Den politiskt mediala makten kan välja att antingen ljuga för skattebetalarna, eller så kan den ljuga för sina kreditgivare, europeiska myndigheter har nu lärt sig detta, men att göra båda dessa saker samtidigt, det är som vi strax skall konstatera mycket svårt.

Den nu föreslagna EU-politiken som innebär att nuvarande prioriterade långivare(bankerna) till ekonomiskt drabbade stater, inte kommer att drabbas av förluster på sina utgivna lån men att framtida privata långivare kommer att tvingas att dela förluster med skattebetalarna, är bara så urbota irrationell, så dömt att misslyckas, att den faller ur riket för vanligt sunt individuellt tänkande och in i det geografiska tillämpningsområdet för hjärnskador och masspsykos.

Europeiska unionens medlemsstater har förra veckan hållit ännu ett av dessa fabulösa och snart nog oräkneliga toppmöten, där de ”skapade” en permanent fond för att låna ut medel till finansiellt instabila medlemsstater enligt så kallade stränga villkor avseende finanspolitiskt ansvar. Bara en sådan sak kan ju få vem som helst att fundera på hur det själsligen står till hos de inblandade i detta?

Precis samtidigt, så undertecknade finansiella ledare för den numera 27-länder stora Europeiska unionen, ett uttalande från eurozonens finansministrar som säger att privata långivare måste dela förlusterna, från fall till fall, i händelse av någon form av omstrukturering av statsskulden hos ett land efter 2013. Alltså, ingen skall ännu så länge behöva bära några förluster och om det ändå dyker upp situationer som vi måste hantera, så får vi helt enkelt laga efter läge.

Så låt oss därför rekapitulera lite, eftersom detta egentligen är helt bisarrt som ett nationellt finansiellt ledande betraktat: Långivare(bankerna) till Irland eller de andra instabila staterna kommer inte att behöva ta en förlust nu, men om de håller sig lugna och väntar fram till 2013, då de kommer att få ta förluster tillsammans med skattebetalarna. Jaha, detta låter ju inte direkt som något väldigt bra säljargument för statobligationer..

Och den nuvarande rundan av räddningsaktioner som alltså syftar till att skydda systemet från Irlands och Greklands omedelbara haveri och fram genom de närmaste åren gör bara sjukdomstillståndet värre. Att det då ovillkorligen måste bli mycket farligt att ha lånat ut någonting alls till dessa länder, eftersom deras ekonomier kommer att ha krympt och bördorna av skulderna kommer att ha blomstrat, det kommer ju att innebära att privata långivare kommer att vara på kroken antingen de då vill detta eller inte och det kommer dessa tvivelsutan att ha förstått.

För att så lägga lök på laxen till detta, så kommer den europeiska stabilitets mekanism, vilket är namnet på den nya fonden, alltså egentligen bara att innebära en högre risk för alla borgenärer utom då givetvis Internationella Valuta Fonden, vilket innebär att i en händelse av en nationell konkurs, så skulle IMF få betalt först. Kreditvärderingsinstitutet Fitch tittade lätt misstänksamt och något förvånat närmare på denna bestämmelse, och sade helt riktigt att detta kan nog leda till lägre betyg på skakiga nationer inom euroområdet, men vilken agenda som IMF spelar efter det vill ändå ingen säga rakt ut.

Det enda sätt som man såg som tillrådligt för att kunna realisera detta vansinne, var således om man kunde hitta en mycket rik långivare utan egna möjligheter att skapa föreställningar om framtiden. Man kan ju riktigt se hur Jean Claude Trichet sitter och peppar sig själv som Europée.

Hmm, låt oss se, en rik organisation med begränsad förmåga att fullt ut föreställa sig ett framtida tillstånd - det bara måste vara Europeiska Unionen!

Få privata långivare kommer att hålla runt, alla kommer att hålla tunt och de kommer givetvis att sälja sina statsobligationer och den enda köparen kommer att vara EU eller ECB, som i sig själv förstår denna besvärliga situation och därför egentligen är oerhört ovillig att spela med i denna kuliss. En deltagande politiker kan aldrig räkna med en annan plats än på historiens skambänk efter ett deltagande i denna fars.

