Ända sedan Egyptens demokratirörelse inledde sitt uppror mot regimen Hosni Mubarak, så har både människorna i Egypten och dess regering egentligen inom sig själva vetat att slutspelets regler till sist skulle bestämmas av det militära etablissemanget och våldet.

Kraften bakom tronen sedan 1952, då officerarnas revolt svepte bort monarkin har alltid burits mera direkt av våldets fundament i Egypten än vad som annars det västerländska samhället brukar finna lämpligt och den egyptiska militären klev därför igår mera beslutsamt in i den egyptiska krisen på torsdag kvällen, med vad man kallade ett meddelande

I en dramatisk vändning i det uppror som egyptierna nu kallar 25 januari revolutionen, framträdde en militär talesman på TV, för att förklara att det militära ledarskapet hade träffats och skulle fortsätta att mötas regelbundet för att stödja människors legitima rättigheter och att värna stabiliteten. Vad nu egentligen detta innebär för någonting det förtjänar faktiskt lite eftertanke.

När egyptierna fortfarande väntade på "Uttalande nummer två", som inte förväntades före det att Hosni Mubarak, presidenten, gav sitt tal till nationen och avslöjade om han tänkte avgå eller bara lämna mer befogenheter att sin ställföreträdare, Omar Suleiman, arméns avsikter spelar i detta en avgörande roll för människors medvetande.

Huruvida det kryptiska första meddelandet var ett förspel till ett medverkande till en kupp eller ett lugnande budskap är oklart.

De civila protesterande, som har antagit en "krama en soldat"-kampanj insisterade i sina slagord på att armén och folket var enade, och de efterlyste att det militära etablissemanget flyttar Mr Mubarak åt sidan. Men för en idealistisk ungdoms rörelse som har kämpat för att säkra demokratiska rättigheter, och har först helt nyligen upptäckt sin egen kraft att trycka på för förändring, varken en militärkupp eller ett semi-övertagande av de väpnade styrkorna skulle sannolikt uppfattas ett tillfredsställande resultat.

Egyptens armé, en helt ogenomskinlig institution som har drivit bakom kulisserna, har vunnit respekt hos många egyptier just därför att den inte har direkt ingripit i politiken, vilket som driftsituation för landet har valts av presidenten i decennier. Problemet är närmast att armens lojalitet inte till någon liten del kommer att följa dess finansiering och att denna finansiering är amerikansk.

Men bland politikerna i Kairo, var entusiasmen för rekryteringen av armén tydligen därför mera försiktig, man vet vem som betalar och detta skapar i sin oro i beteendet hos gräsrötterna - soldater som är lika frustrerade som resten av egyptierna - en oro som inte av det skälet sträcker sig till det högre ledarskapet, som alltså istället har enorma egenintressen i det nuvarande systemet, inklusive en utvidgning av det militära i en rad företag.

Finansierad och utbildad av USA, och prisad för sin återhållsamhet under protesterna så har armén, försökt att balansera till synes oförenliga intressen, som den har hittat hos sig själv och den slits därför mellan sin lojalitet till Hosni Mubarak och behovet av att upprätthålla förtroendet hos befolkningen och alltså inte att förglömma  sitt stöd för Washington, Vita Handen.

Västerländska diplomater säger dock att dess prioritet i det stora hela har varit att främst undvika instabilitet och en nedstigning i socialt kaos.

I detta läge så vet såväl Hosni Mubarak som Vita handen (Huset) att styra genom söndring är den gängse metodiken och däremellan ligger således alltså de motstridiga intressena i saken.

Hosni Mubarak försöker med all rimlig sannolikhet därför att ena folket emot sig själv och regimen, medan den Vita Handen försöker att splittra folket och skapa ett kaos.