Jag kan ju inte påstå att jag direkt är fylld av idéer om vad jag skall skriva, med avseende på omvärldens utvecklingsförlopp.

Det känns lite som att ha gått varvet runt med husrenoveringen, med andra ord som att behöva börja om igen med att förklara att pengar inte är det som många kanske tror att det är.

Pengar och värde är rent faktiskt inte vad många egentligen tror att det är.

Alla pratar visserligen om pengar. Men hur är egentligen dessa pengar skapade, tillkomna? Och hur får och behåller pengar sitt värde, för de har väl ett värde? En grundläggande och mycket vanlig vanföreställning, är att ekonomi handlar om pengar, ekonomi kan finnas utan pengar men pengar saknar helt sitt värde utan ekonomi, så att ekonomi skulle vara pengar det är ju egentligen fel, pengar är ett verktyg för att lättare kunna bedriva handel med varor, och att vidare kunna mäta varors värde.

Pengar skapades förr i tiden genom att metallstycken präglades till mynt och att denna halt av metallen garanterades med en stämpel eller ett sigill, gärna med kungens bild. På det sättet kunde samhället på 1800-talet till och med skapa vad som av några anges vara så åtråvärt i dag, nämligen en europeisk valuta.

Guld kunde emellertid dåtida inte utvinnas i takt med de industriella ekonomiernas ökade behov av penningmängd, och naturligtvis ännu mindre i takt med bankirernas upplevda ha-behov, och detta medförde att exempelvis guldmyntfoten då blev till en argumentmässigt gyllene boja för tillväxten.

England övergav därför, eller kanske snarare lyckades fly undan bojan(värdegarantin) som då guldmyntfoten utgjorde 1931, vilken alltså tidigare garanterade den skapade valutans värde i guld, alltså att valutan stod stadigt fäst på en fot av guld, och det exemplet följdes sedan inom kort av andra länder.

Detta undflyende tog alltså inte på något sätt sitt rum slumpvis, i samband med att Bank of International Settlements (BIS), Internationella regleringsbanken på svenska, och att International Monetary Fund, IMF skapades 1931, och naturligtvis var då inte heller detta utan andra bakomliggande vinstsyften ifrån skaparna.

Detta skapande var nu alltså inte alls enbart en godtycklig eller på något vis en olyckligt vald slump, som det naturligtvis skulle komma att visa sig senare, och vilket vi ser konsekvenserna eller kanske snarare, ser de ovedersägliga bevisen för idag.

Inom den internationella handeln fanns dock guldet kvar fram till 1960-talet så som riksbankernas yttersta garanti för nationernas inbördes avräkningar.

Vilket då alltså fortfarande utgjorde någon form av gyllene värdeboja för ekonomiernas helt ohämmade ekonomiska tillväxt i form av fiktiva värdens tillkomst, alltså skapandet av imaginära värden, eller enklare beskrivet, värden vilka skapas utifrån en efterfråga.

Senare så kom dessa system att ytterligare kompletteras med bland annat ett system vilket benämns Fractional Reserve system, vilket var den principiellt sista spiken i denna finans och valutasystemets kista, när den svenska kreditmarknaden år 1985 så till sist avreglerades av den svenska regeringen, så var resten av förloppet en ren tidsfråga beroende på informationshastigheten till haveriet i nu.

När sedan kronvalutan tvingas frångå sitt fasta växelkursvärde omkring 1992, så går denna realvärdeanpassningsprocess in på sitt absoluta upplopp, eller slutfas genom att kreditbildningen/valutabildningen då är i det närmaste principiellt oreglerad.

Pengar eller valuta är i dag, i allt väsentligt enbart redovisningsposter utan real värdegrund.

Men hur går då detta skapande av pengar egentligen till?

Svar: Alla pengar skapas genom skuldbildning.

Frågan är egentligen bara vad som skall utgöra motvärdet till den valuta som skapas, och detta i sin tur är det som avgör om detta skall vara ett penningsystem eller ett kreditsystem.

