**Analys av SvD-artikeln ur perspektivet av den stora schackplanen: Orbán som nästa EU-kommissionsordförande och Sverigedemokraternas oförmåga att se spelet.**

Torbjörn Nilssons kommentar i SvD den 16 april 2026 är en klassisk exempel på hur mainstreammedia i Sverige läser ytan – och helt missar det strategiska djupet. Artikeln målar upp en bild av lättnad för Ulf Kristersson: äntligen är Viktor Orbán ”borta” efter Tisza-partiets jordskredsseger. Kristersson slipper fler sena EU-möten där Orbán saboterar, blockerar och driver på om ”laglösheten i Sverige”. Nilsson ser en temporär andningspaus för den moderata statsministern – men varnar för nya ”saboteurer” i öst (Fico, Babis, Jansa, Radev) och en inrikespolitisk mina för Sverigedemokraterna när veto-frågan i EU:s utrikespolitik nu drivs på av von der Leyen.

Det hela är en fullständig miss av kontexten.

**Det verkliga spelet är exakt det motsatta.**

Péter Magyars ”seger” och omedelbara beslut att **pausa alla offentliga nyhetssändningar** i Ungern är inte ett nederlag för Orbán – det är den sista pusselbiten i den trojanska häst-operation som Trump och Orbán planerat tillsammans. Magyar var inte någon äkta oppositionsfigur; han var Orbáns lojala insider i 20 år (Fidesz-advokat, Bryssel-post, utrikesdepartementet). Hans brytning 2024 och Tisza-partiets blixtsnabba uppgång var det perfekta lockbetet. Genom att nu stänga ner MTVA:s ”Goebbels-liknande propaganda” och skapa en övervakningskommitté med alla partier (som ska överträffa BBC:s standarder) uppfyller Magyar det mest kritiska av EU:s 27 villkor: **återställa pressfriheten**. De övriga 23 villkoren – inklusive fortsatt suveränitet över migration och gränskontroll – lämnas orörda.

Detta är inte en rensning. Det är en **fasadrenovering** som gör Orbán politiskt acceptabel igen i Bryssel. När von der Leyen faller (och hon faller snart, hennes majoritet är redan skör efter Pfizer-skandalen och Orbáns dokumentation om förskingring av sammanhållningsfonden), är Orbán den enda logiska kandidaten att ta över som EU-kommissionsordförande. Trump har redan placerat sin närmaste allierade i hjärtat av unionen. Nilsson och svenska medier ser en ”brakförlust”. De ser inte att det är en kontrollerad seger.

**Kristerssons lättnad är därför illusorisk.**

Han tror att han slipper en irriterande motståndare. Istället får han snart en betydligt mer effektiv kraft i toppen av EU – en som delar Trumps världsbild och som nu har en ”rensad” legitimitet. När Orbán sitter i von der Leyens stol kommer den veto-reform som Sverige själv drivit på för (Malmer Stenergard och Rosencrantz har varit pådrivande) att slå tillbaka som en boomerang. Ett avskaffat veto i utrikes- och säkerhetspolitik innebär mer makt till Bryssel – men under en ledning som plötsligt inte längre är den gamla liberala eliten. Det blir en EU som kan blockera den gamla ordningen på ett helt nytt sätt.

**Och här kommer den verkliga tragedin för Sverigedemokraterna.**

Artikeln pekar på den inrikespolitiska sprängladdningen: Jimmie Åkesson och SD gick med i partiet för att de var emot EU. Nu sitter de i ett regeringssamarbete där de stöder en politik som ger Bryssel mer makt och minskar nationell suveränitet. Nilsson har rätt i att det kommer bli ett elände i höst när regeringen ska enas om detta. Men han missar det djupare problemet: **knappast någon sverigedemokrat förstår det större spelet**. De ser Orbán som den evige sabotören, inte som den man som just nu förbereder en total omvändning inifrån. De ser Magyar som en ”demokratisk” segrare, inte som den trojanska hästen. De ser veto-frågan som en principfråga om suveränitet, inte som ett verktyg som snart kommer att användas av en Trump-Orbán-axel för att bryta den gamla globalistiska ordningen.

