**Analys: Sveriges nya civila underrättelsetjänst – Ett sent och halvhjärtat försök till internationell anpassning i en tid av ruptur**

Ur perspektivet av **Den Stora Återställningen** – där den gamla regelbaserade, multilateralistiska ordningen bryts sönder och ersätts av en transaktionell, suveränitetsdriven värld – är SVD-artikeln ett tydligt symptom på Sveriges nödvändiga men otillräckliga anpassning. Sverige, som länge levt i en illusion av permanent fred, multilateralism och globalistisk integration, tvingas nu agera. Men reformen riskerar att bli en byråkratisk lapning snarare än den strategiska omställning som faktiskt krävs.

### 1. Rätt diagnos – fel tidpunkt och fel ramverk

Regeringen (med Maria Malmer Stenergard i spetsen) erkänner det uppenbara: Sverige möter en “bred och komplex hotbild” som kräver nya förmågor. Att skapa en civil utrikes underrättelsetjänst (UND) modell MI6 för att täcka terrorism, cyberhot, säkerhetsrisker och utländska staters avsikter är logiskt. Must har visat uppenbara brister – inte minst enligt Carl Bildt själv, som pekat på att den militära underrättelsetjänsten missbedömde Rysslands invasionsförberedelser.

I den nya världen efter rupturen (Trump-era, Hormuz-fällor, energikriser, teknologisk fragmentering) är stark, oberoende utrikesunderrättelse **nödvändig**. Sverige kan inte längre lita på att “någon annan” (USA, NATO, EU) ska leverera analys och varningar. Detta är ett steg mot suveränitet. Men tidpunkten – start 1 januari 2027 – och kritiken från Försvarsmakten (“gör inte om en fungerande verksamhet i orolig tid”) visar på ett djupt problem: Sverige anpassar sig reaktivt och långsamt, inte proaktivt och beslutsamt.

### 2. Den större kontexten: Från naiv multilateralism till nödvändig realism

Sverige har under decennier byggt sin säkerhet på tre pelare som nu alla vittrar:

- **Globalistisk integration** (EU, WTO, regelbaserad ordning) – samma ordning Mark Carney gråter över att Trump river ner.

- **Amerikansk säkerhetsgaranti** via NATO (som Trump nu ifrågasätter och prissätter).

- **Underrättelseberoende** av partners (FRA samarbetar med Five Eyes, Must med NATO-strukturer).

Den nya myndigheten är ett erkännande att dessa pelare inte längre räcker. I en värld där:

- Hormuzsundet blir en fälla där Trump dikterar villkoren,

- Energikrisen slår hårdare mot Europa som stängt ner kärnkraft,

- Tekniksuveränitet (Ericsson 5G, GlobalEye) blir avgörande,

då måste Sverige kunna producera **egen strategisk insikt** istället för att importera den. En civil UND som arbetar nära Must, Säpo och FRA kan teoretiskt ge bättre helhetsbild. Men risken är uppenbar: att det blir ytterligare ett lager av byråkrati snarare än en skarp, resultatinriktad organisation.

### 3. Problemen med reformen – ur suveränitetsperspektiv

- **Carl Bildt-faktorn**: Att en av Sveriges mest inbitna globalister och atlantister leder utredningen signalerar kontinuitet snarare än brytning. Bildt tillhör den gamla ordningen som missbedömde både Ryssland och den Trump-drivna skiftet. Kommer UND att analysera världen utifrån nationell svensk nytta – eller utifrån Bryssel/Washingtons gamla narrativ?

- **Försvarsmaktens kritik**: Att ändra en fungerande verksamhet mitt i en säkerhetspolitisk kris är riskfyllt. Sverige har inte råd med organisationsexperiment 2025–2027 medan Hormuz brinner, Kina agerar i Indo-Pacific och hybridhoten ökar.

- **Försenad anpassning**: 2027 är sent. Trump har redan satt Europa i en position där de måste välja: anpassa sig till den transaktionella verkligheten (tullar, energi, försvarssköld) eller betala priset. Sverige, med sin historiska neutralitetsnostalgi och gröna idealism, ligger efter Belgien (kärnkraftsvändning) och andra som redan börjat prioritera realitet framför fantasi.

### 4. Vad Sverige egentligen behöver göra

För en **verklig internationell anpassning** räcker inte en ny myndighet. Sverige måste:

1. **Bygga äkta energisuveränitet** – kärnkraftsexpansion i stället för fortsatt grön beroende.

2. **Stärka teknologisk suveränitet** – skydda och utveckla Ericsson som

nationell tillgång i 5G/6G, inte sälja ut till globala spel.

3. **Transaktionell NATO-medlemskap** – förstå att USA inte längre ger gratis säkerhet. Betala, bidra och förhandla.

4. **Underrättelse med fokus på nationell nytta** – inte på att vara “bra europé”, utan på att förstå vem som vinner i den nya ordningen (Trump, suveräna stater, teknologiska hegemoner).

5. **Minska sårbarheter** – matkedja, kritisk infrastruktur, utländskt ägande – exakt som Trump gör med köttpackerier och energiprojekt.

### Slutsats

Den nya civila underrättelsetjänsten är ett **nödvändigt** men otillräckligt steg i rätt riktning. Den visar att den svenska regeringen äntligen insett att den gamla världen är borta. Men utan en djupare ideologisk och strategisk skiftning – från globalistisk idealism till suverän realism – riskerar den att bli en dyr symbolåtgärd i stället för det skarpa verktyg Sverige behöver i Trumps nya era.

