Jag får en alltmera växande känsla av att vårt västerländska samhälle nu skakar i sina grundvalar. Det finansiella system som beskriver våra ekonomiska förehavanden glider allt längre ut på fisens mosse och inte bara riskerar att sjunka i ett äckligt moln av finansiella avgaser och finansiell ingeniörskonstlig sörja.

För att hålla blicken fästad på vår Europeiska kontinent, så kan följande matnyttigheter vara bra att ta med sig som kost på vägen framåt.

ECB verkar inom ett till grunderna konstitutionellt skapat penningsystem, medan Amerikanska Federal Reserve verkar inom ett kreditsystem för att klara ut skillnaden. 

Vem som äger och kontrollerar ECB är bestämt i artikel 29 som heter: Protocol on the Statute of the European System of Central Banks and of the European Central Bank.

Varje NCB (National Central Bank) eller centralbank inom EU har rätt till en andel ägande i ECB i relation till deras viktade ekonomiska storlek på BNP och befolkningsmängd inom EU.

Det totala inbetalade kapitalet uppgick förra året till 4,142,260,189.23Euro.

ECB är en vinstdrivande organisation, med en helt egen budget skilt ställd från EU och banken finansierar sig själv.

20% av vinsterna hålls i retained earnings med tak vid inbetalat aktiekapital och utdelning sker till aktieägarna i relation till dess aktieinnehav.

Ägande är inte nödvändigtvis samma sak som kontroll inom bankvärlden. Centralbanker har ofta väldigt speciella typer av preferensaktier som inte ger rösträtt och det gäller även ECB.

Rösträtten, alltså vem som kontrollerar ECB är alltså nyckeln till makten över den Europeiska ekonomin.

 I artikel 3, kapitel 7 står följande.

”… neither the ECB, nor a national central bank, nor any member of their decision-making bodies shall seek or take instructions from Community institutions or bodies, from any government of a Member State or from any other body.”

I praktikeninnebär detta att inget publikt intresse, dvs hela EU, får försöka att påverka ECB. Alla beslut ska därmed ha privata intressen i sikte i första hand, det vill säga de som kontrollerar det finansiella systemets egenintresse, så länge det är inom ramen för prisstabilitet.

Hur långtgående är denna oberoendeprincip?

För det första är oberoendet ingen princip, den är lag. Att en stat, som Frankrike öppet gjort flertalet gånger, går ut och kritiserar ECB kan faktiskt vara olagligt. Nationalstaterna får inte kritisera ECB.

Europaparlamentet har i likhet med kongressen i USA rätt till ett förhör och en kvartalsrapport från ECB men får inte komma med förslag eller förändringar.

EU får skicka en representant som får sitta med i mötena i Goverining Council men har ingen rösträtt.

Rent teoretiskt säger man att vid en given mängd reserver så kan banken skapa maximalt en given mängd krediter. Exempelvis om kravet är 10% reserver så kan banker skapa 900Sek av 100 SEK i reserver.

Centralbanken antas ha en makt att direkt påverka detta genom att öka och minska de 100SEK som bankern har i reserver och på så sätt påverka de 900SEK som maximalt kan ges ut i kredit.

Om centralbanken tar bort 50 i reserver och lämnar 50 i banken så blir det maximala kreditskapandet 450SEK. 

Antagandet beskrivet ovan är att de bindande reservkraven genom Basel II limiterar bankens möjlighet till att hålla depositioner och skapa lån, givet mängden reserver banken har.

 Alltså, reserverna antas alltså vara direkt påverkande på möjligheten att skapa lån.

Här blir det riktigt intressant. I praktiken styrs ju detta precis omvänt. Den privata sektorn (alltså vi) styr hur mycket lån som efterfrågas. Centralbankerna styr sedan reserverna efter denna privata efterfrågan för att se till att reserverna är höga nog som helhet.

Och så har vi som vanligt hamnat på den plats där i princip varenda resonemang som fullföljs i dessa sammanhang hamnar.