I den våg av politisk förändring som rullar fram genom den arabiska världen, så står Libyen tydligt i särklass. Till skillnad från sina kolleger i Egypten eller Bahrain, så verkar Muhammar Gaddafis makt inte glida ur hans händer, och det finns en anledning till detta.

Gaddafis återhämtningsförmåga ser faktiskt riktigt konstig, när man börjar att jämföra med de övriga. Hans inhemska opposition är beväpnad med kulsprutor, inte kameler, stenar och molotovcocktails, ja dom har faktiskt till och med hunnit med att trycka upp flaggor i revolutionära färger som de viftar hurtigt med i västerländsk TV. Även efter en period av opinionsmässigt töväder, så är Gadaffis internationella rykte fortfarande i nivå med Kim Jong-il - alla passagerarplans bombningar, dödande av poliser i St James 'Square och ett program för massförstörelsevapen är hans mediala bagage. Nu har han även en internationell militär styrka stående på sin bakgård, som utan tvekan kan ta kontroll över Libyen på några dagar, om ett sådant beslut fattades.

Med sådana påtryckningar, skulle vilken diktator som helst ha störtats - om inte av egen vilja och sedan med vänlig hjälp av försiktiga och egennyttiga underlydande. Men detta är precis vad som inte har hänt. Dessutom märkbart så saknas det rapporter från landet om det förväntade massavhopp av regeringstjänstemän, trupper och säkerhetsstyrkor till oppositionen, och de som uttryckte detta har allt som ofta visat sig vara falska, liksom den Gaddafi dotter Ayesha, som påstås försöka fly till Malta.

Det enkla bakomliggande faktumet till detta är att överste Khadaffi har stöd av både av det allmänna och hans egen regering. Dit hör dock definitivt inte att göra honom till "den gode" i berättelsen, men detta kastar en märklig och stor skugga över "de förtryckta människor som samlas för att fördriva den hatade diktatorn" scenariot.

Man måste i detta även komma ihåg att det libyska samhället är ett traditionellt och i grunden fraktionaliserat samhälle. Att vara vid makten i Libyen är en balansakt mellan åldrar av lång blodshämnd, traditioner som råder över rationellt tänkande, varför det är absolut nödvändigt att åtminstone verka som starka och trotsande, och naturligtvis det obligatoriska gänget söner som inte är för ivriga och som kan vänta länge innan de byter ut dig.

Allt detta förvärras av "olja kakan" (som alla vill ha en allt större del av) och en liten armé av ungdomar som sannolikt inte kommer att hitta ett jobb i ett land som mestadels består av stenar och öken.

Gaddafis strategi innebär rejäla sociala förmåner, en massa utbildning och en hög grad av lokalt självstyre inom gemenskaper (hans senaste steg att dela ut vapen till alla civila är egentligen bara en utveckling av den pågående situationen, där en större del av armén i huvudsak är en väl beväpnad milis). Hans anhängare tror uppenbarligen att dessa fördelar uppväger nackdelarna, som offentliga avrättningar av politiskt oppositionella eller finansiering av internationell terrorism.

Det dåliga läget för en diktator är att så fort du tycks ha förlorat greppet, så kommer någon att försöka ersätta dig. Och detta är vad som hände i Libyen i februari. De starkaste rebellerna är den region i Cyrenaika, som domineras av konservativa religiösa ordningen Senussi, med starka band till de libyska beduinerna. De har aldrig varit några varmare anhängare av Gaddafi, med det är fullkomligt naturligt när man tar hänsyn till att han störtade kung Idris, som också var ärftlig ledare för Senussi ochemir av Cyrenaika. Men under 40 år så lyckades han hålla dem i schack genom våld, mutor och intriger.

Om man antar att dessa människors enda önskan är att leva i en demokratisk stat med en folkvald president skulle detta vara mycket optimistiskt. Förutsatt att de vill ha en allt större andel av den olja som råkar vara på deras territorium, så är detta mycket mer realistiskt. Anta att de dessutom kommer att hålla fria skolor och sjukhus överst på listan över sina prioriteringar - Ja, det är önsketänkande.

Faktum är att deras oförmåga organisera sig, och den allmänna reträtten från Gaddafi lojala trupper är en bra indikation på vad de skulle göra om de var vid makten, alltså ingenting.

Det största hypotetiska mysteriet är varför i hela världen, som det internationella samfundet skulle skicka en flotta till Libyen för att stödja en fraktion i ett vanligt inbördeskrig. Är det på detta viset som Sarkozy gör sin värdering av politiska poäng för att vara en tuff kille inför presidentvalet? Är det så att Berlusconi kan dra uppmärksamheten i media bort från hans könsdelars inblandning i olika skandaler? Är det så att Obama kan hålla upp traditionen att varje amerikansk president startar ett krig?

Att allt att döma av hur långsam åtgärden är som utspelas där, så verkar de ansvariga inte ens ha svaret själva. Syftet bakom det hela blir bara alltmera uppenbart och pinsamt, för var dag som Centralbankernas Petrodollarkonglomerat inte lyckas med att utföra vad som de har uttryckt vara föresatsen bakom interventionen.