För sexhundra sextiosex år sedan så kom höjdpunkten i den värsta finansiella kollapsen i historien hittills. 1930-talets stora depression var faktiskt både en lidandemässigt mild och dessutom kort episod, jämfört med vad bankernas krasch på 1340-talet, som decimerade den mänskliga befolkningen betydligt ställde till med.

Kraschen, som nådde sin topp i Ace 1345 när världens största banker gick under, leddes av Herrarna Bardi och Peruzzis företag i Florens, Italien och var alltså mer än en bank krasch - det var ett ekonomiskt sönderfall. Liksom den katastrof som nu sedan ett tag har tornat upp sig vid horisonten. Det var en desintegrering av alla större banker och marknader i Europa, i vilka krönikörer rapporterade, "alla krediter har försvunnit tillsammans," de flesta handelsutbyten stannade av och en katastrofal nedgång av världens befolkning på grund av svält och sjukdomar tog vid i princip direkt. Med desintegrering i detta kan man säga att det finansiella systemet tvingade isär ifrån det ekonomiska systemet

Liksom det ekonomiska sönderfall som nu hänger över oss i 2011 med kollapsen av EU, USA och brittiska affärsbanker så är detta nu resultatet av, liksom det på 1340-talet var resultatet av, trettio-fyrtio år av katastrofala ekonomiska metoder och finansiell ingeniörskonst som i princip var rena bedrägerierna som genom vilken bankerna byggt upp stora fiktiva "finansiella bubblor", som en slags parasitisk produktion som profiterade på verklig handel med varor.

Dessa spekulativa cancerformer förstörde den verkliga rikedomen, verkade monopoliserande och orsakade att dessa banker egentligen var i konkurs långt innan de slutligen gick under.
Den kritiska skillnaden mellan 1345 och 2011, är att i det fjortonde århundradet fanns det ännu inga nationer. Inga regeringar hade den nationella suveräniteten för att kontrollera banker och skapandet av krediter, eller att tvinga dessa banker i konkurs på ett ordnat sätt, och byta ut fiktiv bankkredit och pengar mot nationell kredit. Inte heller påvedömet, den världsliga ledaren i kyrkan, kämpade mot denna skuld-plundring av de internationella bankerna, då som det är idag, i själva verket även redan vid den tiden allierad med, medhjälpare och anstiftare till dessa moraliska tvivelaktigheter.

Resultatet blev en katastrof för den mänskliga befolkningen, som föll över hela världen av något som 25 procent mellan 1300 och 1450 (i Europa, med någonstans mellan 35 och 50 procent från 1340 års sammanbrott till på 1440-talet).

Europa står inför en skuldfälla, som USA - nästa globala finansiella katastrof tar sig allt mer hotande dimensioner. Vi kan systemiskt bara hjälpa bankerna att få fortsätta med sina plundringar av befolkningarna. Men priset för den räddningstjänsten kommer att vara mycket högt.

Det verkar som om slutspelet nu har börjat. Inte bara för euron, utan för att det internationella finansiella systemet som helhet. Det kan verka överdrivet vid första anblicken. Men fakta är nu att man kan förvänta sig riktigt dåliga saker:

USA flirtar med en statsbankrutt. Även om det fortfarande skulle komma till en överenskommelse om budgetunderskottstaket så kommer USA: s kreditbetyg fortsättningsvis genom de senaste veckorna av finansiella kväljningar att skadats permanent.

I Europa tar sig nu förtroendekrisen över periferin in till kärnan av den monetära unionen. Det faktum att Italien nu är i allvarliga problem, utgör en vändpunkt: Ett land av denna storlek kan helt enkelt inte stabiliseras med de föregående metoderna.

De demokratiska systemen i många västländer är förlamade. Finansiellt och politiskt manövrerade till utmattning av den systemiska funktionen.
Som de enda statliga institutionerna har inte heller Centralbankerna längre möjlighet att agera. Och deras marginaler i handlingsfrihet kommer successivt att minska

Faran är nu att vi har en global finansiell härdsmälta - att en omvärderingen ger de amerikanska och europeiska statsobligationer som finns i otrolig mängd € 20000000000000 tillsammans, runt om i världen hos banker, försäkringsbolag, skuggbanksystem och centralbanker i nöd ett annat och mindre värde. Vid slutet av en sådan utveckling skulle inte bara statsobligationer vara värda mycket mindre, utan även många andra tillgångar.

