Vad som sakligt sett är det judiska folket, rent konkret definitionsmässigt och hur en människa blir en del av denna alltså uppgivet öppna humanistiska hegemoni, det är som sagts någonting, som jag inte kan se eller förstå grunderna för och som jag verkligen skulle uppskatta att få förklarat för mig och jag tror att detta gäller även för många andra som inte heller kan förstå detta.

Inte bara Bob Marley hade som bekant vissa svårigheter med att se de logiskt sakliga grunderna bakom begreppet Judendom och det verkar dessutom vara helt omöjligt att få detta förklarat för sig av någon, istället blir jag inte sällan till trots av att jag uppenbarligen erkänner alla människors lika rätt, tillmätt epitetet antisemit, detta alltså utifrån att jag lyfter frågan om de logiskt sakliga grunderna bakom ett begrepp. Märkväl att jag inte ifrågasätter begreppets giltighet på något vis, det är vad som anges till grunder för begreppet som jag inte överhuvudtaget förstår sakligheten i och som jag önskar svar på hur denna saklighet förhåller sig till den uppgivna öppna humanismen. Men när dessa svar på omständigheter i sak efterfrågas så kallas jag även för historierevisionist

Eftersom det förekommer rader av olika uppgivna indelningsgrunder, med allt från religion till vibrerande ljusare DNA strängar, vilka utgör inte så lite anmärkningsvärda grunder som omständigheter i sak och uppgifterna inte är möjliga att enkelt belägga i sak så vore en förklaring det bästa för alla till samförståelse vad det egentligen är som är det grundande i detta och på vilka sakförhållanden som indelningen sker.

Motsvarande svensk indelning skulle ju kunna beskrivas enligt följande, men problemet är att detta inte är applicerbart idet ovan beskrivna sammanhanget.

Detta är en liten förvanskad skrivning av Wilhelm Mobergs original.

Tänkvärdheten är i allra högsta grad levande och aktuell.

Sverige är vårt land, det är nio och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vad vi är. Och de har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Detta åligger oss.

Någon gudomlig rätt till ett visst landområde, någon rätt i och för sig att besitta ett visst land från begynnelsen och intill änden, gives naturligtvis icke åt vårt folk. Den rätten är någonting som skall förtjänas, som skall förvärvas av varje folk.

Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land. Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och brukarens självklara rätt, genom fädernas offer i blod, genom den särpräglade kultur, som har skapats här.

Vad Sverige i dag är, det har döda och levande svenskar gjort och skapat det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan - på frihetens grund i Sverige.

Vi är ett litet folk, men vi har ett stort land att bo i. Se på Europa-kartan! Vårt land breder vida ut sig i världsdelen. Men vi är få, vi är de ensamma stugornas folk, och även om vi numera delvis bor i städer, så är vi dock någon gång komna från bönders, torpares, backstugesittares stugor.

Detta har skapat vår själsliga och sociala särprägel, vilket är både en gåva och en last.

I ensamheten i stora ödsliga skogar har en svensk folksjäl danats genom tusendena år. Brottningen med stenen och stubben när åkern bröts, har gett oss krafter - andliga och kroppsliga. Och starkt motstånd utvecklar starka krafter. Så har detta lands skog och mark präglat oss, gett oss det egnaste, upprinnelsens källa till vår folkstyrka, den ensamme skogsbons stolthet och frihetssinne och den sege odlarens ihållighet och uppfinningsrikedom.

Det verkligt svenska är sålunda ursprunget - vår växtplats. Det är för mig den barndomens jord där jag sprang barfota något dussin somrar, och kände enrisbuskens barr under fötterna. Barndomens mark, det är vårens allt ljusare kvällar med morkullsflykt över stugbacken, och tranornas skrik från kärret. Det är sommarens solvärmda bäck med sitt ljumma vatten plaskande kring barnaben med sårskorpor på knäna. Det är höstens röda lingontuvor och det nedfallna äpplet i dagg-gräset en klar morgon. Det är vinterns snödrivor vid farstubron. Det är iskanornas kälkbacke. Det är några barn i en gråmosses lavstuga på skogsbacken en enslig kväll i skymningen. Far är på regementsmötet, mor på dagsverke uppe i Roten. Barnen sitter vid stugans fönster och trycker sina näsor platta vidmot emot glaset. Finns det inte någon där nere på vägen? Det är fattigdom - men en stolt fattigdom, som hjälper sig själv till livets tillräckliga uppehälle, till det grova, men mustiga dagliga brödet från rågen på åkerlappen kring stugan. Det är en sund och fri barnaväxt, som den vilda örtens mellan enbuskarna i hagen. Det är frid och trygghet i ett fredligt land, där barnen föds fria av fria föräldrar. Ett land där också de minsta backstugors barn får pröva sina möjligheter av alla slag så långt deras krafter räcker till. Ett land där var och en får växa efter sin egen art. Detta är det egna, det som aldrig skall låta sig utbyta mot något främmande. Detta är roten och blodsbandet, min andliga arvslott som jag har att föra orörd vidare åt mina egna barn. Detta är för mig det svenska, det omistliga."

Detta är som sagt inte applicerbart ur en rad olika perspektiv och det verkar ju nära nog omöjligt att få ett enkelt svar på hur situationen ser ut ur ett sakligt perspektiv.