En liten historia om vad knark egentligen är för någonting, och varför detta dök upp i västvärlden på 1950-talet. Detta är mycket bra för att förstå vad detta egentligen är till sin underliggande struktur. Det ger försiktigt sagt en viss förståelse för att det finns folk som skriker vad andra upplever som tokigheter.

Opiumkrigen i dagligt tal, var två krig i mitten av 1800-talet, där främst kolonialmakterna England och Frankrike tvingade Kina att acceptera opiumhandeln och att även ge handelsprivilegier åt segrarmakterna. Dessa krig betraktas ofta som början till slutet av Kinas kulturella historia som kejsardöme.

Kina hade utifrån sin storlek, belägenhet och avstånd ifrån Europa, en mängd varor, bland annat silke, te och porslin, som var eftertraktade av européerna, medan Europa egentligen inte kunde erbjuda några bytesvaror som var av intresse för kineserna – förutom silver.

Men man hade en ganska långt kommen vetenskaplig medvetenhet, och detta går ju att använda på lite olika sätt.

Morfin (C₁₇H₁₉NO₃) är ett kraftigt smärtstillande och sömngivande preparat ingående i gruppen opioider. Namnet kommer från den grekiske guden Morpheus(grek.Morfeus) som var uppfattad som drömmens gud. Morfin isolerades först 1804 av tysken Friedrich Wilhelm Adam Sertürner. Morfin utvinns ur opiumvallmo.

Morfin har en rad effekter på centrala nervsystemet och på muskulatur. Bland annat orsakar morfin eufori (vid höga doser), smärtlindring och har även en muskelrelaxerande effekt. Preparatet har dock en rad nackdelar, bland annat är morfin starkt vanebildande och individen i fråga utvecklar snabbt tolerans och ett fysiskt beroende. Dessutom är morfin likt barbiturater i den meningen att det hämmar andningen, och kan därmed vara mycket farligt vid användning.

Morfinderivat kallas ämnen som är framställda ur rent morfin. Substansen heroin (diacetylmorfin) framställdes ifrån första början genom att koka morfin i ättika och är således väldigt nära besläktad med morfin, substanserna skiljs endast åt av heroinets högre fettlöslighet, eller lägre ph-värde.

För att förbättra handelsläget för sig själva så började således engelska köpmän och handelshus under tidiga delen av 1800-talet, att illegalt exportera opium till Kina. Detta Opium odlades bland annat i det av Brittiska Ostindiska kompaniet kontrollerade kolonin Indien och utgjorde en del av den handelsrutt för slavar- bomull - tyg- opium, som var själva kärnan i det Brittiska Ostindiska kompaniets verksamhet.

Opiumet handlades i byte mot kinesiska varor, vilket ledde till ett utbrett opiummissbruk i Kina – sannolikt det första riktigt storskaliga narkotikamissbruket i historien.

Åren 1827–1828 infördes 9 535 kistor opium till Kina, mot 26 818 kistor under perioden 1835–1836.

Den kinesiska regeringen hade redan på 1700-talet börjat att vidta åtgärder, för att bekämpa denna för befolkningen i alla avseenden skadliga konsumtionen, men detta ledde endast till en vidsträckt, av England understödd dold handel.

Den kinesiska regeringen försökte därför att år 1839 sätta stopp för opiumhandeln, och mandarinen Lin Zexu, som hade givits speciella befogenheter av kejsaren för att stoppa opiumhandeln, fordrade i Kanton att få konfiskera brittiska lagerbyggnader med cirka 20 000 kistor opium.

Den dåvarande engelske residenten Charles Elliot, uppmanade då de engelska köpmännen att ge efter för detta krav ifrån kineserna, samt utlovade ersättning ifrån den engelska regeringen till köpmännen.

Opiumet utlämnades till kineserna och brändes upp. Då samtidigt engelsmännen vägrade att utlämna en landsman, som i ett slagsmål hade dödat en kines, utfärdade kinesiska regeringen förbud att sälja livsmedel till engelsmännen såväl i Macao som i Kanton. Detta var händelserna som ledde till det första opiumkriget (1839–1842)

Engelsmännen måste på grund av detta lämna Macao och istället bege sig till Hong-Kong, där kineserna försökte detsamma med att blockera försörjningen av engelska besittningar utan att lyckas. Den brittiska regeringen ställde sedan vidare krav på handel, och att brittiska undersåtar ej skulle dömas av kinesisk domstol, samt även skadestånd för förstört opium.

