Skuld skapar slaveri eller åtminstone avsiktlig träldom av värsta slag. Det hotande inteckningsberget, kreditkortsskulder, korta billån -
det är dessa krafter som håller folk från att bryta sig fria och vidta åtgärder. För att bara inte tala om den som finansierat sitt företagande genom lån och i detta nära nog har tvingats att pantsätta sina inre organ för detta nöje.

Ironiskt nog så föder skuld mera skuld genom räntekomponentens närvaro i systemet, eftersom räntan ligger utanför skuldens
nominella värde så måste alltid nya skulder bildas för att täcka kostnaderna för de skulder som har bildats tidigare. Ett bolån, en bil och studier och plötsligt kan du stirra på miljontals kronor i demoraliserande fordringar på din framtida
inkomst. Fordringar som du vet att du aldrig kommer att kunna komma ur genom ditt eget produktiva arbete.

Vid denna punkt, gör de flesta människor ett förlikande med sig själva och släpper många av sina egentliga känslor och tankar, de
demoraliseras.  "Men, jag är ju redan skuldsatt upp till näsan och kan lika gärna vara det upp till mina ögonglober och köpa en ny plasmaskärm på kredit." Alla har hört uttrycket att det ändå går med i den allmänna konkursen!

Skuld är en enorm psykologisk börda som påverkar livets viktiga beslut. Det är därför så många människor kommit att stanna kvar och har åtagit sig att utföra jobb som är otillfredsställande i städer som de avskyr, under villkor som
de finner nedslående. Ingen vill gunga båten för mycket och ta för många risker och förlora jobbet, och därmed förmågan att göra dessa månatliga betalningar.

Denna välbekanta berättelse har spelats ut över den utvecklade världen i flera decennier, ja nära nog i hundra år snart, det är nu den rådande sociala ordning,
under vilken den moderna människan stilla har anpassats till att leva, vi har kokats som grodor i detta. Detta är dock inte en sjuka som endast påverkar individer och familjer. Även på makronivå, så har skulden makten att underkuva hela nationer att följa nycker från sina fordringsägare, bankerna. Detta har under i princip sedan 1931 och bildandet av BIS stavats med bokstäverna IMF, detta för att inte göra BIS till någon eventuell måltavla i systemet för några möjligen rättssinnade entusiaster.

En nyckelperson i Bank for International Settlements bildande var en Hjalmar Schacht, som var en av konstruktörerna som låg bakomdet strukturella i skapandet av Hitlers styrelseskick, och som principiellt var en rent Anglo-Amerikansk agent, närmare bestämt en agent för Bank of Englands chef Montague Norman Ring.

Adolf Hitler tillträdde som bekant Tysklands kanslersämbete 1933, och var snart absolut diktator.

Montague Normand Ring, chefen för Bank of England, skapade Hitler's krediter, med hjälp av sin protegé Hjalmar Schacht vilken då innehade befattning som finansminister i Tyskland, och som därigenom rent praktiskt arrangerade krigsrustningen av Nazi Tyskland, och koordinerade strategierna från Hitler's finansiella supporters Rockefellers, Warburgs, Wallenbergs och Harrimans.

I juli 1944 samlades världens ledare i Bretton Woods, New Hampshire och dikterade villkoren för det nya globala finansiella systemet, alltså Montague Norman Ring dikterade villkoren, istället för det förra försöket med en ny världsordning via våldet. Det förra försöket som alltså startade 1931 då man flydde undan guldmyntfotens krav på värdebackad valuta till förmån för skuldbaserad valuta i större skala, med rätt mycket lidande som konsekvens. Den amerikanska dollarn sattes som global reservvaluta, och Internationella valutafonden (IMF) bildades för att duscha världens länder med dollar de behövde för att delta i detta system.

Liksom de flesta statliga och icke-statliga organisationer, så fick IMF så småningom ett eget liv och blev staten ovan staterna.

Under årens lopp så blev IMF en ambulerande ekonomisk poliskår för den härskande klassen, som tvingade utvecklingsländer att gå med på enorma lånepaket som de inte hade något hopp om att någonsin kunna betala av. Eller om man hellre vill kalla detta för den upprätthållande kraften för de forna kolonialväldenas bevarande och fortsatta exploatering av
utvecklingsländerna.

Som en följd av detta så blev lokala IMF (eller Världsbanken) representanter i utvecklingsländer extremt mäktiga figurer. Ledare i fattiga länder var livrädda för dessa lån och IMF kunde forma politiken och anslå nationella resurser som väst bäst ansåg lämpligt.

År 2011 så har IMF: s största kunder blivit utvecklade (dvs. upphandlande), länder som Grekland förlitar sig därför mer och mer på
generositeten i Kina. Nu med IMF: s tidigare chef inlåst i onåd under överskådlig framtid, gäller loppet se vem som kommer att ersätta honom.

Den nya ordningen är mycket tydlig. Den västra världens hierarki från det förflutna är insolvent, och dess huvudstad har flyttat söder
och öster. Västerländska ledare vägrar att erkänna denna verklighet och håller nu desperat fast vid föråldrade institutioner som IMF för att behålla kontrollen över det numera egentligen nedlagda, eller i alla fall sjunkna, finansiella systemet.

INSIKT: IMF är bara relevant för västerländska ledare som lever i det förflutna. Frankrikes finansminister Christine Lagarde: s
officiella försök att bli den nya IMF-chefen visar bara hur patetiska deras avsikter är. Det är som om någon försöker att ta kommandot på Titanic samtidigt som hon, Titanic alltså, är på väg mot havsbotten.

Kina, världens näst största ekonomi, blir som bekant rutinmässigt åberopat för att det snart skall komma att lösa västerlandets problem, Kina har ynkliga 3, 65 % av IMF: s röster…

Europa är dock utan tvekan den mest insolventa geografiska regionen på jorden, men likafullt så insisterar stollarna på ett kvarvarande vid rodret, kursen an åt helvete uttryckt i maritima termer.

Så småningom, ser vi nu dock tydliga tecken på en revolution även inom det finansiella systemet - skakningar från Zimbabwe om upprättande av en bakomliggande tillgångar valuta, nya börshandlade guld kontrakt i Asien, fler bankkonto transaktioner som kringgår New York City, och företag i utvecklingsländernas del av världen riktar emissioner på den internationella marknaden i lokal
valuta med lätthet.

Det finns även tecken på att mer liberaliserat utbyte styr hela tiden, det är möjligt för privatpersoner och företag att hålla besparingar i renminbi genom ett antal olika sätt och metoder. De flesta individer är nämligen inte alls beredda att gå i krig för förmånen att stanna i skuld till ett banksystem.

Västerländska ledare vill helt enkelt inte acceptera sin förlust av företräden finansierade av bankernas skuldsystem, de har blivit så förslavade själva i detta, inte bara genom de oöverstigliga nationella skulder som de har samlat på sig, utan lika mycket genom sin envisa vägran att erkänna den enkla ovillkorliga verkligheten i framväxten av ett nytt system som de inte kan påverka och inte
kontrollera.