Med anledning av att Bo Lundgren nu föreslår detta så vill jag redovisa den motion som jag ställde till partistyrelsen inför SAP:s årsmöte 2008, man vet faktiskt inte om det är lustigt eller bara helt idiotiskt att det kan förekomma i verkligheten.

Utkast till motion avseende samhällsekonomiskt förändringsarbete.

Med hänsyn till det rådande och kommande ekonomiska läget i världen och landet, krävs en samhällsekonomisk inriktning, vilken bygger på en analys som vilar på relevanta och reala grunder.

Bakgrund

I nära ett halvt sekel har världen nu åsett hur USA:s industri och jordbruk, systematiskt har avvecklas, och att ekonomin istället mera har förvandlats till en rent spekulativ och konsumtionsdriven ekonomi. Operatörerna av detta tilläts 1931 ta över hela det internationella bankväsendet, vilket medför att ett begränsat fåtal har genom detta blivit mycket rika.

All lagstiftning som tidigare hade införts för att förhindra utplundring, som tidigare bedrivits av kolonialmakterna har systematiskt åsidosatts, detta inklusive Glass-Steagall Act från 1933, vilken förbjöd affärsbankerna att ge sig in på investmentbankernas område.

Det egentliga förloppet är i stora drag att alltihop utgick från banksystemets skapande 1931, igenom Bretton Woods vidare till kreditavregleringar under 1980 talet, inom de länder som var anslutna till IMF och BIS, och vidare dessa länders anslutna banker. På detta sätt så kunde förloppet genomföras efter att valutaormen hade dödats och att växelkurserna således hade börjat flyta fritt, detta var en förutsättning för att kunna öka takten på valutavolymexpansionen.

Under 1990-talet så har sedan bankerna byggt upp en jättelik derivatbubbla, vilken liknar ett kedjebrev eller pyramidspel, och som hela tiden måste matas med en ökande valutamängd för att inte falla ihop.

En betydande stor del av valutan kom ifrån fast egendom, igenom kreditexpanderade givna bostadslån, och en alltmera stigande prisvärdering.

Med denna prisbildning som grund användes sedan dessa lån som stomme för att skapa olika värdepappersinstrument med bolånebas, och ännu mer fantasifulla spelmarker som exempelvis CDO.

Ju mer ”säkra” bolånepengar som strömmade in, desto större vinst kunde man göra genom att spekulera med värdepappren, vilket då i sin tur inbringade ännu mera pengar till att expandera nya bolån.

Det var denna värdepappersmaskin som pressade upp huspriserna och de vidhängande lånen på dessa hus, ända upp till den innevarande nivån.

Eftersom kravet på en ökande valutamängd är absolut vid tillväxt så började bankerna, för att bolånen skulle fortsätta generera pengar, istället sänka kraven för långivning, vilket till slut ledde till att det såldes hus till folk som inte hade råd med dem, bara för att hålla maskinen i gång.

Bankerna har principiellt överlevt på vad som de har fått in genom att helt enkelt köpa och sälja fiktivt kapital, ända tills nu bubblan blev så stor att det inte gick att hålla den uppe, och den började spricka.

Analys

Att dagens finanssystem och där privata aktörer tillåtits skapa valuta, vilken övriga marknader alltså skall konkurrera om, är fullkomligt grundlöst ur ett långsiktigt hållbarhetsperspektiv.

Att därför detta nu rådande system skulle vara en adekvat konstruktion för att kunna optimera olika marknaders aktörers olika behov av valuta på lika villkor, för att på ett effektivt sätt kunna bedriva handel med varandra, detta är en ren vanföreställning.

Det spelar ingen roll hur mycket förtroende som tillmäts en företeelse, detta förändrar inget i sak.

En vidare villfarelse är att skattebetalarna får tillbaka sina pengar. Tanken med att staten tar över värdepapper ifrån bankerna, anges vara att de åter skall stiga i värde. Detta i sin tur förutsätter att finansmarknaden förmår att bygga upp en ny bubbla av exakt samma modell, något som måste anses vara helt orimligt.