Dessa krav godtogs inte av Kina, och därför förklarade engelsmännen (1840) krig.

Engelska flottan blockerade sedan Bocca Tigris vid Kantonflodens mynning och förstörde Xiamen, och seglade vidare till Biehes mynning för att lämna kejsaren i Peking den engelska regeringens depescher och kommunikéer, vilka mandarinen i Kanton hade vägrat att ta emot.

Kejsaren lovade sända en kommissarie till Kanton för att förhandla om fred med engelsmännen, om den engelska flottan drog sig tillbaka dit.

Amiral Elliot gick med på detta och underhandlingarna påbörjades i slutet av november, men förhalades av kineserna. Efter brittiska påtryckningar i form av krigshandlingar slöts den 20 januari 1841 ett preliminärfördrag, enligt vilket Kantons hamn åter öppnades för handel samt vidare att engelsmännen fick Hong-Kong som koloni och vidare sex miljoner dollar i skadeersättning.

Vidare skulle en reglering av bägge makternas förhållanden till varandra ske. Fördraget godkändes dock varken av den brittiska eller kinesiska regeringen, så fientligheterna började på nytt.

Ännu en gång ingicks vapenvila; men då kineserna inte gjorde allvar med fredsunderhandlingarna, utan istället drog samman en operativ armé, så ryckte befälhavaren över de engelska markstridkrafterna i Kina, sir Hugh Gough, fram emot Guangzhou och nedkämpade 25 mars 1941 en över 50 000 man stark kinesisk armé.

Britterna vann detta fältslag och hotade vidare med att inta Kanton, när Kina åter gav fredsanbud och 27 maj antog engelsmännen fredsvillkoren med några ändringar. Kina skulle betala krigsskadestånd.

Fördraget slöts av Elliot som redan blivit avsatt på grund av det milda fördraget daterat den 20 januari 1841.

Elliots efterträdare, Henry Pottinger, såg sig inte bunden av något fredsavtal. Han avsåg istället gå mera kraftigt till väga. Engelska flottan lämnade 21 augusti 1841 Hong Kong, och britterna intog under loppet av hösten, vintern och våren flera strategiska platser längs Kinas kust och ockuperade 19 juni 1842 Shanghai.

När den engelska flottan i augusti 1842 hotade Nanking, så såg Kina sig tvunget att ingå fred.

Denna fred slöts den 29 augusti 1942 i Nanking på de villkor, att hamnarna Kanton, Amoy, Fuzhou, Ningbo och Shanghai skulle vara öppna för alla nationer, och att främmande konsuler vilka skulle få bosätta sig där. Vilket bara var en omskrivning för den engelska etableringen.

Engelsmännen skulle dessutom erhålla Hong-Kong av kina, samt vidare ersättas med 21 miljoner dollar för sina krigsomkostnader.

I juli 1843 så trädde det nya handelssystemet i kraft, och 9 oktober samma år så gjordes till fredsfördraget det tillägg, att europeiska köpmän skulle få arrendera och bebygga jord i de nämnda fem hamnarna.

En räcka nationer som inte deltagit i kriget slöt vidare också handelsavtal med Kina, däribland Sverige-Norge som slöt Fördraget i Kanton i mars 1847. Vilket med all önskvärdhet beskriver vilken roll som det Brittiska Ostindiska kompaniet spelade i förhållande till den svenska staten. Detta ger även ljus åt den aversion vilken förevar hos det Brittiska Ostindiska kompaniet gentemot den svenske Gustav III och dennes stöd till det amerikanska frihetskriget.

Andra opiumkriget (1856–1860)

Det andra opiumkriget utbröt efter det att en fransk katolsk missionär avrättades i juni 1856 samt efter tagandet av det engelska handelsfartyget Arrow, vars kinesiska besättning av vicekungen i Guangzhou, hade fängslats under anklagelser för lagbrott, trots att fartyget förde engelsk flagg, denna flagga nedhissades och skymfades i flera mandariners närvaro i Guangzhous hamn, 8 oktober 1856.

