Socialism inom ett penningsystem är egentligen en direkt kontradiktion som uttryck. Ett penningsystem är per definition ett system där pengar skapas av olika aktörer som ansvarar för värdet på valutan ifråga, alltså där pengarna har ett realt penningmässigt värde

Detta är en gammal kvarleva ifrån de gamla och små kungarikena i Europa, där varje kung ansåg att det var hans gudomliga rätt att använda sitt anlete som uttryck för att inflatera värdet av folket arbete, företrädesvis när kungen befann sig på krigsfot för att bättra på ekonomin för sig själv.

Problemet i nu är att penningsystemet i sig, har ett antal aktörer som varken tar eller har, något ansvar för valutavärdet på den penningmängd som skapas. I nu råder allt som oftast en ohelig mix av penningsystem och kreditsystem, vilket ovillkorligen skapar problem, samtidigt som detta har konstruerats med syftet att berika konstruktörerna av systemet, alltså det som idag heter Coalition for Business finance reform

I den mån som det rent tekniska begreppet penningsystem ändå skall användas, och detta skall fungera långsiktigt, så måste aktörernas valutabildning ovillkorligen och hela tiden ske i förhållande till ett motvärde som är värdebeständigt över tiden, guld, råvaror etc. och då duger inte fiktiva värden som efterfråga eller skuld.

Om då i stället staten helt och hållet ansvarar för denna process, men då har detta alltså rent systemtekniskt egentligen övergått till att vara ett kreditsystem, så måste gemensamheten (Staten) vara ensam operatör av penningskapandet och därtill alltså ha ansvar för det valutavärde som följer med penningmängden inom den givna valutaregionen.

Skillnaden emellan systemen är principiellt att penningsystemet saknar möjligheterna att fördela välstånd över tiden i samma utsträckning som kreditsystem.

Att som i nu ha det sämsta av båda dessa system i en blandning skapar bara den sämsta av världar för det allmänna och någonting som är ägnat att förvirra allmänheten och berika den kontrollerande synnerheten, detta är ovillkorligen, ett av mänsklighetens större bedrägerier av makten mot det allmänna.

Om nationalstaten kan antas vara den största fysiskt geografiskt hanterbara enhet som går att administrera framgångsrikt till långsiktig välståndsökning, så följer att försvar och rättsväsende som exempel måste följa det statliga ansvaret, vilket ur sitt egna perspektiv måste ge ett statligt kreditsystem för att inte riskera att att våldsmonopolet bryts genom "falskmynteri" eller andra fördelningsmässiga bristförhållanden.
Kort sagt så har inte staten råd, att om den vill fortleva som stat betraktat, vilket nu alltså som konstitutionellt tillstånd är ytterligt tveksamt om det kan sägas råda, att avhända sig rätten till varken våldsmonopolet eller det valutafinansiella systemet, och i detta så måste den statliga främst verkande målsättningen bestå i att värna det valutafinansiella systemet som skall underlätta handel individerna emellan genom våldsmonopolet, varefter övriga systemfunktioner kan komma i beaktande.

Staten eller det allmänna kan inte långsiktigt existera i ett penningsystem med mindre än att situationen för staten alltid är hotad till hela sin existens, och detta ovillkorligen genom att kontrollen över det valutafinansiella systemet då kan verka samhällsomstörtande, och vidare att den finansiella revolutionen och makten alltid till sist kommer att verka i ett egennyttigt syfte.

Så ur det demokratiska perspektivet, eller det rent samhällsnyttiga, så kan det givetvis aldrig komma på fråga med en privat valutabildning i någon form, med minde än att staten är beredd att ge upp den demokratiska makten till förmån för innehavaren av den valutafinansiella makten.

Att detta nu ändå med tiden likafullt ändå uppstår, så är detta bara en konsekvens av de återkommande mänskligt strävande att kompensera en bristande självkänsla med yttre bekräftelse. Men så länge som staten kontrollerar ränta och valutabildning till samhällsnyttans bästa, så kan alltså inte dessa inflationsbubblor uppstå. Och däri ligger mänsklighetens nya möjligheter i och med informationssamhällets etablerande.

Det finns av naturliga skäl inte ett enda historiskt exempel på ekonomiska systemhaverier där det har varit en fråga om någonting annat än att antingen det allmänna (staten) i systemet, antingen har direkt korrumperats eller så har fallet varit att rätten till valutabildning har delats.