Kan det gå ända bak till GHW Bush och hans tid i Kina...

Sommaren 1984 hittades Catrine da Costas kropp, 27, styckad i svarta plastsäckar. Knappt två år senare sköts Olof Palme, 59, till döds.

De kunde inte varit mer olika.

En prostituerad tvåbarnsmamma fast i heroin­missbruk, en statsminister.

Med tiden kom de båda fallen, några av de mest uppmärksammade i svensk kriminal­historia, att hänga ihop och påverka varandra, ända in i vår tid.

Strax före jul 2025 slog överåklagare Lennart Guné, efter SvD:s granskning, fast att bevisningen inte räckte för att peka ut Stig Engström som gärningsman. Samtidigt kom beskedet att förundersökningen inte återupptas. I fallet med da Costa planerar de två utpekade läkarna att inom kort ansöka om ekonomisk upprättelse, så kallad ”ex-gratia”, från staten.

Båda utredningarna hade i avgörande skeenden Anders Helin som åklagare. Han arbetade först med Palmeutredningen och gick därefter in i da Costa-fallet. 1988 väckte han först åtal mot Thomas Allgén och Teet Härm, som kallades ”allmänläkaren” och ”obducenten”, för mordet. Efter det återvände Helin till Palmeutredningen. Innan året var slut satt ”41-åringen”, alltså Christer Pettersson, häktad och snart åtalad.

Åklagare Anders Helin fick mycket uträttat 1988. Men det skulle komma med ett högt pris.

Åtalet i styckmordsrättegången byggde på en indiciekedja. Åklagaren lade fram att läkarna köpt sex av Catrine, styckat kroppen på rätts­läkarstationen, fotograferat den, gjort sig av med huvudet och dumpat resterna i plast­säckar. I materialet fanns också uppgifter om att delar av kroppen skulle ha ätits av och att fotografier lämnats in för framkallning i en vanlig fotoaffär.

Anders Helin verkade ibland tvivla på sitt eget åtal. Dagen före rättegången sa han i Aktuellt:

– Jag ska inte neka till att jag innerst inne är lite tveksam till om det räcker.

Trots det väcktes åtal. Ett riskfyllt beslut som skulle få långtgående konsekvenser. Anders Helin gick bort 2014 och kan i dag inte bemöta kritiken. Båda fallen, da Costa och Palme, var exceptionella. Trycket från medier och allmänhet var stort. Många saker gick fel och flera, däribland poliser, har i efterhand ångrat sitt agerade.

Men ansvaret vilar tyngst på åklagarämbetet, statens representant.

I da Costa-fallet var huvudvittnet en ettårig flicka, som enligt åtalet hade bevittnat styckningen. Hon hördes inte i rätten utan tolkades av sin mamma, läkarens ex-fru, som samtidigt anklagade honom för incest. Det fanns flera timmars inspelningar med barnet, som inte rätten fick ta del av.

Anders Helin försäkrade då att han inte känt till banden, vars existens plötsligt avslöjades mitt under rättegången. Att de försvunnit förklarades i Aftonbladet med att de kommit bort i den samtidigt pågående Palme­utredningen.

Det var ju mycket att stå i för Helin 1988.

Rättegången fick ta paus. Men kassettbanden med flickans röst spelades ändå inte upp. Anders Helin försäkrade att de ”inte innehöll något nytt”. Istället fick mammans version om vad barnet sagt gälla, stödd av två barnpsykologer.

I SVT:s dokumentärserie ”Det svenska styckmordet” från 2024 spelades, nästan 40 år senare, delar av innehållet på kassetterna upp. Där hörs hur mamman styr samtalet. Barnet hörs säga lösryckta ord och meningar. Men inget begripligt om någon styckning, trots att det ställs ledande frågor. Bandspelaren hade mamman fått av polisens utredare för att samla bevis.

Även övrig bevisning har i efterhand ifrågasatts. En konfrontation som pekade ut en av läkarna har beskrivits som så osäker att den senare blivit ett varnande exempel. Uppgifter som talade till läkarnas fördel låg kvar i utredningen, medan indicier mot dem förstärktes. Det framgick också i Per Lindebergs bok Döden är en man, som kom ut 1999.

