Portugal falleRing

2011-03-24

För ett par månader sedan så tycktes euroområdet vara inom synhåll för någon slags halvt om halvt obetänksam, men möjligen för någon ändå rätt övertygande lösning på sina skuldproblem.

Enligt denna nu inte fullt så eminenta lösning, så skulle starka nationer bidra till att de svaga nationerna håller sig flytande tillräckligt länge för att hinna rätta till väsentliga svagheter i sina ekonomier, detta i utbyte mot att permanent ha givit bort en "viss" kontroll över sin ekonomiska politik, för att under argumentet, stoppa en upprepning av den nuvarande krisen. Idag verkar detta vara mycket längre bort, vilket naturligtvis inte är särskilt märkligt. Ja, jag tycker givetvis redan att detta redan från början är en ren Kalle Anka lösning, som naturligtvis aldrig ens är i närheten av att den skulle kunna fungera eftersom problem med skulder inte kan lösas med mera skulder utan bara med mindre skulder i förhållande till betalningsförmågan. Men för att beskriva vad som händer nu, så stöder jag i denna artikel hypotesen, även om den är värdelös.

Vad som då emellertid har kommit ur de senaste tre månaders förhandlingar så här långt, är att det förväntade "Grand Bargain" inte kommer alls och att utsikterna för ett okontrollerat haveriförlopp nu istället har blivit en mycket mer realistisk del av tillvaron i Europa.

Detta stramar nämligen upp likviditetsbehovet för behövande stater, förvisso marginellt, men dock utan att göra något alls för att ta itu ländernas solvens frågor. Och finansmarknaderna har ju redan börjat prisa in i post-2013 omstruktureringar, vilket nu alltså gör det mer sannolikt att hela byggnaden istället kommer att kollapsa, och det ännu tidigare.

Förmågan för ekonomiskt perifera länder till att genomföra ytterligare åtstramningar är synbart försvagad, i samma ögonblick som politiken i länder som Tyskland och Finland begränsar deras regeringar från att göra några fler eftergifter.

Skatteuppbörden i Grekland är ljusår ifrån vad regeringen lovade den Europeiska unionen och Internationella valutafonden att den var. Under de två första månaderna i år gick denna ner 9,2 % från föregående år. Den var tänkt att gå upp 8,5 %. Skillnaden är 17,5 % och detta har inte nämnts med ett ord i svenska medier.

Portugals premiärminister José Sócrates, han som avgick på onsdag kvällen, efter det att han misslyckades med att driva igenom ytterligare budgetnedskärningar i riksdagen vilket han lovade resten av eurogruppen att göra, för bara två veckor sedan, samtidigt som det nu visar sig att landets underskott faktiskt kan ha varit 8% av bruttonationalprodukten förra året, i stället för de 7,3 %  som  rapporterades inledningsvis.

De Irländska väljarna, har skickat in en ny premiärminister till konferensrummet med ett rungande demokratiskt mandat att omförhandla villkoren i räddningspaketet, som är så rykande att man kan misstänka att det ändå är på väg att brista ut i lågor över sin behandling i händerna på sina kreditgivare. Kort sagt så lär de aldrig betala.

Samtidigt, på andra änden av detta spektrum, så finner Tysklands förbundskansler Angela Merkel att hennes händer blir allt mera bundna av upproriska lagstiftare inom hennes eget parti och ibland hennes allierade i koalition. Förslaget som passerades i förra veckan av förbundsdagen, som syftade till att stoppa inköp av problemtyngda länders obligationer av den finansiella stabilitet och investeringspakten, den behöver nu inte vara bindande för regeringen, men för en ledare vars ställning är alltmera ifrågasatt, så kan detta mycket väl uppfattas som att det absolut skall vara så, som Sverker Olofsson skulle ha sagt.

