Europe-Ring

Av carlnorberg

Såvida nu inte ECB fattar beslut om väldigt snabba och dessutom dramatiska åtgärder, så riskerar ECB att förstöra den valuta som banken betalas för att hantera och dessutom att vidare tillåta en politisk katastrof att utvecklas i Europa. Vilket som alla förstår, kommer att få betydande konsekvenser för det västerländska samhällets fortbestånd.

Lite bortsett från att hela frågan om det rådande finansiella systemets beskrivande verkan egentligen är korrupt, så kan man för densamma hypotesens skull belägga detta genom att leda igenom de åtgärder och argument till slutet för att se vad de landar i för någonting. 

Om nu inte dessa frågor, som själva är sprungna ur vansinnets beslut den 30 september 2008 kan hanteras, då kan Irland alltför lätt bli en ny version av Credit Anstalt – den österrikiska bank som fällde det centrala europeiska finansiella systemet år 1931 och som sände skakningar genom London och New York, och skapade den andra och djupare fasen av den stora depressionen, den fas då politiken blev illasinnad och vi vet alla vad detta gav utrymme till, många känner ju rent faktiskt dessutom även numera till den finansiella planering som låg bakom skapandet av BIS och IMF som maktinstrument i detta och kan utifrån detta se sammanhanget även i den nuvarande situationen och dess olika intresseinriktningar.

Har då egentligen ECB överhuvudtaget förstått sig på begreppet finansiell smitta? Eller finns det även andra ytterligare perspektiv på detta? Tre EMU-länder har redan utestängts från kapitalmarknaden, och sorglösa utländska långivare håller i 20 000 000 000 000 kronor av räntebärande värdepapper utgivna av Spanien, Portugal, Irland och Grekland.

Om inte detta är tillräckligt för att skapa oro för finansiella spridningseffekter, vad är då tillräckligt? ECB: s brist på agerande väcker frågan om huruvida det avser uppfylla sina finansiella stabilitetsmandat och vems ärendes syfte som ECB söker att nå. Det här nog är ett mycket fromt och artigt sätt att uttrycka det hela på.

Euroområdets finanspolitiska fond (European Financial Stability Facility) har uppenbar och ödesdigra brister. Liksom alpinister som är sammanbundna, är det en ständigt minskande kärna av betalande stater ska bära upp den finansiella vikten av en allt större grupp av insolventa stater som dinglar i repet över avgrunden under dem.

Detta saknar ju naturligtvis all rimlig politisk trovärdighet och kan enkelt testas till systemets förstörelse – vilket verkar troligt att vi inom kort blir varse – om Irland tvingas att be om hjälp. Vid vilken tidpunkt som denna kedjereaktion börjar på allvar, det är uppenbart så att det börjar med den Iberiska halvön.

Det var dock redan på ett tidigt stadium klart att det var ett allvarligt misstag av Tysklands Angela Merkel och Frankrikes Nicolas Sarkozy att åberopa statliga systemiska fel och brister vid denna känsliga tidpunkt, om nu avsikten var att bevara ett systemiskt förtroende och även i detta att ignorera varningarna från ECB chefen Jean-Claude Trichet, om att en sådan diskussion skulle skrämma iväg investerare från obligationsinnehav i hög-skuld stater. Man måste lite nyktert ställa sig frågan om denna typ av självklarheter verkligen kan vara oklarheter i denna typ av beslutssammanhang, givetvis inte alls.

EU: s ledare har allt sedan dess gjort olika klumpiga försök att upphäva denna skada och därvid insisterat på att en förskjutning i politiken inte skulle ha ”inverkan” på befintliga obligationer. Det skulle träda i kraft först efter mitten av 2013 enligt den nya stödmekanismen. Ingen luras av en sådan ludermässigt formulerad distinktion i tid, ja utom en och annan svensk då möjligen, men vi sväljer ju å andra sidan gärna hur grova krokar som helst

Detta är nog helt enkelt en hisnande blandning av rent suicidal oansvarighet, illasinnat politiskt spelande och farsartade inkonsekventa tankar. Detta system som förvisso skapats som ett verktyg för maktutövning och spridningen av det koloniala samväldet, faller till sist på eget grepp gällande bristande informationsflöden.

