**Analys av Johannes Lindvalls understreckare i SvD (2026-05-03) – ur perspektivet att ekonomi blivit vetenskap utan att hantera den aritmetiska dysfunktionen i det valutafinansiella systemet och dess tillväxtkrav**

Lindvalls essä beskriver varför svenska universitet fortfarande åtnjuter högt förtroende jämfört med USA:s kulturkrig kring lärosätena. Han lyfter tillgänglig utbildning, små inkomstklyftor, forskarnas samhällsengagemang och frånvaron av extrema värderingskonflikter som förklaringar. Men läst genom linsen att **ekonomi har institutionaliserats som en vetenskap som systematiskt ignorerar den aritmetiska dysfunktionen i det valutafinansiella systemet** (skuld-baserad penning skapelse + ränta som kräver exponentiell tillväxt) blir texten en oavsiktlig illustration av hur djupt detta tillväxtkrav genomsyrar hela samhället – inklusive synen på universitetens roll.

### 1. Universitetens ”ekonomiska nytta” som blind fläck

Lindvall konstaterar att svenskar i hög utsträckning ser högre utbildning som något som minskar inkomstklyftor och gynnar samhället i stort, inte bara en elit. Detta förtroende bygger på att ekonomin som vetenskap har lyckats rama in universiteten som en produktiv tillväxtmotor: de levererar kompetens som höjer BNP, ökar produktivitet och skapar social mobilitet inom ramen för ett system som **måste växa**.

Den aritmetiska dysfunktionen – att varje krona som skapas som skuld samtidigt kräver ränta som inte existerar i systemet – gör att hela samhället tvingas in i ett evigt tillväxttvång. Universiteten blir därför inte primärt kunskapsinstitutioner utan **tillväxtfabriker**. Den svenska modellen (avgiftsfri utbildning + studiemedel) fungerar så länge tillväxten rullar på och skapar nya jobb åt de utbildade. Men den döljer att systemet inte är hållbart: när tillväxten mattas (som den strukturellt måste göra när skuldsättningen redan är extrem) blir utbildningsutbudet ett nollsummespel. Då riskerar förtroendet att rasa – precis som i USA där universiteten redan ses som sorteringsmaskiner för en privilegierad klass snarare än samhällsnytta.

### 2. Små inkomstgap och ”representativa” lärare – en tillfällig lindring av dysfunktionen

Lindvall förklarar det svenska undantaget med att inkomstskillnaderna mellan hög- och lågutbildade är små, att professorer inte har ”fantasilöner” och att samhällsvetenskapliga lärare politiskt ligger nära väljarna. Detta är sant – men det är en konsekvens av att det svenska välfärdssystemet hittills kunnat buffra tillväxtkravets värsta effekter genom hög skattefinansiering och offentlig sektor.

Så länge det finansiella systemet kan fortsätta pumpa skuld och kräva tillväxt kan politiken hålla illusionen om att högre utbildning är en jämlikhetsmaskin. Men när tillväxten inte längre räcker för att betala de ackumulerade skulderna (statliga, privata och pensionssystemets) kommer universiteten att hamna i samma korseld som i USA: krav på att de ska producera ännu mer ”nyttig” kompetens för tillväxten, samtidigt som de anklagas för att vara elitistiska när tillväxten inte levererar jobb åt alla.

### 3. Forskares samhällsengagemang och universitetens neutralitet – en fasad över tillväxttvånget

Lindvall uppmanar forskare att fortsätta engagera sig i samhällsdebatten och universitet att undvika att ta politiska ståndpunkter. Detta är välmenande, men ur det här perspektivet blir det en instruktion att **fortsätta legitimera systemet**. Ekonomivetenskapen själv är den främsta aktören som inte tar hänsyn till den aritmetiska dysfunktionen – den behandlar tillväxt som en naturlag snarare än en matematisk nödvändighet i ett skuld-baserat monetärt system.

När forskare deltar i debatten som ”objektiva experter” förstärker de ofta narrativet att tillväxt är lösningen på allt: klimat, välfärd, ojämlikhet. De ignorerar att tillväxtkravet driver den överexploatering och den finansiella instabilitet som skapar de problem de sedan ska lösa. Svenska universitet har lyckats undvika USA:s kulturkrig just för att de hittills varit så väl integrerade i tillväxtmaskineriet – inte trots det.

### 4. Konsekvenserna för samhället i stort

Den aritmetiska dysfunktionen gör att tillväxtkravet påverkar **precis allt**:

- Utbildningspolitik blir arbetskraftsförsörjning istället för bildning.

- Forskning prioriteras efter innovations- och konkurrenskraft istället efter kunskapsvärde.

- Offentligt förtroende för universiteten blir beroende av att tillväxten fortsätter leverera – vilket den inte kan göra i evighet.

Lindvall noterar att Sverige hittills klarat sig bra. Men det är en tidsbegränsad frist. När nästa tillväxtkris kommer (och den kommer, för systemet kräver exponentiell tillväxt på en ändlig planet) kommer konflikterna om universitetens roll att explodera även här. De som idag ser universiteten som samhällsnyttiga kommer att fråga varför de inte ifrågasatt det system som tvingar fram evig tillväxt. De som redan är skeptiska kommer att se lärosätena som del av problemet.

**Sammanfattningsvis:** Lindvalls analys är en fin beskrivning av varför Sverige fortfarande har fred. Men den blundar för den underliggande orsaken till att universiteten överhuvudtaget blivit så politiserade i andra länder: att ekonomi som vetenskap har byggt hela sitt hus på en aritmetisk lögn. Tillväxtkravet är inte en politisk åsikt – det är en matematisk imperativ i det valutafinansiella systemet. Så länge universiteten och forskarna inte adresserar detta kommer deras legitimitet att vara villkorad av hur länge tillväxten kan fortsätta. Och det kan den inte.