Lite beroende på vilket perspektiv som man väljer att ta på denna fråga blir denna fråga ibland lite obehaglig att ställas inför, det är som bekant rätt svårt att inifrån en låda bedöma var någonstans som lådan i sig själv befinner sig.

Varför jag diskuterar detta är utifrån den möjligheten, att demokratiska processer inte nödvändigtvis måste fungera bara för att de uttrycks som befintliga. Ett årsmötesbeslut som inte efterlevs urholkar givetvis värdet på det demokratiska uttrycket i detta. Detta är möjligen mycket mänskligt men icke desto mindre felaktigt ur alla andra perspektiv utom det enskilda nyttoperspektivet, och det perspektivet är som bekant inte allmännyttigt.

Så efter en tid inom den socialdemokratiska rörelsen har nu det demokratiska golv som jag står på börjat att flytta sig uppåt och krympa utrymmet upp till taket. Vederbörande Staffan Holmberg som jag skall ha uttryckt mig kränkande om då jag uttryckt min åsikt om denne, har med benäget bistånd av föreningens ordförande Göran Svensson båda verkat för att jag skall lämna det Socialdemokratiska partiet, alla skall visst inte med, och allra minst de som säger vad de tycker. Det är enren beundrande supporterklubb man vill ha som parti i detta, inte en demokratiskt fungerande organisation.

Att kränkning är en självupplevelse behöver väl inte närmare beskrivas, eftersom i princip vem som helst begriper att de egenmäktiga är fel på detta case, även ur detta perspektiv. Att den bristande självkänslan lättare kränks är så fundamentalt att det är ytterligt tråkigt att behöva konstatera frånfället av dylika insikter ibland folkvalda, sorgligt att se.

Så att gömma demokratin bakom kulisser av kränkhet är bara ytterligare en metod att konservera makten.