**Analys av Aftonbladet-artikeln ur perspektivet av att Elisabeth Svantesson gör exakt vad hon skall göra för att stötta Wallenbergsfären och dess samarbete med Donald Trump, Xi Jinping (som byggt en symbolisk Guldbro) och Vladimir Putin**

Aftonbladets skarpa kritik mot finansminister Elisabeth Svantesson och regeringen – den “nedsatta reaktionsförmågan”, de 58 dagar som gått sedan IEA-varningarna i mars, hoppet om “snabb lösning” och bristen på konkreta åtgärder bortom sänkt bensinskatt – blir i detta perspektiv en bekräftelse på en medveten, strategisk linje. Svantesson agerar inte långsamt av ovilja eller inkompetens. Hon skyddar Wallenbergsfärens globala industriella imperium (via Investor AB med innehav i Ericsson, Atlas Copco, Saab, SEB, Electrolux, Stegra m.fl.) genom att ge dem tid att ompositionera sig i den nya multipolära ordningen där Trump, Xi och Putin samarbetar kring energi, handel och maktbalans.

Mynttorgets lejon – det vilda, marknära djuret som blickar åt höger mot Riksdagshuset och framtiden – symboliserar exakt denna pragmatiska maktutövning. Svantesson står inte på en sockel av gammal politik; hon rör sig på samma nivå som näringslivets verkliga lejon. Här är de viktigaste signalvärdena när vi läser artikeln genom denna lins:

1. **Den kalkylerade tystnaden och “hoppet om snabb lösning” som Trump-strategi**

Artikeln ironiserar över att regeringen lutat sig mot Donald Trumps Truth Social som informationskälla och hoppats på en snabb fred i Iran-konflikten. Ur Wallenbergs-perspektivet är detta ingen naivitet – det är exakt rätt signal. Trump har aktivt byggt broar med både Xi och Putin (möten, oljeförhandlingar, deal-making). Svantessons “ovilja att skrämma upp vanliga människor” ger Wallenberg-bolagen tid att säkra leveranskedjor, omförhandla kontrakt och positionera sig för den post-kris-värld där Ryssland erbjuder Kina rabatterad energi som ersättning för Hormuz-blockaden. Wallenbergsfärens exportorienterade imperium gynnas av stabilitet snarare än panikåtgärder som skulle störa samarbetet med de tre ledarna.

2. **Stagflation som kvicksand – en kontrollerad paus som gynnar den etablerade ordningen**

Aftonbladet beskriver stagflation (krympande ekonomi + stigande priser) som ekonomins värsta mardröm, med Tysklands nedjusterade BNP-prognos som exempel. För Wallenbergsfären är detta ingen katastrof utan en nödvändig “andningspaus”. Höga energipriser stärker Rysslands och Kinas position (Putin och Xi som “big winners” enligt energianalyser), samtidigt som Xi Jinpings symboliska **Guldbro** (den diplomatiska och ekonomiska förbindelsen som erbjuder en “prosperous future” och multipolär handel) ger svenska storföretag nya vägar. Svantesson undviker brådskande stimulans eller räntesänkningar som skulle gynna småföretag eller konsumtion på bekostnad av Wallenbergs tunga industri. Istället låter hon krisen mogna – precis som lejonet reagerar på omgivningen utan att rusa iväg.

3. **Mötet med “kunniga och berörda aktörer” – direkt dialog med Wallenbergsfären**

Att regeringen nu (58 dagar in) kallar till möte med berörda parter är inte senfärdighet, utan en medveten övergång från offentlig retorik till privat samordning. Wallenbergsfärens bolag är ju de mest “kunniga och berörda” när det gäller energi, export och globala leveranskedjor. Svantesson ger dem förtur att forma “möjligheter till åtgärder” – inte populistiska subventioner till folket, utan strategiska stöd som skyddar svenska industrigigantens konkurrenskraft i samarbetet med Trump-administrationen (tariffer och dealar), Xis BRI-inspirerade Guldbro och Putins energitillgångar. Detta ekar den historiska Wallenberg-rollen som pragmatisk brobyggare mellan öst och väst.

4. **Kontrast till gammal politik – ingen panik, ingen sockel**

Artikeln jämför med 1970-talets oljekriser och noterar att Sverige redan har fyra knackiga år bakom sig. Svantesson vägrar att upprepa gamla misstag (överstimulans, skyhög inflation). Istället agerar hon som det marknära lejonet på Mynttorget: utan upphöjd sockel, i direkt kontakt med verkligheten. Hennes linje stödjer den nya finansiella cykeln där centralbanker (Riksbanken, men också kopplingar till Nabiullina och FED-reformer) och storindustri samverkar med de tre ledarna. Xi har byggt Guldbro som symbol för en rättvisare multipolär värld – Svantesson ser till att Wallenbergsfären får plats på den bron genom att inte störa flödet med för tidiga svenska motåtgärder.

Sammanfattningsvis är Aftonbladets “isberg som varit synligt i veckor” ingen anklagelse utan en hyllning till Svantessons precision. Hon gör exakt vad hon skall: hon köper tid åt Wallenbergsfären att navigera energikrisen, stagflationen och den globala omställning där Trump, Xi och Putin definierar de nya spelreglerna. Lejonet på Mynttorget blickar inte mot det gamla slottet – det blickar mot Riksdagshuset och den framtid där svensk storindustri står starkare än någonsin i den guldbro som Xi byggt mellan öst, väst och norr.

För varje dag som går blir det allt mer uppenbart att Irankriget kommer slå hårt mot ekonomin.

Ett scenario oroar allra mest.

