Om man tar förändringen i BNP och delar den med förändringen av statsskulden. Så visar detta hur mycket produktivitet som vunnits genom infusion av ännu en valutaenhet i skuld ytterligare, i förhållande till vårt skuldvärde baserade penningsystem i övrigt.

I början av 1960-talet så illustrerade exempelvis varje utgiven dollar av ny skuld nästan en dollar mätt i landets produktion av varor och tjänster. När fler enheter av skuld kommer in i systemet så innebär detta att produktiviteten per tillförd valutaenhet minskar. Detta ger en kurva som följer en minskande trendinriktning till noll år 2015 då en ny tillförd valutanhet enbart går till att finansiera tidigare skapade skulder och valuta.

Detta skulle innebära att vi kan förvänta sig att varje som ett annat exempel, en ny krona i skuld år 2015 kommer inte att tillföra något alls till vår produktivitet.

En inte obetydlig detalj har dock inträffat på vägen till 2015, då systemet definitivt av ren naturlagsmässigt tvång måste desintegreras ur världsekonomin, en detalj som undandrar förutsättningarna för att systemet skall hålla till 2015.

Händelsen var att den makroekonomiska SKULDMÄTTNADEN inträffade och den orsakade ett paradigmskifte i vår relation till skulden.

Detta beror på förhållandet att den totala inkomsten, inte längre kan bära hela skulden inklusive ränta och att den större delen av inkomsten istället börjar gå åt till att istället finansiera räntor istället för skulder.

Under det tredje kvartalet 2009 i USA så gav varje ytterligare dollar i skuld ett negativt produktivitetsutfall på 15 cent och i slutet av 2009, varje dollar ny skuld ett negativt produktivitetsutfall på 45 cent !

Detta är matematiska beviset för att skuldmättnaden har uppstått. Ett fortsättande i beteendet att lägga till ytterligare skulder i ett mättat system, där alla pengar är baserade på skuld som motvärde, leder bara till framtida uteblivna betalningar och högre arbetslöshet.

Det dilemma som skapats av att vår skuld utgör grunden för pengarnas struktur kommer inom kort att tvingas försvinna. Eftersom alla pengar värdesäkras upp av en skuld, och en ränta på skulden, så garanterar detta matematiskt att systemet kommer att bli förlorare, och att systemet så småningom når den naturliga gränsen, en alltför snabbt fallande förmåga för inkomsterna att betala av skulderna och deras räntor.

Våra regeringar, som är beväpnade med människor som inte kan förstå det sunda förnuft som ligger bakom det ovillkorliga förhållandet med skuld mättnad, dessa regeringar försöker nu att kompensera bristen på pengar genom att aktivt producera stora mängder av statliga skulder.

Vilket alltså vem som helst egentligen kan begripa är en direkt kontraproduktiv metod till att försöka lösa detta problem.

Våra regeringar känner att de måste göra kvantitativa lättnader, för att om de inte skapar skulder och pengar - eftersom skulden stöder våra pengar – så skulle detta både minska aktiviteten och orsaka att ekonomin saktar in.

Men genom att lägga ihop pengar och skulder, så har de emellertid skapat en suverän fråga där en nations inkomst inte helt nödvändigtvis betalar för en nations skuld.

I bara februari månad, till exempel, tog USA som nation in $ 107 miljarder i skatteintäkter, men spenderade 328 miljarder, alltså hela $ 221 miljarder i underskott.

En månads underskott som detta överstiger alltså hela det samlade bortfallet av hela Nixon-administrationen – alltså på en enda månad.

Detta är som att en enskild individ tjänar $ 5,000 men har utgifter på $ 15.000 per månad. Vem är det som vill låna ut sina pengar till en sådan person? Jo banker och politiker som vill bevara det innevarande systemet.

Förra året spenderades i USA knappt 400 miljarder dollar i ränta, på den innevarande skulden, plus att USA spenderade ytterligare $ 15000 miljarder på köp via Freddie& Fannie och dess kvantitativa lättnader. Detta ger att $ 1,9 biljoner spenderas på räntekostnader, varav det mesta hamnar i händerna på centralbankerna i form av bankernas ersättningar.

Jämfört med USA:s $ 2,2 biljoner i skatteinkomst, så tog alltså räntekostnaden förra året nästan allt. Det innebär att nästan alla produktiva insatser i form av inbetalad federal skatt förra året överfördes till centralbankerna.

Modern penningteori förstår inte heller att korrekt beskriva konsekvenserna av pengar som skapas med skuld som motvärde. Hastigheterna, till exempel, bromsar som skuld mättnad inträffar. Detta är bara enkelt sunt förnuft, och likafullt så tar formlerna inte hänsyn till denna dåliga matematik för skulder, eller dess icke linjära funktion.

Hastigheten skylls vanligtvis på psykologin hos "konsumenter". Vilket är rent och skärt nonsens. Detta är lika mekaniskt som en bilmotor, det är konstruerad på det sättet. När människor, företag och regeringar eller vilken ekonomi man än väljer att betrakta, så uppstår skuldmättnad när nya pengar/skulder endast kan införas och till större delen endast kan användas för att betala räntan på redan innan existerande skulder.

Därmed har pengarna skapat en mättnadspunkt, där de slutar att lägga till produktivt arbete i sin värdemätning, och blir istället en roll-over-affär där bara den finansiella sektorn som drar dess nytta via räntor och avgifter.

Med andra ord så går pengarna ut och cirklar tillbaka runt till bankerna i stället för att porlande röra sig igenom den friska icke mättade delen av ekonomin. Om du inte kan följa denna mycket basala och enkla logik, så kommer inga studier i världen att hjälpa dig.