Om länder som Grekland, Irland och Portugal år 2013 fortfarande är kvar i detta skakiga läge, så kommer de nya skulder som emitterats från nu tills dess att innebära orimliga avkastningskrav. EU måste då välja mellan en fullfjädrad, öppen stödaktion, eller att svika löftet om att befintliga skulder inte skulle ackorderas bort.

Kommer de tyska väljarna då att stillatigande acceptera högre skatter för att rädda sitt utsvävande grannar? Eller hur!

I maj var situationen nog för EU att tillkännage en kr 7500 Mdr skyddsnät från IMF för euroområdets gäldenärer. Räntespreaden för obligationer minskade inte oväntat.

En uppgiven stegring i den ekonomiska produktionen – under ledning av Tysklands friserade tillväxt 9 % (på årsbasis) under andra kvartalet – bedrog marknaden EU till att tro på att den monetära unionen hade överlevt sitt verkliga eldprov. Det hade den inte alls, och den här gången det kommer att krävas pengar som innehåller riktiga värden

Tråkigt nog för Irland, så har händelserna eskalerat utom all kontroll. Förtroendet har kollapsat för den irländska exportindustrin – Farmakologisk, medicinsk utrustning, IT och bakom kulisserna tjänster – har ingen som helst tid längre på sig att bära landet ut ur denna paniksituation.

Premiärminister Brian Cowen – som på ett lätt högmodigt sätt regerar över ett budgetunderskott på 32 % av BNP i år – insisterar givetvis ändå på att ingen räddning behövs. Vi har tillräcklig finansiering ända fram till juli 2011, säger han.

Ian William Cowan måste uppenbarligen få offentligt klart för sig att detta räcker inte alls. Finansieringen för de irländska bankerna har fullkomligt avdunstat, och därmed all finansieringen för de irländska företagen. Jag vet att jag har har ältat det förut, men BNP för Irland är bara hälften av de två storbankernas skulder.

Portugal är i ett ännu sämre skick än vad Irland är. Den total skulden är på osannolika 330 % av BNP. Underskottet i bytesbalansen är nära 12 % av BNP (medan Irland faktiskt är på väg in ett överskott). De portugisiska bankerna förlitar sig på utländska grossisters finansiering för att täcka 40 % av tillgångarna inom landet.

Landet har därvid fastnat i en form av permanent lågkonjunktur, med en övervärderad valuta sedan nästan ett decennium tillbaka. Successiva åtstramningar som har misslyckats med allt utöver möjligen då att göra en liten men knappast bestående buckla på budgetunderskottets solida rustning

Tidigare ministrar talar redan nu öppet om behovet av en EU-IMF räddning. Det är mycket svårt att se hur Portugal skulle kunna undvika att sugas in i virveln vid sidan av Irland. Europa och IMF skulle då mötas av en kumulativ stödnota på i runda slängar 2000 miljarder eller så. Detta stretchar ut EFSF bortom dess trovärdighets gränser. Det kommer i princip då omgående att finnas lika många miljonärer som i Zimbabwe, i Europa.  

Inriktningen på en finansiella härdsmälta skulle sedan omgående flytta till Spanien, där den ekonomiska tillväxten stannade på noll under tredje kvartalet, bilförsäljning sjönk med blygsamma 38 % i oktober, en 5 % nedskärning i offentliga löner har ännu inte bitit märke i ekonomin, och ungefär 1miljon osålda bostäder hänger fortfarande som en osalig ande över fastighetsmarknaden.

Problemet är egentligen inte den spanska staten som sådan: akilleshälen är företagslånen på 137 % av BNP, och fordringar till utländska långivare som måste skrivas om över varje kvartalsskifte och då finns det både räntor och tider som inte samarbetar i rätt riktning

Riskerna är alltså uppenbart uppenbara. Såvida inte kärnan i EMU-länderna tillför nya medel för att öka säkerheten för att rädda fonden, så kommer marknaderna inte tro att EFSF har eldkraft nog för att stå som garant bakom Spanien.