Pengar skapas, eller valuta bildas, genom att bankerna skapar en skuld gentemot en låntagare som vill låna pengar, och på så vis sker en skuldbildning. Denna skuldbildning motsvaras alltså sedan av en valutabildning en värdering/valuering av skulden, detta vill säga att bankerna enligt denna metod bildar denna valuta utifrån de regleringar som gäller för banker och som kontrolleras av bankinspektionen, Basel 1 och Basel 2 heter dessa regleringar inom IMF.

Detta sker inom ramen av det som i ovan nämns som Fractional Reserve systemet, där den nuvarande kreditexpansionens möjligheter kommer till bruk.

En godtycklig bank har som exempel i detta fall 1000 kronor i tillgångar, med dessa som säkerhet eller fraktions reserv får banken sedan låna valuta av riksbanken mot en repa.

Detta innebär i exemplet att banken får låna 8000 kronor i en vecka mot en ränta som riksbanken fortlöpande korrigerar(repa).

Banken förfogar nu över 9000 kronor och har en skuld på 8000 att betala inom en vecka, alternativt låna beloppet om igen av riksbanken, eller av en annan bank och interbankräntan, till den då rådande reporäntan.

Det är sedan med detta belopp på 9000 kronor som grund i banken, som banken äger rätt att alltså kreditexpandera beloppet på 9000 kronor till ett utlåningsbelopp om 90 000 kronor som banken sedan kan låna ut till låntagare mot en säkerhet. Vad som är en godtagbar säkerhet för valutabildningen i detta, kan alltså precis som dagsläget nu utvisar visa sig vara fullständigt något som har ett väldigt otillräckligt värde.

Detta innebär således att ett valutabelopp om 1000 kronor har expanderat till ett valutabelopp på 90 000 kronor, och detta helt utan att den värdegrund som valutan skall beskriva egentligen på något sätt har förändras, värdegrunden är realekonomiskt fortfarande bara värd 1000 kronor.

I normal terminologi skulle detta fenomen benämnas som inflation.

I det aktuella dagliga fastighetssammanhanget, så göms begreppet istället i något som kallas för värdeökning, men som alltså egentligen inte är något annat än en rent dold inflationseffekt, och som inte kommer till uttryck så länge värdet kan hållas bundet i skulden.

Bankernas kreditexpansion kan alltså därmed ovillkorligen konstateras vara en given förutsättning för prisökningarna på fast egendom. Detta beskrivs enklast genom att tänka sig en sluten ekonomi med en given penningmängd, vilket inte skulle göra prisökningar möjliga utan motsvarande prissänkningar, följaktligen så måste penningmängden ovillkorligen öka.

På detta sätt har bankernas kreditexpansion alltså även skapat en dold och fordom uppbunden inflation. En inflation som genom att valutavolymen nu har expanderats så till den grad att dessa fiktiva värden inte längre kan bindas till skulden, och därför nu börjar få en direkt inflaterande återverkan på den reala ekonomin, alltså när skuldvärdena inte mera kan hållas bundna.

Denna fiktiva värdegrund har även sedan vidare även omsatts i en rad olika konstruerade finansinstrument, vilka i princip har haft som enda syfte att absorbera valutaexpansionens inflationseffekt. Dessa instrument kan faktiskt i viss mån liknas med de övervärderade holländska tulpanlökarna på 1600 talet, alltså något som då i det närmaste fullständigt var och nu således är, utan någon som helst real värdegrund.

Omskrivet så kan detta liknas vid att den reala ekonomin inte mer förmår att bära upp ytterligare fiktiva värden, utan det att den reala valutan börjar direktinflateras. Detta är den i nu rådande situationen, där en förestående hyperinflation vilken givetvis börjar på de geografiska platser där valutan realiseras eller omsätts till fysisk värdegrund, alltså på pumpplatsen för olja och för fysisk industriproduktion med realt allmänvärde, för att sedan sprida sig vidare till den övriga globala ekonomin, för att till sist göra valutan som kommer direkt ur sedelpressen helt värdelös.