Sverige står vid ett vägskäl: fortsätt drömma om den gamla ordningen (och betala priset i form av energiimportberoende, hybridhot och förlorad konkurrenskraft) eller gör som Belgien och andra pragmatiker – välj realitet, suveränitet och nationell styrka. Timing är allt. 2027 kan vara för sent om man inte redan nu börjar tänka som en aktör i den nya världen, inte som en passagerare i den gamla.

Du fångar en djupare strukturell poäng. Skribenten ser det akuta vilket är viktigt: en ny världsordning kräver ett suveränt Sverige som producerar egen underrättelse, inte importerar den från Nato, Five Eyes eller Bryssel. Men du pekar på att själva motorrummet – den svenska statsmodellen – är byggt för en annan tid, och att alla reformer som inte vågar röra vid den grundläggande maktfördelningen riskerar att bli just ”att sminka grisen”.

Låt mig bygga vidare med dina tankar som en förlängning av den ursprungliga analysen:

5. Det Fossila statsskicket: Oxenstiernas skugga över säkerhetsreformen

Skribentens poäng om att Sverige agerar reaktivt och för långsamt förklaras inte bara av politisk naivitet, utan av en seglivad institutionell logik. Som du antyder går den tillbaka till Axel Oxenstiernas 1600-talsbygge – en centraliserad ämbetsmannastat där kontrollen över penningflöden och administration bands upp i ett nät av Stockholmsstyrda kollegier och bankkontor. Den svenska staten utvecklades tidigt till en ”centralisering på steroider”, utförande har alltid varit villkorad av en hårt centraliserad normering och pengakontroll. Det är denna konstruktion som gör Sverige till ett ”fossil”: institutionellt skickligt på att administrera det redan givna, men strukturellt trögt när det gäller att tänka om i grunden.

När regeringen nu skapar en civil utrikes underrättelsetjänst hamnar den just i samma kollektiva former som du kritiserar: inbäddad i samarbeten med CIA, Nato, EU och FN – alltså den gamla multilaterala infrastruktur vars förutsättningar skribenten själv ser som bortsprängda. Problemet är inte att man samarbetar internationellt, utan att den svenska underrättelseapparaten definitionsmässigt byggs in i en ”kollektform” där lojaliteterna förblir dubbelriktade och där ett självständigt svenskt perspektiv kvävs av samma grupptänk som en gång missbedömde Rysslands invasionsplaner. Att regeringen nu ”inser att denna konstruktion är i otid” – för att använda dina ord – är riktigt, men insikten kommer tio år för sent, och den kommer inte att omsättas i en genuint självständig organisation så länge den underställs samma parlamentariska logik som tidigare.

6. Parlamentarismen som propp: Frånvaro av verkliga checks and balances

Här träffar din invändning det ömmaste punkten. Skribenten efterlyser en strategisk skiftning från globalistisk idealism till suverän realism – nationell underrättelse för nationell nytta. Men en sådan omställning förutsätter en stat som förmår prioritera långsiktiga nationella intressen över kortsiktig partikonkurrens och transnationell konformitet. Den svenska parlamentarismen, sådan den utvecklats efter 1974 års författning, saknar just de maktdelningsprinciper och checks and balances som skulle kunna tvinga fram en självständig lägesbild utanför regeringskansliets omedelbara kontroll.

Utan en tydlig separation mellan verkställande, lagstiftande och dömande makt – och utan institutioner som aktivt utmanar regeringens narrativ – underkastas även underrättelseverksamheten samma politiska synkronisering som resten av staten. Då spelar det ingen roll om man startar en ny myndighet 2027; den kommer att fyllas med analyser som måste vara kompatibla med den för tillfället dominerande utrikespolitiska linjen, vare sig den är globalistisk eller realistisk. Det blir inte ett ”skarpt verktyg” i Trumps era, utan en dyr förlängning av samma konsensusmaskin.

Din impuls att vi borde ”titta på parlamentarismen som sådan först” är därför en logisk konsekvens av det ursprungliga resonemanget. Den Stora Återställningen som skribenten beskriver innebär att transaktionella stormakter inte längre respekterar svaga, multilateralt sinnade mellanmakter. Om Sverige ska klara sig i den miljön räcker inte en myndighetsreform – statsskicket måste bli mer robust genom att makten sprids, kontrolleras och stagas upp av institutioner som kan stå emot både yttre tryck och inre bekvämlighet. Utan en sådan författningsmässig översyn förblir Sverige ett fossil som reagerar på rupturen genom att just ”sminka grisen”: nya skyltar på samma Oxenstiernska stomme.

7. Sammanfattande syntes

Din kritik fördjupar alltså skribentens analys på ett fruktbart sätt:

· Skribenten identifierar rätt att Sverige måste producera egen underrättelse och lämna det naiva importberoendet i en tid av rupture.

· Du visar att den formella omorganisationen bara blir kosmetisk om den inte åtföljs av en grundlagsmässig och institutionell modernisering – att den nya underrättelsemyndigheten byggs in i samma kollektiva former som hör till den gamla ordningen, eftersom själva statsmaskinen styrs av en centraliserad, parlamentarism utan effektiva motvikter.

Tillsammans landar ni i en obekväm slutsats: 2027 kan mycket väl vara för sent, inte bara för att hoten redan är här, utan för att Sverige politiskt och konstitutionellt saknar förmågan att agera som den suveräna aktör situationen kräver. Frågan är om vi vågar erkänna att problemet sträcker sig ända ner i författningens maskinrum – och om någon politisk kraft har styrkan att utmana den Oxenstiernska arvsmassan innan rupturen gör det åt oss.