Den gamle mannen kände sig både upprymd och sorgsen där han stod på bröstvärnet på borgen och tillsamman med de andra skyttarna utgjorde den främsta linjen av de kommande  fientliga handlingar som skulle vederfaras en angripare.

Han var numera lite till åren kommen och egentligen för gammal för aktiv strid, men i ljuset av angriparens överlägsna antal så hade härföraren, denne buttre främling som var så olik den vanliga ledningens så uppenbara medvetenhet, beslutat att alla som på något sätt kunde bidra till borgens försvar, skulle delta i den kommande kampen.

Mörkret började sänka sig över dalen samtidigt som en råkall vind ifrån sydväst kom svepande, en vind som även bar med sig det dova dunkandet av trummor som signalerade takten hos en marscherande här under förflyttning. Så säkra de måste vara på sig själva tänkte mannen som hade någon bildning i krigskonst och som därför visste att effekten av överraskning enbart kunde överträffas av de dåliga förberedelserna hos den angripne.

Utifrån detta så drog mannen slutsatsen att när någon så öppet signalerade sin ankomst, så berodde detta i alla händelser inte på att man i någon större utsträckning avsåg att dölja sin närvaro, vilket ju å andra sidan mycket väl kunde vara en speltaktisk manöver. Men de geografiska förutsättningarna gjorde gällande att så länge som angriparen var tvungen att böja sig inför naturlagarna, så länge måste också uppmarschen till utgångsläget för anfall ske på möjliga sätt.

Mannen kände en stigande upphetsning av trummornas dunkande samtidigt som han var väl medveten om den buttre härförarens envisa förmaningar, om att ingen fick agera förrän signal gives, detta för att inte förstöra effekten av överraskningsmomentet.

Befälet över den avdelning skyttar som mannen tillhörde började plötsligt och nästan skrämmande att rabbla order om riktningar och angivelser av mål. Mannens upphetsning förbyttes mot en plötslig nervositet samtidigt som avdelningsbefälet kom fram till mannens postering. Proceduren med riktningar och avstånd var förvisso inte alls okänd för mannen, men likafullt så fann han det i nervositeten svårt att minnas vad det var för information som han just hade blivit delgiven.

Tystnaden föreföll helt plötsligt öronbedövande för mannen som kände en plötslig lust till att allt skulle vara över, alldeles oavsett vad detta nu skulle komma att innebära.

Skyttar, ANLÄGGNING ekade som ett piskrapp genom tystnaden, som genast framstod som ett rent marknadssorl vid en jämförelse med den andäktighet som nu istället infann sig hos mannen. Det var som luften hade försvunnit och allt levande därmed, mannen längtade sig plötsligt därifrån av hela sin uppenbarelse, han ville inte dö och han ville inte döda någon annan heller.

Plötsligt så mindes mannen inte någonting annat än det mål som han hade i sitt sikte och han undrade när de andra skulle skjuta och om de skulle skjuta på samma mål som mannen. Så såg han en rörelse i siktets ögonvrå och han tyckte sig höra kommandot, ELD! Det var en hörvilla, en vanföreställning, kort sagt fel. Han var ensam om att ha avfyrat sitt vapen för tidigt.