Funderar lite över hur mycket den så omhuldade demokratiska processen egentligen är värd. Med avseende på gårdagens agerande i från Västerhaninge Socialdemokratiska Förenings ordförande, om att jag inte mer kommer att kallas till möten som jag har mandat ifrån årsmöte att närvara på, så undrar jag ju stilla vilket värde som egentligen tillmäts vad som stadgas. Om ett extra årsmöte klargör detta så torde det ju inte vara några som helst tvivel i sak, men att enskilda ledamöter sätter sig över det högsta beslutande organet, det säger ju egentligen allt om vilken demokratisk ordnings om egentligen råder, vare sig nu detta sker utifrån ren dumhet eller med uppsåt så blir den demokratiska konsekvensen lika illa.

Att inte ges utrymme att öppet anföra sin personliga åsikt om en annan individ i kombination med den i ovan beskrivna stadgeefterlevelsen, torde ju för en organisation betraktat vara likstämmig med vad Aldous Huxley uttryckte i saken, den verkligt effektiva totalitära staten består av en befolkning av slavar som inte måste tvingas, därför att de älskar sin träldom. De har lärt sig att älska det av samhället reglerade intellektuella tänkandet i skolorna, kyrkorna, och media.

Maktfascism är väl ett annat lite tautologiskt sätt att uttrycka detta på.