De krafter som kan skapa eller ändra pengars värde återfinns i samspelet mellan politiska åtgärder och valutamarknaden, i form av finanspolitik eller valutapolitik.  Dock är alltså detta lite av en medial hägring, eftersom dessa politiska styrmedel i princip egentligen helt har mist sina effekter, alltså främst på grund av att ytterligare aktörer kan påverka valutavolymen, alltså genom att privatbankerna tillåts bilda valuta enligt nu rådande regleringar.

Men om detta vet vanliga individer i samhället emellertid nästan ingenting.

Hur denna konst egentligen går till, det vet bara några enstaka politiker, akademiker, bankmän och valutaspekulanter och några centralt placerade ämbetsmän.

Finansministrar har länge idkat "learn by doing", med framgång för makten, och detta till stort men för det allmänna väl och för demokratin. Några representanter (men antagligen inte alla) i riksbanksfullmäktige, kan säkerligen också besvara frågor om hur pengar egentligen skapas och vidare behåller sitt värde.

Det finns lustigt nog nämligen ingen lärobok i ämnet ifråga, ingen skrift i forskningsrådsnämndens publikationer "Källa" som illustrerar de vetenskapliga kontroverserna i detta, och som vidare diskuterar saken. Och i studieförbundens kurskataloger kan jag ju säga att där söks det förgäves efter en studiecirkel om hur pengar skapas och värdesäkras. Och det verkar symptomatiskt nog vara precis likadant i andra länder inom IMF.

Riksbankschefer och andra utvalda penningvårdare träffas emellertid och lär då istället av varandra hur man gör, detta naturligtvis för att vidmakthålla detta system, som bygger på det annars så välkända ekonomiska begreppet tilltro eller förtroende.

Men vanliga medborgare och våra valda riksdagsledamöter i gemen, har emellertid inte ens en liten aning om hur den blandning av vetenskap och konst fungerar, och som skapar dessa så kallade värdesäkrade pengar, eller med facit ihand kanske snarare skapar dessa inte värdesäkrade pengar.

De flesta vanliga individer lever i detta i en villfarelse, att banker och penningvårdare främst verkar för samhällets bästa. Vilket knappast ens på något enda sätt kan sägas vara den rådande verkligheten. Dessa aktörer verkar enligt vanliga företagsekonomiska maximer, och då är det vinstmaximeringsbeteende som gäller, och ingenting annat!

Med avseende på den transparens som sedan finans och valutasystemet har idag, kan det ju tyckas att det genom historien rimligtvis borde ha rests några enstaka frågor kring penningskapandet, och om inte annat så i alla fall utifrån det faktum att det i princip inte finns någon information att uppbringa om själva skapandet av pengar.

Men å andra sidan så är det ju så att till och med religionen beskriver att förledandets bästa bedrägeri alltid är övertygelsen om att inte existera. Jfr. Djävulens bästa bedrägeri.

Och i denna okunskapens dimma så lämnar nu alltså de nationella parlamenten i allt fler länder över frågan till riksbankerna som i detta läge blir självständiga och ställs utanför de demokratiska processernas kontroll. Det är rent anmärkningsvärt att så många demokratier har ansett det nödvändigt att göra detta undantag från de folkvaldas makt och kontroll, men det har givetvis sina orsaker i bankerna, det förklenande och illavarslande är väl snarast att inga politiska protester synts till . Och nu inom den Europeiska unionen är det meningen att varje land skall lämna över ansvaret för skapandet av pengar och vakthållningen kring deras värde till EU:s blivande centralbank i Bryssel. Man vet rakt inte om man skall skratta eller gråta åt eländet.

Detta borde för demokratins skull således absolut förändras. Inget politiskt system kan fortleva utan ett valutasystem. Men ett av annan otillbörlig part kontrollerat valutasystem, det överlever hur många politiska system som helst.

Så länge som valutasystemet inte kontrolleras till fullo av den demokratiska staten, så är hela den demokratiska ordningen bara en ren kuliss, och detta är mycket beklagligt att konstatera för de flesta som kommer till denna insikt.

För länge sedan.

Carl Norberg