Summan av alla förevarande skeendens konsekvenser utgör som bekant vårt nu.

Makt är möjligheten att exekvera förlopp emot vilja, eller kraft att bryta motstånd. Kunskap utgör därför makt.

Detta implicerar att: Kunskap är förmåga att exekvera förlopp emot vilja, när kunskap är makt.

Vilket i detta därför även beskriver att om någon tycker avvikande emot makten, så vet ändå makten bäst, om den skall kunna bryta motstånd, även ur individens perspektiv men för allas bästa, vilket möjligen kan vara fallet vid sällsynta tillfällen. Så i denna punkt kan man börja skönja kontroversen mellan vad makt och ledande egentligen har för olika innebörd. Makt är tvång och ledande skapar följande.

Att den konstituerade makten skulle veta bäst ur alla möjliga individuella perspektiv, det kanske framstår som ett lite väl ambitiöst tilltaget antagande, med avseende på att alla individers samtliga perspektiv då skulle vara inberäknade.

Problem med perspektivbrist uppstår därför inte sällan när makten personifieras, vilket alltså innebär att makt hos en individ defininitionsmässigt med tiden skapar ökande brist på perspektiv, vilket i dagligt tal brukar kallas för att makten korrumperar.

Att en person med makt gör olika bedömningar, i förhållande till vad som fler personer med lika förmåga samtidigt skulle göra, givet förutsättningarna om syftet med allas nytta kan därav antas ganska givet.

Brist på perspektiv har av någon kallats maktens berusning, och egennytta har inte sällan benämnts korruption.