På engelska kallas detta, det andra opiumkriget för Arrowkriget.

Vicekungen avvisade den engelske konsuln Harry Parkes’ krav på återupprättelse för skymfen med flaggan, samt på att fördragsenligt få pröva de mot engelska undersåtar, kinesiska matroser alltså, matroserna på Arrow, framställda anklagelserna. Tvisten föranledde ett väpnat ingripande av den engelske amiralen sir M. Seymour som den 29 oktober tilltvingade sig tillträde till Kanton, som trots fredsvillkoren i Nanking, ännu inte hade öppnats för utlänningar och deras fria etableringar.

Vidare beslöt ministären Palmerston i samförstånd med franska regeringen att betrakta dessa händelser som en giltig krigsanledning, och igenom detta skjuta fram sina förhandlingspositioner.

Krig i Kina förklarades därför av England och Frankrike 1857 med de båda händelserna som grundläggande förevändning. Kanton intogs sedan 5 januari 1858, och den engelsk-franska flottan seglade vidare till Pei Ho, och förstörde under seglatsen några mindre kinesiska befästningsverk.

Palmeston ministären sände sedan i maj 1858, en flottilj av kanonbåtar uppför Pei-Ho-floden till Tientsin.

Den 8 juni så påbörjades fredförhandlingar, och 13, 15, 26 och 27 juni så slöt Kina fördrag i Tientsin med Ryssland, Förenta staterna, England och Frankrike.

Kristendomen skulle tolereras i hela riket, konsulat upprättas i Kina, diplomatiska agenter ha rätt att infinna sig och bo i Peking, nya hamnar öppnas för handeln, segelfarten på Jang Tse Kiang bli fri, opiumimport tillåtas, och främlingar, försedda med sin regerings pass, få resa i det inre av Kina. Vilket måste ses som ett alldeles uppenbart strategiskt maktpolitiskt åtgärdspaket.

Något tidigare (28 maj 1858) slöt Ryssland ett separat traktat med Kina, då det erhöll det kinesiska, på vänstra Amurstranden liggande Amurlandet.

Kina visade sig emellertid inte avse hålla de ingångna förbindelserna, eftersom de rimligtvis ansåg att de hade rätten till sitt eget land framför engelsmännen, utan Kina rustade sig istället för ett nytt krig, och påbörjade fientligheterna med att beskjuta en del av den engelsk-franska flottan på Pei-Ho-floden.

De allierade kolonialmakterna förstärkte omgående sina markstridskrafter, och landsteg vid Pei Hos mynning 1 augusti 1860 med en insatsstyrka om 25 500 man. Kontingenten erövrade flera fästen där, och intog 13 oktober Peking, där fransmännen intog och på ett vandaliskt sätt utplundrade kejsarens sommarpalats.

Kineserna fann vidare motstånd fruktlöst och öppnade förhandlingar, som i slutet av oktober ledde till en fred som undertecknades av kejsaren den 2 november och som benämnas Pekingkonventionen, vilken innebar samma villkor som i fördraget 1858, men nu med en ökad krigsskadeersättning på 60 miljoner francs till England och 30 miljoner till Frankrike.

De engelska och franska sändebuden tog i mars 1861 sin bostad i Peking och i juli även Förenta staternas.

På det här viset blev Kina slutligen öppet för kolonialstaternas exploatering.

Society for the Suppression of Opium Trade var en organisation som bildades 1874 i London, Med syfte att bland annat utöva påtryckningar på det brittiska parlamentet i syfte att förbjuda den omfattande och som organisationen ansåg, den djupt omoraliska opiumförsäljning till Kina som England bedrev.

Opium började därför snart att odlas även i Kina och i början av 1900-talet när britternas export av opium av opinionsmässiga skäl tvingades upphöra, så hade redan den inhemska odlingen kommit att bli helt dominerande.

Opium fortsatte därför att missbrukas i stor skala i Kina, ända fram tills kommunisternas seger i det kinesiska inbördeskriget år 1949.

Så i vart fall ända fram till 1950 talet så är det helt dokumenterat fastslaget på det viset att brittiska intressen med statligt engelskt understöd, aktivt har medverkat till att bedriva handel med opium.