Pengar och värde är inte vad vi tror

MÅNGA PRATAR om att tjäna pengar. Men jag vill diskutera något lie svårare. Hur skapar man pengar? Hur får man pengarna att innehålla och behålla ett värde?

Förr var svaren på sådana frågor begripliga för de flesta. Pengar skapades genom att ädla metaller präglades till mynt och att halten av ämnet ifråga garanterades av en stämpel, gärna med kungens bild. På det sättet kunde samhället på 1800-talet till och med skapa vad som är så åtråvärt i dag, nämligen en europeisk valuta. Talern med Maria Theresias bild, ett älskat tunt guldmynt, blev gångbart nästan överallt på vår kontinent.

Guld kunde emellertid inte utvinnas i takt med de industriella ekonomiernas behov av penningmängd och detta blev till en gyllene boja på tillväxten.

England övergav 1931 guldmyntfoten som garanterade valutans värde i guld, och exemplet följdes inom kort av andra länder. Detta ägde rum i samband med att Bank of International Settlements, BIS och senare International Monetary Fund, IMF skapades.

Inom internationell handel fanns dock guldet kvar till 1960-talet som riksbankernas yttersta garanti för nationernas inbördes avräkningar.

Dessa system kom att ytterligare kompletteras med ett system vilket benämns Fractional reserve system, och som en principellt sista spik i denna kista så avreglerades den svenska kreditmarknaden år 1985 av den svenska regeringen.

Sedan metallmyntfoten försvann från penningväsendet har det blivit svårare att svara på vanligt folks frågor hur pengar skapas och hur de behåller sitt värde. Pengar är i dag, i allt väsentligt enbart redovisningsposter i form av cirkulerande krediter.

Men hur går då skapandet av pengar till, egentligen?

Alla pengar skapas genom skuldbildning, kreditbildning.

Pengar skapas genom att bankerna skapar en skuld gentemot en låntagare som vill låna pengar, på så vis sker en kreditbildning, alltså att den enskilda skulden bokförs som en inlåning i banken. Denna skuldbildning motsvaras sedan av en en monetär valutabildning som ställs till skuldinnehavarens förfogande på ett konto i den aktuella banken. Detta vill säga att bankerna bildar denna valuta utifrån de regleringar som gäller för banker och som kontrolleras av bankinspektionen.

Det är i detta som det i ovan nämnda fractional reserve systemet, med den nuvarande kreditexpansionens möjligheter kommer till bruk.

En godtycklig bank kan som exempel i detta ha X kronor i tillgångar, med dessa som säkerhet eller fraktionell reserv får banken låna ut en given mängd pengar.

På detta sätt har även bankernas kreditexpansion skapat dold finansiell inflation, men som genom att valutavolymen expanderats så till den grad att dessa fiktiva värdens räntekostnad börjar få direkt deflaterande återverkan på den reala ekonomin. Det inneboende problemet med detta system är ju att krediternas kostnad som kallas för ränta, ligger utanför skuldbeloppet, varför det dels krävs nya krediter för att försörja kostnaderna för de äldre krediterna och dels krävs att räntan går mot noll när inte den reala ekonomin förmår att växa i samma omfattning som kostnaden för räntan på de cirkulerande krediterna.

Denna fiktiva värdegrund har sedan därför även omsatts i olika konstruerade finansinstrument, vilka i princip har haft som enda syfte att absorbera valutaexpansionens inflationsverkande effekt på den finansiella ekonomin. Dessa instrument kan i viss mån liknas med de övervärderade holländska tulpanlökarna på 1600 talet, alltså i det närmaste fullständigt utan real värdegrund. Sverige bor nu i tulpanien 2.0.

Omskrivet så kan detta liknas vid att den reala ekonomin inte förmår bära upp kostnaderna ytterligare fiktiva värden utan det att valutan i realekonomin börjar hyperdeflateras utifrån likviditetsbristen. Detta är den i nu rådande situationen, där en förestående finansiell hyperinflation vilken givetvis alltså utgår ifrån deflationen på de geografiska platser där valutan skall bäras upp av en fysisk värdegrund, alltså till pumpplatsen för olja och för fysisk industriproduktion med realt allmänvärde, för att sedan sprida sig vidare till den övriga globala havererande reala ekonomin.