Tyskland och Frankrike är båda nu så ovilliga att vidare delta att båda dessa nu anför principer som argument i sak och dessutom uppenbarligen är villiga att betala för dessa principer, genom att de som exempel vägrar att förhandla om förslaget till gemensamma europeiska obligationer och vidare förväntas att motstå alla vidare försök till att öka storleken på den finansiella stabilitets fond som nu skall användas för de kommande räddningsaktionerna.

Tyskland och Frankrike började i oktober att kräva att privata borgenärer(bankerna) skulle vara med och dela på den smärta som ett nationellt finansiellt haveri skulle medföra, detta skapade omgående en mini-kris inom euroområdet och förde med sig "räddningen" av Irland. Jag säger ”förde med sig”, eftersom alla rationella bedömare insåg att Irland inte kunde betala skulderna för sina banker och trots detta lovade att göra så. Så vad ännu mera uppumpad bokföring skulle kunna innebära, det vill ingen tänka på.

Privata borgenärer (alltså banker) visste och vet alltjämt att Irland är på kvalificerat obestånd, liksom Grekland och mycket troligt så även Spanien, men dessa banker visste också att eftersom det inte finns någon möjlig flyktväg från eurosamarbetet och utan någon uppenbar vilja att avsluta själva unionen eller alltså att sänka några insolventa banker, därför att deras utlåning var någorlunda säker.

Tyska och franska skattebetalare vet detta också och de kan väl inte sägas vara så där överdrivet glada, eftersom detta innebär att deras skattepengar ska hamna i ekonomiska periferin under många år framöver, ja rentav under överskådlig tid. Därför finns nu detta tyska och franska tuffa tonläge och deras krav på att privata fordringsägarna skall betala i framtiden, vilket alltså i sin tur tvingar investerare att agera på sin egen analys av insolvens och sälja.

Lite sarkastiskt kan man säga om girigheten i detta, att privata pengar är ju trots allt ganska så glada för att få fortsätta att finansiera konkursmässighet, men endast så länge som detta moraliska hazard spel mot det allmänna, är underförstått till att det innebär att garantierna från makten fortfarande är i kraft, alltså att skattebetalarna skall hållas skuldsatta i en allt högre utsträckning.

Varför har inte då dessa systemiskt svaga bindningar inom euroområdet stigit och givit återverkningar i en ännu högre utsträckning?

Tja, förutom det uppenbara faktum att Europeiska centralbanken redan aktivt köper statsobligationer, är det faktum att investerare inte riktigt kan tro att Europeiska unionen är något allvarligt i en jämförelse med en bank.

Både banker och politiker vet att när detta kommer ut till allmän kännedom så kommer det att bli en katastrof för bankerna och en förödmjukelse för politikerna, så att tvinga privata borgenärer till att realisera förluster, det kan orsaka en bankkris. Så, nej inga realiserade förluster och ingen vidare eftertanke, makten framför allt.

Bankerna satsar därför, åtminstone ännu, på att EU kommer att ljuga för skattebetalarna, eller till och med för sig själva, snarare än för bankerna.

Min gissning är därför att vi fortsätter så här ett litet tag med periodiska kriser som tvingar EU att pantsätta allt mer pengar till medlemsstaterna utan att ens överväga att erkänna att de egentligen är insolventa eller kommer att tvinga sina privata borgenärer att bära några förluster. Min tveksamhet ligger nog främst i min egen osäkerhet på hur pass kokta olika länders bokföringar egentligen är, men jag tror att det Spanska högmodet i kombination med refinansieringen i januari, helt kommer att konkludera läget.

Detta beteende slutar systemiskt annars bara om en av följande tre saker inträffar; marknaden beslutar att den inte kommer att låna(köpa statsobligationer) ut pengar till Tyskland och Frankrike längre, de svaga nationerna gör revolt från åtstramningen/skulden eller att skattebetalarna i Tyskland och Frankrike beslutar sig för att eurogeddon är att föredra för dem själva, alltså egna nationella vinning.