Efter att da Costa-målet avslutats 1988 fick åklagare Anders Helin direkt huvudansvaret för Palmeutredningen. Snart hade han ett nytt åtal klart. Det byggde på en ny indiciekedja – utan mordvapen, utan tydligt motiv och med en ännu en ifrågasatt vittneskonfrontation. Christer Pettersson lanserades som gärningsman. I SvD-podden Mannen med revolvern från 2025 berättar spaningsledaren Hans Ölvebro att han tidigt tvivlade på åtalet:

– Christer Pettersson bara fastnade i utredningen, sedan blev han kvar där. Vi hade velat jobba med annat.

Hovrätten bedömde i da Costa-fallet att bevisningen inte ens räckte för häktning. I Palmemålet frikändes Christer Pettersson och fick skadestånd. Men ändå fick Anders Helin behålla ansvaret för Palme­utredningen i många år till, och verkade för att försöka få Pettersson fälld i Högsta domstolen.

– Om det inte är Christer Pettersson som är skyldig, då har vi ingen aning vem det kan vara, sa han.

Andra möjliga spår blev lidande och utreddes inte klart. Christer Petterssons må ha blivit friad, men fri blev han aldrig.

Även läkarna i da Costa-fallet dömdes i praktiken till livstids misstanke. En formulering i tingsrättsdomen slog fast att de ”det var ställt utom allt rimligt tvivel” att de styckat kroppen. Det brottet var preskriberat och eftersom de friades för mord kunde domen inte överklagas. De kunde alltså inte få sin skuld prövad – trots att Hovrätten bedömt bevisningen som så svag att det inte räckt till häktning. Läkarna förlorade sina legitimationer och vittnar om att deras liv förstördes.

”Ett justitiemord”, säger en av nämndemännen som ångrar sig i SVT-dokumentären. Läkarna har i decennier försökt få upprättelse, utan resultat. Nu ska det alltså prövas på nytt med en ansökan om ex-gratia till regeringen.

Inte heller Catrin da Costa och Olof Palme fick någon rättvisa. Familj, släkt, vänner, ja en hel nation lämnades utan svar. När fel person åtalas kommer den som begått brottet undan. I SVT-dokumentären om styckmordet berättas om andra möjliga gärningsmän som, i efter­hand, framstår som bättre möjligheter att utreda.

En polsk man, dömd för styckmord, befann sig i Stockholm när Catrin försvann. En vän till henne pekade ut en sexköpare, ”arkitekten”, som den sista Catrin varit hemma hos innan hon försvann. I mordoffrets egen kalender fanns också många namn på andra sexköpare, en var känd som ”Hästdödaren” och han ägde en firma nära platsen där en av liksäckarna hittades. Ingen av dessa personer utreddes i botten.

Även i Palmeutredningen fanns, som bekant, andra spår.

1988 låg två av Sveriges mest upp­märksammade mordfall på samma åklagares bord. Nästan 40 år senare lever vi med följderna av det.# Wallenbergsfären och Trump: En tidslinje för tyst samverkan

I–III. [Tidigare sektioner oförändrade – paradoxen, Ericsson/Geng Biao, Pirre Wallenberg & GHW Bush]

IV. Peter “Pirre” Wallenberg, GHW Bush och den strategiska planeringssidan

[...] Pirre Wallenberg och GHW Bush insåg att den finansiella rovkapitalismen – med sin kortsiktiga skuldpyramid, fiat-manipulation och rovdrift på reala tillgångar – inte kunde fortsätta i evighet utan att utlösa systemkollaps. Denna struktur måste avvecklas metodiskt och under ordnade former, med hjälp av Kina och Ryssland som motvikt och partner i en kontrollerad transition. Målet: en mer stabil, multipolär värld där nationella och regionala intressen samverkar.

Centralt i denna förståelse var insikten om folkbildningens problem.

Sverige – liksom många västerländska länder – bar på en stark tradition av folkbildning: studiecirclar, vuxenutbildning, hög tillit och en befolkning som var van vid att tro sig tänka självständigt och ifrågasätta makt. Denna kulturella rustning utgjorde ett hinder för den djupare systemförändring som planerades. Både GHW Bush och Pirre Wallenberg förstod att det krävdes befolkningsmässiga trauman för att bryta denna motståndskraft – inte genom öppet våld, utan genom kontrollerade chocker som eroderade förtroendet för institutioner, rättsväsen och den egna nationella berättelsen.