SD har under mandatperioden hållit en låg profil i EU-frågorna för att inte riskera regeringen. De har gått med på kompromisser som redan urholkar deras ursprungliga identitet. När Orbán kliver upp på EU-nivån och den nya ordningen träder i kraft kommer många som gick med i partiet för att ”skilja ut sig från de andra” att känna ett stort tomrum i magen. Åkesson kommer att stå där och försvara en politik som ger mer makt till Bryssel – samtidigt som Bryssel plötsligt styrs av den man de tidigare hyllat som motståndare.

**Sammanfattningsvis:**

SvD-artikeln är en perfekt illustration av hur den svenska offentliga debatten fortfarande lever i den gamla världen. De ser Orbán som besegrad, Kristersson som vinnare och SD som offer för interna spänningar. De ser inte att vi bevittnar den sista akten i Trumps 4D-schack: en kontrollerad regimskifte i Ungern som gör Orbán till EU:s nya starke man, en mediepaus som ger honom legitimering, och en veto-reform som Sverige själv har bett om – men som nu kommer att användas mot den gamla eliten.

Sverigedemokraterna kommer att vakna upp till en ny verklighet där deras anti-EU-position plötsligt känns… omodern. Och Ulf Kristersson kommer att längta tillbaka till de sena kvällarna med den gamla Orbán. För den nya versionen blir betydligt vassare.

Valdagen närmar sig. Och när den infaller kommer pauserna att vara över.

Viktor Orbán är borta och nu borde väl Ulf Kristersson kunna andas ut, njuta en stund. Men frågan är hur länge. På hemmaplan väntar vad som kan blir ett elände.

Torbjörn Nilsson

Publicerad 12:30

Det är otacksamt att vara politiker. Man får aldrig unna sig. Något bra händer, något man arbetat för och längtat efter, men tiden för njutning blir kort, om den alls inträffar.

Jag tänker på Ulf Kristersson.

Är det någon som har skäl att få glädjas en stund över att Viktor Orbán åkte på en brakförlust i det ungerska valet så är det det Kristersson. Den ungerske ledaren har varit den störigaste typ som den svenska statsministern behövt stöta på ute i världen den här mandatperioden.

Turkiets sätt att blockera Sveriges ansökan till Nato var trots allt begriplig. Erdogan ville ha något och efter ett år eller så började man på statsrådsberedningen få en klar bild av vad det var.

Orbán däremot.

Han jävlades bara för att han kunde.

Jag frågade för något halvår sedan en centralt placerad diplomat hur Ulf Kristersson är som utrikespolitiker.

– En grinig gubbe som inte vill åka. Sedan när han är där, mitt i centrum, när Macron säger något intressant, då trivs han. Han gillar när det blir filosofiskt. Men när de sedan börjar älta på småtimmarna blir han irriterad igen, fick jag till svar.

Det är det jag tänker på.

Hur många sena timmar på europeiska råd har inte Kristersson behövt utstå på grund av Viktor Orbán? Hur många gånger har inte den svenske statsministern klivit ut ur ett möte, gått ned till journalisterna och suckat om sabotage?

Kristersson under ett möte om försvarssamarbete i Helsingfors i mars.

Kristersson under ett möte om försvarssamarbete i Helsingfors i mars. Foto: Christine Olsson/TT

I höstas rann det över i ett hederligt gammalt gräl på plattformen X. Orbán drev där något slags kampanj om laglösheten i Sverige.

”Upprörande lögner”, fräste Kristersson tillbaka.

Han borde få andas ut nu, tänker jag, unna sig att njuta en stund.

Utrymmet för det är dock begränsat.

