Jag tycker faktiskt att det blir allt svårare att hitta ämnen att skriva om, jag ser i detta givetvis den omvända proportionaliteten emot de omvärldsrelaterade förloppen, det är ingen idé att skriva det som alla redan ser, det känns meningslöst att uttrycka detta i ord.

Jag har inte sällan förvånats över min egen genialitet, på ett sätt som inte nödvändigtvis har varit gödande alls för mitt ego, för jag har uppenbarligen betydligt svårare att begripa, att inte alla andra omgående kan begripa eller redan begriper det som jag själv har begrepp om.

Vad avser den systemiska krisen, så har nu maktens intellektualia beslutat att lösa problemen med skuldbördorna genom att göra dem större, som vore problemet att skuldbördorna är för små.

På Capitol Hill kan därför nu chefen ses dansa bomullsplockardanser ivrigt visslande dixie samtidigt som Goldman Sachs ledning hotar med befolkningen med allt från att kalla dom för barnsliga till att hota med jordens undergång. Banksystemets bevarande är nu den enskilt dyraste monetära operation som mänskligheten har företagit sig och man kunde ju tänka sig att detta skull få några fler att reagera på hur rimligt som detta egentligen är. Men folks självupplevda behov av att försörja banksystemet överskrider rimligtvis allt vad den mänskliga historien tidigare har skådat i form av vilseledande av massorna till frivillighet.

Att ha fått folket att först tro att man inte existerar, för att sedan få folk att leva i evig skuld och sist men inte minst att frivilligt vilja leva och arbeta för lyckan av att befinna sig i detta tillstånd, det är sannerligen en märklig beskrivning av det mänskliga själslivet i stort och vidare ett mycket stort underbetyg åt den individuella självkänslan i samhället. Det är lätt att förledas till att tro att någon inte sällan slår sig på knäna av skratt.