penningteori förstår inte heller att korrekt beskriva konsekvenserna av pengar som skapas med skuld som bärare av värdet. Hastigheterna, till exempel, bromsar när skuldmättnad inträffar. Detta är bara enkelt sunt förnuft, och likafullt så tar formlerna inte hänsyn till denna dåliga matematik för skulder, eller dess icke linjära funktion.

Hastigheten i ekonomin skylls vanligtvis på psykologin hos "konsumenter". Vilket är rent och skärt nonsens. Detta är lika mekaniskt som en bilmotor, det är konstruerat på det sättet. När människor, företag och regeringar eller vilken ekonomi man än väljer att betrakta, så uppstår skuldmättnad när nya pengar/skulder endast kan införas och till större delen endast kan användas för att betala räntan på redan innan existerande skulder. Så är det bara och det kan inga ismer i världen råda bot på.

Därmed har pengarna skapat en mättnadspunkt, där de slutar att lägga till produktivt arbete i sin värdemätning, och blir istället övergår förloppet till en roll over affär där det bara är den finansiella sektorn som drar nytta via räntor och avgifter.

Med andra ord så går pengarna ut och cirklar tillbaka runt till bankerna i stället för att röra sig igenom den friska och icke mättade delen av ekonomin. Om du inte kan följa denna mycket basala och enkla logik, så kommer nog inga studieskulder i världen att hjälpa dig att begripa detta system.

Det behöver emellertid inte vara på detta vis, i själva verket är det ju närmast en löjeväckande tanke att folket i ett land, skall betala privatpersoner för att använda sina egna pengar i det finansiella systemet.

Centralbankerna i världen skapade genom finansiell ingenjörskonst ”produkter” och värdeinstrument och förde dem till bankerna på Island. Dessa produkter skapade en boom i kreditbeloppet, det skapades enorma möjligheter att skapa ny skuldbaserad valuta. Priserna på allting steg när utbudet på pengar exploderade, och det ovetande folket på Irland till exempel hade väl egentligen inget annat val än att gå med i denna scharad av skulder. När sedan inkomsterna inte längre kunde serva skuldbubblan med tillräckliga ränteinbetalningar och räntekostnaderna blivit så stora att återbetalningen av skulden hade omöjliggjorts, då kollapsade bubblan.

För att rädda dagen så rusade IMF och centralbankerna runt om i världen, in för att rädda folket, bankerna, och regeringen på Irland. De gjorde detta genom att erbjuda lån, jo du läste rätt!

Alltså handlingar som skapar pengar bara genom att underteckna ett avtal om skuld, eller träldom som man sade förr. Det fanns dock några kloka människor, som såg igenom detta centralbankschefsspel och startade en rörelse. Alltså kontrollerar de nu sitt eget öde, sin framtids produktiva insatser tillhör fortfarande dem själva.

Det är lätt att se från utsidan och titta in, men det är inte så lätt för Amerikaner att se att det är exakt samma sak som har inträffat i USA, men ännu stiger ingen upp för att stoppa detta vansinne. Och i Sverige så äter vi så mycket falukorv att vi snart inte orka ens vrida på huvudet.