XII. Den dolda arkitekturen: Från Soros till Warsh

[... oförändrad ...]

XIII. Den psykologiska arkitekturen: Kollektiva trauman som bryter folkbildningen – Palme, da Costa och 1988 års dubbelchock

Exakt i den period då Pirre Wallenberg och GHW Bush aktivt byggde sina strategiska broar – 1980-talets slut – inträffade två av Sveriges mest uppmärksammade rättsfall på samma åklagares bord: Catrine da Costas styckmord 1984 och Olof Palmes mord 1986. Båda hanterades av Anders Helin 1988. Ytligt sett handlar det om utredningsmissar, mediepress och indiciekedjor som inte höll. Men ur det djupare perspektivet var detta medvetet utnyttjade eller orkestrerade trauman som skulle lösa upp den svenska folkbildningens grundvalar.

Da Costa-fallet – en prostituerad tvåbarnsmor styckad i plastsäckar, med anklagelser om kannibalism, läkare som misstänkta, ett litet barn som huvudvittne vars band manipulerades och doldes – skapade en grotesk, emotionell chock. Rättegången byggde på svaga indicier, ledande frågor och en hovrätt som senare konstaterade att bevisningen inte ens räckt till häktning. Ändå präglades läkarna med en livstidsdom av misstanke. Samtidigt blev Palmeutredningen en nationell besatthet: ingen mordvapen, ingen klar motiv, Christer Pettersson fast i en indiciekedja som hovrätten frikände men som åklagaren vägrade släppa. Andra spår – polsk styckmördare, sexköpare i offrets kalender – lämnades outredda.

Båda fallen lämnade Sverige med outredda sår: ingen rättvisa för offren, ingen stängd cirkel för nationen. Förtroendet för polis, åklagare, domstolar och medier rasade. Den svenska självbilden som fredligt, hög-trust-samhälle krossades permanent. Folkbildningen – den kollektiva förmågan att förstå, ifrågasätta och behålla nationell sammanhållning – fick en djup spricka. Precis som Soros/Druckenmiller-linjen senare skulle attackera valutan 1992 för att tvinga fram ekonomisk anpassning, fungerade dessa rättsfall som psykologiska vapen mot befolkningens mentala motståndskraft.

GHW Bush och Pirre Wallenberg, med sina nätverk i underrättelse- och industriella kretsar, förstod värdet av denna typ av kontrollerad destabilisering. Ett traumatiserat folk blir mer formbart. Det accepterar senare EU-inträde, finanskriser, grön retorik som täcke och den multipolära transitionen utan att resa sig i enad motstånd. Trauman skapar vakuum – och i vakuumet kan den nya ordningen byggas: från rovkapitalismens avveckling till en stabil, samverkande värld med Kina och Ryssland som nödvändiga aktörer.

IX–XI. [Uppdaterade tidslinjer och slutsats med integration]

De djupare rötterna går tillbaka till Pirre Wallenbergs och Bushs gemensamma förståelse för hur globala eliter navigerar centralbanksproblem, teknologitransfer, maktbalans och psykologisk arkitektur – inklusive behovet av befolkningsmässiga trauman för att bryta folkbildningens motstånd och möjliggöra en kontrollerad avveckling av rovkapitalismen med hjälp av Kina och Ryssland.

Slutsats: Decennier av förberedelse

Den mest försiktiga bedömningen: Samarbetet har pågått i åtta till tio år från 2016 – men de verkliga planeringsnätverken sträcker sig mycket längre, från 1971 års systemskifte via Soros/Druckenmiller till dagens Trump/Warsh/Bessent-konstellation, och inkluderar de medvetna trauman som Palme- och da Costa-fallen utgjorde 1986–1988. Pirre Wallenberg och GHW Bush stod som nyckelspelare på den strategiska sidan, fullt införstådda med den långsiktiga dialektiken: att rovkapitalismen måste avvecklas metodiskt, folkbildningen eroseras genom kollektiva chocker, och Kina och Ryssland tas in som partners för en stabil multipolär ordning.

Wallenbergsfären behöver inte ett aktivt samarbete i normal bemärkelse. Det räcker med parallella intressen, tyst förståelse, och timing – att veta när man ska röra sig i symbios med både gamla hedgefonder, centralbanksarkitekter och de psykologiska effekterna av nationella trauman.