Att kosthållning utgör en betydande del av alla individers tillvaro, är en biologiskt ofrånkomlig sakomständighet, vilket även gör detta till ett maktpolitiskt instrument vars nytta givetvis används i så stor utsträckning som det bara är möjligt, vilket i sig är något som är helt frånskilt den biokemiska funktionen för den mänskliga organismen.

Att behovet av bantning uppstår utifrån individens självbild, går till exempel att styra genom påverkan ifrån minst två håll. Det första är givetvis att samhället förmedlar en idealbild vilken medför att individen i alla givna lägen upplever att den i någon mån inte uppfyller de krav som ställs, antingen nu individen bara upplever eller är otillräcklig i detta sammanhang. Vidare är givetvis kosten av betydande vikt för detta, och om kosthållningen kan regleras genom media och livsmedelspolitiska åtgärder, så kan detta givetvis styra individen i önskad riktning.

Att vidare rådgivning avseende kosthållning inte med någon som helst nödvändighet behöver innebära annat än att rådgivningen stödjer sig på beställda forskningsrapporter, vet egentligen de flesta om, men väljer av olika anledningar att helt bortse ifrån. Att en forskningsrapport som är beställd och betald av ett livsmedelsföretag, inte utvisar negativa effekter av företagets produkter, kan ju rimligtvis inte förvåna någon.

Att individens oberoende är något som makten aldrig kan stödja, det är något annat som egentligen alla vet, men av någon anledning helt eller delvis väljer att bortse ifrån.

På något märkligt sätt så tycks tanken på att födoämnen blivit ett maktpolitiskt instrument vara mycket främmande för många individer. Trots att i princip hela individens biokemi styrs och kontrolleras genom födoämnesintaget. Jag vågar påstå att den partistrateg som aldrig tänkt tanken att man på något sätt borde kunna droga valmanskåren till sin fördel, denne finns inte. Och att det utifrån detta skulle vara så att ingen enda av dessa partistrateger någonsin skulle ha valt att försöka skaffa sig politiska fördela genom livsmedelspolitiken, ja det faller helt enkelt på sin egen orimlighet.

Att bantningsindustrin kräver övervikt och naturligtvis gynnas av en alltmera tilltagande fetma, det tycks inte vara något som många beaktar. Eftersom att man då både kan ta betalt för att folk skall äta sig feta, och sedan ta betalt för att de skall bli av med övervikten, då kan man ju säga att man investerat i både freds och krigsindustrin, till priset av exploateringen av folket. Men detta är ju å andra sidan inget som någonsin bekymrat egennyttan.

Så att det vinstmaximerande livsmedelsförtaget kan göra ekonomiska vinster på att liera sig med politiker, det är en maktpolitisk omständighet i sak som är rådande verklighet idag. Vilket egentligen borde skapa en ökad förståelse varför olika lobbygrupper inom livsmedelindustrin är så aktiva.

Eftersom jag själv rest runt landet under många år och föreläst i ämnet näringslära och träning/återhämtning, så brukar jag måla upp det som att själva den biokemiska ekvationen, den kan beskrivas som att energibehovet och tillförseln skapar energibalansen, där uttaget inte får vara mindre än tillförseln om det inte skall ske en inlagring av energi. Svårare är detta inte.

Till saken kan jag vidare nämna att kroppsfetthalten optimerar styrkan mellan 11% och 13%, under det lägre värdet så tappar musklerna elasticitet, och över det övre värdet belastas organismen med onödig belastning