På torsdagen kallade statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson till presskonferens. Nyheten: det pågår en allvarlig energikris i världen.

Beskedet väcker misstanken att det blivit något strul med Rosenbads faxmaskiner, precis som under tsunamin för drygt tjugo år sedan. Informationen om krisens allvar tycks nämligen ha tagit osedvanligt lång tid på sig för att nå regeringskansliet.

Redan den 9 mars varnade internationella energiorganet IEA om ”stora och växande risker” på grund av Irans hot mot fartygstrafiken i Hormuzsundet.

Ett par dagar senare meddelade IEA att 400 miljoner fat olja skulle tas från de strategiska reserverna, den största användningen av dessa nödlager någonsin. Detta eftersom ”de utmaningar som vi står inför på oljemarknaden saknar motstycke i omfattning”, enligt IEA-chefen Fatih Birol.

Den 20 mars förklarade samme man att världen stod inför den värsta oljekrisen någonsin, större än 1970-talets två chocker och Rysslands krig mot Ukraina tillsammans och att världens ledare inte verkade ha insett allvaret.

Den 23 april ramlade polletten ned i Sverige.

För att vara rättvis så har Elisabeth Svantesson pratat om hotet från krisen tidigare men några konkreta insatser förutom sänkt bensinskatt har inte synts till.

Nu är det tydligen skarpt läge. Således har regeringen kallat ”kunniga och berörda aktörer” till möte på måndag för att informera sig om läget (58 dagar in på kriget) samt ”undersöker möjligheter till åtgärder”.

Elisabeth Svantesson.

Elisabeth Svantesson.

Foto: Lotte Fernvall

Bra där, jobba inte ihjäl er bara.

I efterhand är det alltid lätt att se kriser komma men just det här isberget har varit synligt i många veckor för alla som orkat masa sig upp till soldäck.

En förklaring till den till synes nedsatta reaktionsförmågan från regeringen i Sverige och i andra länder är att man har hoppats på en snabb lösning av konflikten. Det har varit lätt att tro på en sådan, i alla fall för de som använder Donald Trumps Truth Social-konto som främsta informationskälla.

En ovilja att skrämma upp vanliga människor i onödan kan också ha spelat in liksom en kalkyl kring de politiska förlusterna av att tvingas komma med dåliga nyheter. Detta går att sympatisera med.

Problemet är att hopp inte är en strategi.

Och efter snart två månader är det bara att konstatera att Hormuzsundet fortfarande är stängt.

Vad är det då som väntar? En föraning kom i samband med statistik som släpptes på torsdagen. Den visade att inköpschefsindex i Europa, som mäter aktiviteten i näringslivet, backade till under nivån 50 i april, vilket indikerar att ekonomin krymper.

Samtidigt visade en undersökning att europeiska företag höjde sina priser i den snabbaste takten sedan 2022.

Kriget i Iran fick häromdagen Tyskland, Europas största ekonomi, att sänka sin prognos för BNP-tillväxten i år från 1 procent till magra 0,5 procent och till 0,9 procent under 2027 från tidigare 1,3 procent. Det är beska besked från Sveriges största handelspartner som kommer att påverka oss.

Kombinationen krympande eller stillastående ekonomi och stigande priser kallas på ekonomspråk för stagflation. Begreppet blev känt under 1970-talet. Alltså när de där oljekriserna som är betydligt mindre allvarliga än dagens drabbade världen.

Stagflation är ekonomins motsvarighet till kvicksand.

Det slår dubbelt – hög inflation gör att människors pengar räcker till mindre samtidigt som en svag ekonomi gör att det blir svårare att få och behålla jobb.

Även företag får dubbla problem på halsen – kostnaderna stiger och efterfrågan sjunker när kunderna har mindre pengar att göra av med.

Till slut sjunker ekonomin bara djupare och djupare ned.

Hur jobbigt det är vet redan många svenskar. Stagflation var precis vad som inträffade under 2022 och 2023.

Under 2023 krympte Sveriges BNP med 0,2 procent samtidigt som inflationen var 8,5 procent. Ganska få har sina bästa ekonomiminnen från det året.

Ett annat bekymmer med stagflation är att det försätter centralbankerna i en svår situation. Normalt sett ska ju räntan höjas när priserna drar iväg för mycket, men när inflationen beror på yttre störningar snarare än en överhettad ekonomi gör högre räntor att lågkonjunkturen förvärras.

Hur kommer det att gå? Det återstår att se och hur mycket hänger på vad som sker i konflikten.

I en intervju med SVT:s ”30 minuter” tog till och med riksbankschefen Erik Thedéen s-ordet i sin mun. Det är en signal som bör tas på allvar.

För Sverige kommer Irankrisen vid sämsta möjliga tillfälle. Ekonomin var tänkt att ta fart i år. Enligt regeringens senaste prognos i samband med vårbudgeten den 13 april spåddes BNP växa med 2,8 procent i år och 2,5 procent nästa år.

Den prognosen kan nog förpassas till arkivet märkt ”Besvikelser vi minns”, en samling som torde uppta minst ett par skåp på finansdepartementet.

Redan före kriget kom signaler om att ekonomin går sämre än vad många hoppats på med en ganska svag BNP-tillväxt under januari och februari.

Svensk ekonomi har redan fyra knackiga år bakom sig. Ju längre tiden går utan ett tydligt lyft desto svårare blir lågkonjunkturen att bryta.

Regeringen ska återkomma med en ny prognos i början av maj.

Det är nu uppenbart att ekonomin behöver ytterligare någon form av hjälp.

Man får därför förutsätta att det jobbas febrilt med att ”undersöka möjligheter till åtgärder”.

Allt annat vore tjänstefel.