Om man tar förändringen i BNP och delar den med förändringen av statsskulden. Så visar detta hur mycket produktivitet som vunnits genom införandet av ännu en valutaenhet i skuld ytterligare, i förhållande till vårt skuldvärde baserade penningsystem i övrigt. I början av 1960-talet så illustrerade exempelvis varje utgiven dollar av ny skuld nästan en dollar mätt i landets produktion av varor och tjänster. När fler enheter av skuld kommer in i systemet så innebär detta att produktiviteten per valutaenhet minskar. Detta ger en kurva som följer en minskande trendinriktning till noll år 2015.

Detta är matematiska beviset för att skuldmättnaden har uppstått. Ett fortsättande i beteendet att lägga till ytterligare skulder i ett mättat system, där alla pengar är baserade på skuld som motvärde, leder bara till framtida uteblivna betalningar och högre arbetslöshet.

Det dilemma som skapats av att vår skuld utgör grunden för pengarnas struktur kommer inom kort att tvingas försvinna. Eftersom alla pengar värdesäkras upp av en skuld, och en ränta på skulden, så garanterar detta matematiskt att systemet kommer att bli förlorare, och att systemet så småningom når den naturliga gränsen, en alltför snabbt fallande förmåga för inkomsterna att betala av skulderna och deras räntor.

Våra regeringar, som är beväpnade med människor som inte klarat av att förstå det sunda förnuft som ligger bakom det ovillkorliga förhållandet med skuldmättnad, dessa regeringar försöker att kompensera bristen på pengar genom att aktivt producera stora mängder av statliga skulder.

Vilket alltså vem som helst egentligen kan begripa är en direkt kontraproduktiv metod till att försöka lösa detta problem.