Kommer då Tysklands förbundsdag att rösta för att tillföra mer pengar? Kommer det nederländska parlamentet verkligen att göra så? I andra kammaren, där högerpopulistiska Geert Wilders nu innehar den politiska vågmästarrollen, motsätter man sig garanterat grynhårt sådana hjälpinsatser, och Herr Wilders kan mycket väl passa på att använda en sådan kris till att lämna erbjudanden till makten som inte går att motstå.

Det är därför långt ifrån klart vad som egentligen skulle hända om exempelvis Italien tvingades att lämna sin andel till en trippel bail-out för Irland, Portugal och Spanien.

Italiens statsskuld är redan farligt nära en punkt vid 115 % av BNP. Detta är faktiskt också den tredje största skulden i hela världen, efter de skulder som Japan och USA kan stoltsera med. Franska banker har ensamma $ 476 Mdr i exponering för den enskilda italienska skulden (BIS data).

Även om Italien i det senare har hållit sig i ganska så strama tyglar avseende utgifterna, så är det definitivt inte vid någon god finansiell hälsa. Tillväxten har stannat av, industriproduktionen sjönk 2.1% i september, och regeringen Berlusconi får nog närmast sägas vara i upplösning. Fyra ministrar avgick igår på måndagen. Och Silvio själv prioriterar ju som bekant småflickor, eftersom det är bättre än att vara bög, enligt hans egen nyligen uttryckta utsaga

Det är nu tydligt för alla som ser efter, även med begränsad ekonomisk bildning. att IMF-modellen med åtstramning inte är någon fungerande politik för högt skuldsatta stater i det perifera Europa, fast å andra sidan så har det sannolikt heller aldrig varit det egentliga syftet bakom åtgärden heller, eftersom skulden ändå inte kan uppvägas av någon slags IMF botad devalvering, den numerära skulden blir ju ändå kvar då valuta bildas med skuld som värdebärare. Men kollapsen av skatteintäkterna, som inte gärna låter vänta på sig, den har dessutom orsakat att budgetunderskotten har fortsatt att vara envist höga. Den verkliga skuldbördan har alltså i själva verket stigit ytterligare och var den inte hanterlig tidigare, så är den i varje fall mindre hanterlig nu.

ECB är nu den sista återstående försvarslinjen. Den kan stoppa den omedelbara irländska krisen när den så önskar, om den så önskar, genom att köpa irländska obligationer. Men ändå och istället för att dra på allt vad som finns, för att rädda den monetära unionen som man påstår är så viktig för så mycket, så är banken i full färd med avvecklingen av sina krisinsatser och har till och med påbörjat en dränering av likviditet. Detta är att upprepa samma politiska misstag som man gjort genom att höja räntorna till tänderna under krisen i juli 2008.

ECB är förståeligt försiktiga när de nu passerar den ödesdigra linjen från penningen till finanspolitikens slagfält, genom att finansiera egna skulder.

Bundesbanks chef Axel Weber, han kan nog ganska lugnt dra slutsatsen att det är omöjligt i detta skede att förena behoven och viljan hos Tyskland som betalare och dess stora gäldenärer. Om ECB skapar pengar i en omfattning som krävs för att stödja Club Meds behov så skulle detta explodera i form av tysk inflation och omgående förstöra den eventuella tyska tron på den monetära unionen, och kanske även hamna i konflikt med Tysklands författningsdomstol. Om EMU måste delas i två delar, så kan det ju möjligen lika gärna göras på germanska villkor, eftersom det rent historiskt sett inte osannolikt finns någonstans i bakhuvudet på germanerna att de behöver mer utrymme

Allt detta är ju ganska förståeligt, men är verkligen förbundskansler Angela Merkel beredd att låta underordnade tjänstemän vid ECB förstöra Tysklands halvsekellånga investeringar i efterkrigstidens ordning i Europa, för att bara inte tala om skapandet av risken för en finansiell Ragnarök?

Men oavsett om det rör sig om underliggande politiska stormaktsambitioner eller om det är frågan om mindre finansiella åtaganden över kortare tider än tusen år, så är ända alltid slutmålet detsamma i form av makt.