En hel del har ju skrivits sedan 1933 i olika försök att fördela skulden för misslyckandet med World Economic Conference .

Det har varit i princip ett meningslöst arbete. Ur det snäva egenintressets synvinkel på kort sikt, så gjorde alla länder rätt i sina handlingar. Ur den bredare synvinkeln för världen som helhet eller av långsiktiga resultaten, då var alla länder värda att skylla på för vad som komma skulle, inte minst Sverige.

Genom denna tidpunkt 1933 , passerades den gräns för informationsrörlighet då något land någonsin skulle kunna utforma en politik för kortsiktiga egenintressen och förbli under liberal kapitalism. Utifrån tekniska och institutionella skäl så hade ekonomierna i de olika länderna blivit så sammanflätade med varandra, att all politik av egenintresse hos enskilda skulle vara till säker skada för andra på kort sikt och själva landet på lång sikt .

Kortfattat, de internationella och de inhemska ekonomiska systemen hade utvecklats [av  de nuvarande Bancor förespråkarna BIS och IMF] till en punkt där de traditionella metoder för tänkande och förfarande som gällde för dem ansågs förlegade [av dem själva]. Och här någonstans så blev tanken på globalism som en ovillkorlig förutsättning för det finansiella systemet, till en real målsättning. 

Dock hade man ännu (?) inte helt heller släppt sina romantiska fantasier om kolonialväldes eran, varför ny finansiell ingenjörskonst egentligen mer var inriktad mot att återskapa situationen före 1914. Problemet var det vanliga i revolutionssammanhang, nämligen att samhällen hade genom gått en väsentlig förändring vad avser informationsflöden. Både Industrialiseringen i sig före WW1 och telekommunikationsutvecklingen före WW2  måste ur detta perspektiv ses som bidragande faktorer till att det styrande maktsystemet i form av BIS och IMF, som indirekt verkställande organ för de olika ringarna, valde att ställa världen på krigsfot.

Den historiska betydelsen av centralbankerna - som framkallar deflationistiska krisen 1927-1940 kan knappast överskattas.

Detta delade ut ett slag mot demokratin och det parlamentariska systemet, som senare triumfer under andra världskriget och i världen ännu efter kriget, inte har kunnat reparera helt . Det gav en impuls till angrepp ifrån de nationer där parlamentarismen kollapsade utifrån den sociala ofärden och blev därmed en huvudorsak till andra världskriget. Detta hämmade de makter som var demokratiska till sina ekonomiska teorier, i och med att dessa inte kunde mobilisera för försvaret , med följd att andra världskriget felaktigt förlängdes av tidiga förlusterna för demokratiska stater. Den gav upphov till en konflikt mellan ortodoxateoretiker och okonventionella finansiella metoder .Och slutligen , drevs hela den ekonomiska utvecklingen i väst längs vägen, ifrån finansiell kapitalism till monopol kapitalismen , och kort därefter vidare mot den pluralistiska ekonomin.

Hoppet om detta århundradet vilar således på dess erkännande av att krig och depression är konstgjorda företeelser och inte naturfenomen. Dessa kan undvikas i framtiden genom att gå från inställningen om artonhundratalets individuella egenskaper och gå tillbaka till andra egenskaper som vårt västerländska samhälle bör betrakta som dygder: generositet, samarbete, rationalitet och framsynthet och att hitta en ökad roll i människors liv av andlighet, kärlek och självdisciplin.

Man kan utifrån detta bara gissa vad de senaste decenniernas utveckling av IT kommer att medföra för långsiktiga resultat.