Så mycket är nu helt säkert: Gud är anställd på ett amerikanskt kreditvärderingsinstitut och så bara måste det vara. Annars är det nämligen omöjligt att förklara varför det kan sitta sjutton rädda röster ur olika demokratiskt valda regeringar, och tugga på sina naglar upptill handlederna, om utifall ett av dessa ratinginstitut avger ett yttrande om Grekland. Politikerna i den Europolitiska
adeln stirrar som hypnotiserade, åtminstone på utlåtandet och hoppas att de därvid skall kunna undkomma giljotinen.

Vad dessa politiker då är för någonting: Kapitalistiska marionettentreprenörer till sin yttersta potens och de fösöker inte ens ge sken av att längre försöka att ens dölja detta. I vidare sfärer än så sträcker sig icke deras resonemang, så vidare förskjutning åt egennyttighet kommer bara att framställa dessa imaginära finanskoryféer som direkta egennyttojägare utan några vidare demokratiska anknytningar.

Denna verklighetens giljotin, den är nu bara en gång så obönhörligt till-rätta-vis-ande. Gud talade nämligen idag genom det amerikanska Standard & Poors till mänskligheten och har genom detta meddelat och berättat för européerna att han
inte håller med om att, banker, försäkringsbolag och pensionsfonder skall ge finansiellt stöd till Grekland  för att delta. Åtminstone inte på det sättet som regeringarna föreslår.

Hur skulle detta då istället gå till, just den detaljen säger dock Standard & Poors överstepräster just ingenting om. Detta är dock bara
fullkomligt logiskt och fullt i sin ordning. Slutligen, så är det ju nu en gång för alla så att kreditvärderingsinstitut nämligen är en del av branschen själv. De är därför helt enkelt överens om att samhället skall betala för att finansiella institutioner skall vara helt oberoende även i framtiden och ansvarar för sin egen verksamhet, alltså så länge som verksamheten genererar vinster, så
för risker i och med förluster, kan ju detta annars snart komma att gälla för sig själva.

Det är därför dags att få dessa goda filantroper istället i sina medborgares intressen engagerade regeringarna, att överväga om inte dessa intressebaserade företag ändå skall tvingas till att underkasta sig samhället och därmed få sina skräckscenarier förverkligade.

Den lilla frågan i nu är plötsligt Grekland som en symbol för undergången för den mäktiga EU federationen. Detta är absurt. Istället för att fortsätta kasta bort skattebetalarnas förvisso snart värdelösa pengar på Atenm nemo, till gagn för den finansiella industrin, så bör eurounionens regeringar vara modiga.

En skuldavskrivning och en stor socioekonomisk plan det skulle verkligen hjälpa Hellas söner och döttrar– och det skulle även förminska dessa Amerikanska gudar, till vad de egentligen är: kapitalistiska entreprenörer.