Det är den reala ekonomins volymvärde som behöver expandera relativt det fiktiva valutavolymvärdet, detta för att åstadkomma en realvärdeanpassning av valuta och finanssystemet.

Den "Svenska modellen" fungerar inte långsiktigt idag, det är ren osanning att anföra något sådant.

Nu har skapandet av finansinstrument medfört att en fastighet kan motsvaras av många fler värdepapper, lånen har sålts vidare och utgjort värdegrund för utgivning av ännu större lån och så vidare. De värdelösa papper, vilka amerikanska staten nu tar över, har en obetydlig förankring i någon fastighet överhuvudtaget - fastigheter, vars pris alltså inte kommer pressas upp igen till de nivåer som var rådande då bubblan sprack.

Riksgäldschefen Bo Lundgren, reste till USA för att bidra med att skapa mera trovärdighet till krispaketet. Finansmarknaden bjöd in Bo Lundgren för att uttrycka inför beslutsfattare, att Securum affären nu har gett den svenska staten tillbaka pengarna för bankstödet. Vilket måste ses som ett märkligt uttalande.

Åtgärder

Statliga Banklagskommittén (Banklagskommitténs rapport SOU 2000:66 om "Banker i kris) förslår att banker i kris sätts i "offentlig administration".

Detta innebär att staten tar över en krisbanks hela ledning, styrelse och ägaransvar. På så sätt kan en bank i kris drivas vidare som vanligt, öppna nästa dag igen som vanligt, medan kundförluster och obetalbara skulder utreds och hanteras.

Staten går in med insättargaranti och tryggar småsparares konton upp till 500.000 kr. Småsparare behöver i detta inte rusa till banken för att i panik ta ut sina pengar, utan kan använda sina lönekonton och bankkort som vanligt. Alla andra skulder betalningsstoppas och fryses till dess bankens tillgångar och skulder klarlagts.

Banken kan därefter behandlas på samma sätt som andra företag på obestånd. Om inte tillgångarna räcker, skall förlusterna skrivas av, först mot det egna kapitalet inklusive ägarinsatserna. Därefter tvingas ägarna till fordringarna före betalningsstoppet att ta förlusterna. Fordringarna skrivs ned genom sedvanliga ackord eller konkursförfaranden. Banklagkommitténs förslag föreskriver att banken inom två år antingen ska ha rekonstruerats, sålts eller likviderats.

Det som inte berörs i detta, är om det i fall som i det nuvarande, då det är en fråga om att systemet i sig fallerat på grund av en alltför vidlyftig kreditgivning/valutabildning.

Men med Banklagkommitténs förfarande så befrias staten ifrån ansvar från det mesta av bankernas dåliga affärer. Samtidigt som betalningssystemet för både privatpersoner och företag kan fungera, så kan nytt kapital användas för näringslivets realekonomiska kapitalförsörjning, i stället för att som i nu täcka bankens förluster på dåliga lån.

På så sätt undviks en kreditåtstramning och en långdragen kris i den reala ekonomin.

Statens räddningspaket kan i stället ägnas åt att, mitt i krisen, sätta igång statliga infrastrukturprojekt och privata industrisatsningar, t.ex. höghastighetsbanor eller kommunala nyttofunktioner, som kan hjälpa sysselsättningen inom bilindustrin genom en omställning till produktion av realvärde.

Slutsatser

För ett långsiktigt fungerande ekonomiskt system så krävs att valutaförsörjningen och valutavärdeansvaret hålls odelade hos samma part, vilket innebär att privatbankernas valutabildande förmåga ovillkorligen måste hållas under gällande restriktioner för detta.

Det i för samhället i alla perspektiv mer gynnsamma ekonomiska utfallet får man givetvis genom ett helt statligt banksystem, då enskild nytta aldrig kan vara allmännytta.