De pengar som redovisas i olika kontoutdrag och avräkningar härstammar bara till närmast obetydliga delar ifrån samspelet mellan centralbanker och det privata bankväsendet.

De krafter som kan skapa eller ändra pengars värde återfinns givetvis i någon mån i samspelet mellan politiska åtgärder och valutamarknaden, i form av bestämmelserna för finanspolitik eller valutapolitik. Dock är alltså detta lite av en hägring, eftersom dessa politiska styrmedel i princip helt har mist sina effekter på grund av att ytterligare aktörer agerar på valutamarknaden genom att privatbankerna tillåts påverka valutavolymen - penningmängden.

Men om detta vet vanliga medborgare emellertid nästan ingenting. Hur detta egentligen går till, det vet bara några enstaka politiker, akademiker, bankmän och valutaspekulanter och några centralt placerade ämbetsmän.

Finansministrar har sedan 1931 framgångsrikt idkat "learn by doing". Några representanter (men antagligen inte alla) i riksbanksfullmäktige kan också besvara frågorna hur pengar skapas och behåller sitt värdeinnehåll.

Det finns ingen lärobok i ämnet, ingen skrift i forskningsrådsnämndens publikationer "Källa" som illustrerar de vetenskapliga kontroverserna i detta, och som vidare diskuterar saken. Och i studieförbundens kurskataloger sökes det förgäves efter en studiecirkel om hur pengar skapas och värdesäkras. Det verkar symptomatiskt nog vara precis likadant i andra länder, för de som tror på slumpen.

Riksbankschefer och andra utvalda penningvårdare träffas och lär av varandra hur man gör.

Bundesbank i Tyskland och Federal Reserve i USA ger privatlektioner till kollegerna världen över. Hur individerna på insidan ser på penningskapandet illustreras i den unika uppsatssamlingen "The Art of Monetary Policy" redigerad av David C Colander och Dewey Daane (Sharpe, New York 1994). Boken är tillägnad minnet av Alan Holmes, en inom den penningvårdande kåren legendarisk tjänsteman i USA. Observera att titeln talar om en konst, inte en vetenskap.

MEN VANLIGA medborgare och riksdagsledamöter har ingen aning om hur den blandning av vetenskap och konst fungerar och som skapar värdesäkrade pengar, eller kanske snarare inte skapar värdesäkrade pengar. De flesta vanliga individer lever i villfarelsen, att banker och penningvårdare verkar för samhällets bästa. Vilket knappast på något enda sätt är den rådande verkligheten. Enskilda banker vinstmaximerar.

Med avseende på den transparens som valutasystemet har idag, kan det ju tyckas att det genom historien borde ha rests frågor kring penningskapandet, om inte annat så i alla fall utifrån att i princip ingen information finns att uppbringa om skapandet av pengar.

I denna okunskapens dimma lämnar nu de nationella parlamenten i allt fler länder över frågan till riksbankerna som är självständiga och politisk fristående. Det är anmärkningsvärt att så många demokratier har ansett det nödvändigt att göra detta undantag från de folkvaldas makt och kontroll. Och inom Europeiska unionen är det meningen att varje land skall lämna över skapandet av pengar och vakthållningen kring deras värde till EU:s blivande centralbank i Frankfurt.

Men medborgarna måste nu resa sig i förtvivlan över beslutsordningen, eller gå under.

Utan att medborgarna får ett uns upplysning om vad det innebär att skapa pengar och hur att se till att deras värde bevaras så är demokrati som begrepp, fullkomligt ihåligt. Ändå har medborgarna medverkat till beslut om riksbankens oberoende av riksdagen, och beslut om att ingå i en europeisk monetär union.

Detta måste för demokratins skull genast förändras. Inget politiskt system kan fortleva utan ett valutasystem. Men ett av en enskild part kontrollerat kreditbaserat valutafinansiellt system överlever hur många politiska system som helst.

Så länge som valutasystemet inte kontrolleras av staten så är hela den demokratiska ordningen en ren schimär, detta är mycket beklagligt att konstatera för de flesta som kommer till denna insikt.