Kort sagt, istället för att komma närmare varandra, så kommer gäldenärer och borgenärer splittras isär. För de flesta människor under de senaste veckorna så har det fortfarande varit möjligt, att se allt detta som den vanliga schackrande gången som präglar EU-förhandlingar. Denna åsikt från blindstyren är emellertid ännu inte helt värdelös, men den är verkligen nu utsatt för intensiva påfrestningar. Det lutar mer än 45 grader sade man just på CNN som är ett lydmedia.

Det hjälper faktiskt inte alls att Fru Merkel, nyckelpersonen i allt detta, handlar mer och mer oförutsägbart. Att hon backar ur ett åtagande att betala in Tysklands andel av kapitalet till den europeiska stabiliseringsmekanismen, mindre än 48 timmar efter det att hennes finansminister kommit överens om den, det är helt enkelt häpnadsväckande. Om en regering inte kan hålla sitt ord avseende ett relativt okontroversiellt avtal under 48 timmar, vad säger det om tillförlitligheten på landet som gillar att betrakta sig själv som Europas "stabiliserande" faktor?

Överinseende är inte alltid så bra. Den vacklande principen försöker och misslyckas med att blidka än den ena delen av den tyska politiken efter den andra. Förra veckan var det den antinukleära lobbyn. Nästa vecka vem vet, oddsen är för att hon kommer att behöva förnedra sig själv rätt rejält innan den konservativa och relativt EU-skeptiska flygeln i hennes eget parti tänker om, vilket verkar troligt att hon gör, men oavsett detta så kommer kristdemokraterna att förlora kontrollen över det konservativa citadellet Baden-Württemberg. Detta kommer i sin tur att innebära mindre flexibilitet och mer av imperialism vid veckans toppmöte.

Fru Merkels svaghet, eller som man idag kallar detta politiska finess, har redan resulterat i att befästa en olycklig brist i det arbete som ESM är tänkt att bestå, en som kommer att göra haverier mer troliga, snarare än mindre troliga, på medellång sikt.

Denna passage av villkor i ESM anger att "lämpliga och proportionerliga former av den privata sektorns engagemang kommer att förväntas i alla fall där ekonomiskt bistånd har mottagits av mottagarstaten. "

I nästa mening, följer att "kommer arten och omfattningen av detta deltagande fastställas från fall till fall och skall bero på resultatet av en hållbar skuldnivå analys, i linje med IMF: s praxis, och om potentiella konsekvenser för euroområdet finansiella stabiliteten ", är nog till föga tröst. Slutsatsen är tydlig och uppenbar. Tyskland kommer att träda in i sådana förhandlingar när de har beslutat att obligationsinnehavarna kommer i kläm innan de Tyska skattebetalarna.

Förgäfves så har den gudomliga Europeiska centralbankens överstepräst och ordförande Jean-Claude Trichet förkunnat, ja det är ju inte på det viset att jag sörjer detta,  att insisterandet på en a priori -borgen för obligationsinnehavare bara skulle medföra att de skulle begära större riskpremier på kort sikt, något som Portugal nu visar på kort sikt bara ökar risken för uppkomsten av ett behov av nödhjälp.

Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble började sin genomgång efter måndagens eurogrupp möte med att påminna sin publik om att Tyskland hade dragit en oerhörd nytta av euron och att haverier och avskiljning från den monetära unionen av någon medlem "skulle få oförutsägbara konsekvenser för Tyskland."

Detta är ett mantra som nu faktiskt inte har hörts av på ett tag. Han kanske bara hade fått för sig att upprepa sin inledning av vanans gamla makt. Men han kunde faktiskt lika gärna ha gett uttryck för en medvetenhet om att tålamodskränkta gäldenärer kunde flippa ur när som helst och inte bry sig mera. Varför skulle någon betala någonting som banker har skapat ur luften vid lånetillfället, med nyttan av sitt arbete och vad skall någon göra om ingen betalar? Förslava vederbörande i bojor? Det finns fortfarande tid att rädda mer av välfärden än vad som gjorts hittills, men tiden är nu farligt kort.

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Engström.
Carl på social media

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Engström.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram