Detta är en frågeställning som givetvis beror på ur vilket perspektiv som betraktelsen ställs i, men som ändå kan vara värd att fundera på lite närmare.

Återhämtning är ju ett populärt exempel på vad en politiker med ambitioner att bli omvald, bör föra sig med som typ av retoriskt argument. Men vad är det som skall hämtas åter, det som varit?

Skall Göran persson köpa en ytterligare skogsfastighet och alla rum hos alla i samhället bör igen ha en platt-TV? Skall Bill Clinton diktera meddelanden för Monica Lewinsky i garderoben? Vad är det som skall komma eller hämtas åter?

Verkligheten är naturligtvis den att det inte alls är möjligt att hämta åter det förgångna och på något vis göra om historien, det enda vi kan påverka är vår framtid, vilket leder oss till varför det återkommande argumentet i media likafullt är och förblir en hänvisning till det förgångna.

Det är här som individens psykologi gör entré på det politiska planet i form av exempelvis hur individen upplever sig själv och sin egen situation över tiden och på vilket sätt som  individen når identifikation med det framförda budskapet.

Och vänder vi på det perspektivet och riktar blicken mot den som förmedlar budskapet, vilken inte sällan i dagen läge är en politiker, så kommer tanken osökt till frågorna om både varför budskapet signaleras på det vis som detta görs och varför innehållet i budskapet ser ut som det gör.

Tyvärr är det nog mest så, att den fråga som allmänt kommer i åtanke hos folk, är den att man undrar vad det är som sägs, vilket kanske säger en del om det egentliga värdet på den demokratiska processen. Det är tyvärr på den fundamentala nivån som det demokratiska arbetet måste ta sin början, längre har inte samhället kommit. Eller om man vill vara lite krass kan man ju säga att samhället inte har kommit någonstans alls, någonsin.

Att förklara varför politiker gör eller beter sig som de gör lönar föga, så länge folk inte begriper vad som sägs ändå.