Visst, ännu så länge så har vi inte ännu kommit ändå dit. Det finns fortfarande en möjlighet som kan undvika scenariot av ett finansiellt "Armageddon" (Barack Obamas sannolika målsättning från dag 1) och det är genom fär det allmännas bästa framsynt politisk ledning. Men den som nyss följde händelseförloppet har nog inget annat val än att se en härdsmälta som den logiska slutpunkten av den tidigare utvecklingen.

Låt oss ändå börja med USA. Det är ju alltså fortfarande möjligt att president Barack Obama och den republikanska majoriteten i kongressen fram till slutet av juli ändå får ihop en affär med slutsatsen att landet kan undvika betalningsinställelser. Men en sådan kompromiss kommer bara att lugna marknaderna kortsiktigt, om ens det:

Först kommer chocken att bli djup för att upptrappningen ens kunde gå så långt. Å andra sidan kommer det inte finnas något fungerande långsiktigt avtal mellan de rent av fientliga politiska lägren.

Även efter en överenskommelse består osäkerheten om den framtida finansiella inriktningen av USA. Amerika, så som det verkar, kommer att vackla under överskådlig framtid på kanten av sin finanspolitiska avgrund - och inte i första hand på grund av att skulden är så hög och eftersom skatteintäkterna för Washington är groteskt låga internationellt sett och skattesystemet inte är precis populärt. Därför kan kreditvärderingsinstituten knappast göra annat än att sänka kreditbetyget för USA. En dramatisk vändpunkt: Halva världen har sina överskott i amerikanska statsobligationer, vilket tidigare skapade (hittills) de säkraste och mest likvida tillgångsslaget på jorden. Om dessa obligationer efter en nedgradering kommer att tappa i värde, så skulle detta utlösa en våg av nedskrivningar i de finansiella rapporterna.

Många institutioner och andra institutioner skulle svara upp med att samla in säkerheterna för sina fordringar, bankerna skulle begränsa sin utlåning, till exempel - vilket ytterligare skulle dämpa den redan svaga reala ekonomin.

Om bankerna måste göra stora nedskrivningar, om de tvingas till att skala tillbaka sina lån, kan ekonomin sedan enkelt glida in i en kreditkris och i en mycket smärtsam skulddeflation. Detta mycket otrevliga scenario måste förhindras genom att centralbankerna kommer med besked – att de kommer att köpa obligationer för att pressa de långa räntorna. Detta körs sedan under omskrivningar som "quantitative easing" (Fed) eller "Program för värdepappersmarknaden" (Europeiska centralbanken).

Även om de båda stora centralbankerna kommer att köpa program för statsobligationer, så har de faktiskt närmast toralt slutat att skydda sin självständighet och trovärdighet, de försöker enbart skydda de privata intressenas ägande. Men denna linje kan ytterligare framsteg i krisen kan knappast hållas för troliga. Då kommer någon förr eller senare att ställa sig frågan: Vilket är viktigast för oss som mål - monetär stabilitet eller finansiell stabilitet?

Svaret blir enkelt tydligt: Ingen vill få skulden för ett totalt sammanbrott. Så de kommer så länge de kan stödja obligationsmarknaden. Om Italien så är på randen av konkurs, så gäller att Europeiska centralbanken (ECB) inte kan undgå att köpa italienska obligationer, för att rädda oss som det heter.

Rädda oss när de inte kan ta hand om sig själva, när centralbankerna står inför det finansiella Armageddon? Den räddningen är i alla fall helt säkert historiens värsta björntjänst.
För en stund så kanske. Men ju mer kvalitet av obligationerna som försvinner – desto mera eroderas kreditvärdigheten i ländera - och desto mer banker hamnar i slasken. Så småningom skulle de byta värdelösa tillgångar för kontanter