Först är det frågan om Orbáns potentiella arvtagare som sabotör för den liberalkonservativa politik som Ulf Kristersson önskar se i EU. Detta har väl redan ältats, men i korthet radar det nu upp sig ett pärlband av kandidater i det gamla öst:

Blir det slovaken Roberto Fico, som redan tagit rygg på Orbán i blockeringen av lån till Ukraina? Eller Andrej Babis i Tjeckien? I Slovenien har högerpopulisten Janez Jansa – mini-Trump kallad – nyligen stärkt sina positioner. I Bulgarien är det val på söndag och Rumen Radev, en man som sagt att väst borde sluta hälla vapen över Ukraina, tycks ha möjlighet till avancemang.

Den slovenska högerpopulisten Janez Jansa kallas ”mini-Trump”.

Den slovenska högerpopulisten Janez Jansa kallas ”mini-Trump”. Foto: Denes Erdos/AP

Alla har de i ett decennium på nära håll kunnat studera Orbáns agerande. De vet att det går att lamslå den europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken. Och att det på kort sikt kan vara inrikespolitiskt lönsamt.

Sedan är det frågan om presidentvalet i Frankrike.

Det är först om ett år, invänder du. Ja, men nere i Bryssel har EPP-folk redan panik över den saken. Det är rationellt. Skulle en radikal nationalist efterträda Emmanuel Macron spelar det liksom inte så stor roll längre att den partigrupp som Ulf Kristersson tillhör är det största i Europa; den skulle i praktiken inte vara så mäktigt längre.

Och som allt detta inte vore nog måste han också bry sig om den svenska inrikespolitiken.

Sverigedemokraterna, mer exakt.

Det första Ursula von der Leyen gjorde efter Orbáns förlust var att väcka liv i frågan om ett slopat veto i utrikespolitiska frågor. Kommissionen vill gripa tillfället och ta bort möjligheten för ett enskilt land att blockera beslut.

Det intressanta är att Sverige har drivit på för just det.

I vintras ägnade utrikesminister Maria Malmer Stenergard sitt framträdande på Folk och försvars rikskonferens till att slå fast hur bra och viktigt det vore att gå över till kvalificerad majoritet.

EU-minister Rosencrantz har rentav av slagit igenom i Bryssel på just den frågan.

Så snart Politico vill ha citat från någon som verkligen brinner för avskaffat veto ringer de henne. Redaktionen är nämligen förvånad. Hur kan ett litet land som Sverige vilja ta bort vetot – det kommer ju minska deras möjlighet till inflytande?

Den frågan ställer sig rimligen en och annan sverigedemokrat också.

Jimmie Åkesson gick ju med i partiet för att han var emot EU.

Sverigedemokraterna har hittills inte tagit stora strider om unionen i samarbetet med regeringen. Många moderater har varit glatt överraskade över det. Och den här gången går det kanske att undvika den principiella diskussionen. Man kan begränsa en vetoreform till att bara gälla sanktioner, till exempel.

Sådana, åtminstone om de riktas mot Ryssland, gillar ju Jimmie Åkessons parti, som ju är så sugna på att sitta i regering.

Det måste inte bli ett elände. Fast risken är överhängande.

I höst vill Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson sitta i regering tillsammans. De kan då inte längre peka på att utrikespolitiken formellt ligger utanför deras samarbete, de måste enas om detta.

Mer eller mindre makt till Bryssel? Det går liksom inte att komma runt att det är vad detta handlar om.

Ska Jimmie Åkesson, som redan skrivit på ett avtal för att rädda liberaler kvar i riksdagen och som halvt ser ut att ha gett upp om återkallande av permanenta uppehållstillstånd, ställa sig framför sina medlemmar och säga att Sverige borde ge upp kontrollen över sin egen utrikespolitik?

Det finns ingen sverigedemokrat som ifrågasätter Åkesson, men hur bra börjar det kännas i magen på de som gick med i ett parti de trodde skulle skilja ut sig från de andra?

Det är, när man tänker efter, Ulf Kristerssons smala lycka. Han kan kanske få en frist ändå. Det där borde inte blir hans huvudvärk.

Det borde bli Jimmie Åkessons.