Just nu så accelererar den fantastiska penningmängdsökningen för finansoligarkin och spekulanternas nytta, på samhällets/allas vår bekostnad till nya ständigt ännu mer svindlande höjder.

Den underfundiga omvandlingen av dåliga bolån, med hjälp av betalda
(innebärande jäviga) kreditvärderingsinstitut, till "paket", certifikat, derivat
och värdepapper, har tillåtits att oavbrutet driva på tillväxten av värdepapper genom nya omstruktureringar, ompaketeringar och försäljningar under nya namn.

Och om banker i Europa skulle råka illa ut? Vad månde då bliva?

Inget problem alls den, vi har ju nämligen den Europeiska centralbanken (ECB), som mer än gärna befriar banker ifrån det giftigt avfall.
Frankfurter Allgemeine Zeitung hade en artikel den 26 december med
rubriken "Värdepapperiseringsmångleriet går på högvarv", där man beskrev att värdepapperiseringsvolymen i Europa under 2008 skulle uppgå till mer än 500 miljarder euro, och att den nämnda tyska True Sale International skulle komma upp i en risktransfereringsvolym på många tiotals miljarder euro.

Detta är ett sätt för bankerna att förbättra sina balansräkningar och minska
sitt egenkapitalbehov, förklarar ECB. Vilket innebär förljande.

Nytt för 2008 året var emellertid begreppet värdepapperisering, vilket som företeelse betraktat har det enda syftet att skaffa sig panter för refiansieringsaffärer med ECB.
Detta innebär att en bank säljer en kredit till (= tar ett lån från) ett enkom för detta ändamål skapat eget bolag, vilketsedan värdepapperiserar denna "kreditportfölj" till ett "strukturerat" värdepapper med skiktade förlustrisker och avkastningar.

Banken köper sedan tillbaka samtliga trancherna (alltså samtliga värdepapper i det strimlade lånet, franska tranché) från sitt skapade bolag. Och eftersom det på grund av systemkrisen just nu inte finns någon efterfrågan på sådana papper, lägger banken de högst värderade trancherna som pant för en refinansieringsaffär med ECB.

ECB i sin tur godtar endast de högst värderade trancherna som pant, alltså de trancher som ett kreditvärderingsinstitut har försett med ett angivet lägsta garanteradevärde. Men det är heller inget problem, för det är väl detta som de egenkontrollerade kreditvärderingsinstituten är till för? Eller i alla händelsr vad dessa institut har inneburit.

Den näst största banken i Italien, Intesa Sanpaolo, gav t.ex. nyligen ut bolånebaserade värdepapper till ett värde av först 5,7 och sedan 13 miljarder euro, vilka av ett kreditvärderingsinstitut gavs betyget AAA och således kunde användas som säkerhet för "friska" pengar från ECB. Utifall att någon skulle uppröras av dessa siffror, och för att inte tappa sinnet för proportioner, så kan det beaktas att 13 miljarder euro är den summa som Grekland årligen betalar på sin statsskuld, uppgående till 92 procent av BNP ¬ en omständighet som säkerligen hänger ihop med förevarande oroligheter där.

ECB är dock enligt sina egna stadgar och uttalanden ingen yttersta garant
för betalningssystemet, vilket var den uppgift som de nationella centralbankerna hade före Maastrichtfördraget. Men när man ser hur ECB har agerat under de senastemånaderna så kan man svårligen värja sig ifrån intrycket att ECB i stället uppfattar sig som den yttersta avfallsplatsen.

ECB fungerar som en konstsnömaskin för ett gigantiska snöbollssystem i Sahara, där "aktörerna" är vinnare, och befolkningen som belastas av realekonomins sammanbrott och den annalkande hyperinflationen, de är de verkliga förlorarna.