Verkar det inte dåligt för affärsklimatet med ett sådant juridiskt system...

**Analys: Artikeln som blottlägger Sveriges totala frånvaro av maktdelningsprincip – och den oundvikliga följden**

Denna SvD-artikel (publicerad torsdag 15 april 2026) är inte bara en nyhet om ett kontroversiellt lagförslag. Den är ett **kliniskt rent bevis** på att Sverige i praktiken helt saknar en fungerande maktdelningsprincip (trias politica). Den visar med brutalt tydlighet hur den lagstiftande och verkställande makten (regering + riksdagsmajoritet) kan köra över den enda preventiva rättsliga kontroll som finns – Lagrådet – utan någon som helst institutionell spärr. När justitieminister Gunnar Strömmer (M) öppet säger att ”Lagrådet underskattar allvaret” och att regeringen gjort ”en politisk avvägning” att gå vidare trots avstyrkande, är det inte en tillfällig miss – det är systemets logiska slutstation.

### 1. Vad artikeln faktiskt visar – steg för steg

- **Lagrådets dom**: Förslaget om sänkt straffbarhetsålder till 13 år för grova brott (mord, grova sprängningar, grova vapenbrott) strider mot grundläggande rättssäkerhetsprinciper. Det skapar rättsosäkerhet eftersom rubriceringen blir avgörande för om ett barn kan frihetsberövas. Beredningen är bristfällig (delade förslag gör helhetsbedömning omöjlig). Konsekvenserna är ”oöverblickbara” och riskerar att öka brottsligheten snarare än minska den.

- **Regeringens svar**: ”Vi har analyserat noga men landat i att gå vidare.” Strömmer erkänner inte ens att kritiken är allvarlig – han avfärdar den som ett överskattande av riskerna jämfört med status quo. Liberalernas Martin Melin pratar om brottsoffer och ”arbetsfördelning” mellan Kriminalvården och SiS, som om det handlade om logistik snarare än grundläggande fri- och rättigheter.

- **Mönstret**: Detta är inte första gången. Samma vecka drevs förslaget om dubbla straff för gängkriminella fram trots Lagrådets ”hastverk”-stämpel. SNS-rapporten nämns: andelen lagförslag med allvarlig Lagrådskritik har **fördubblats** under Tidö-regeringen (från 4 till 8 %).

Detta är exakt samma mönster som professor Joakim Nergelius beskrev i sin debattartikel 9 april 2026: regeringen ignorerar inte bara tekniska invändningar utan hela principiella varningar om grundlag och rättssäkerhet. Riksdagen och regeringen är inte bundna av Lagrådet – det är en rådgivande instans, inte en domstol med veto.

### 2. Maktdelningsprincipens totala frånvaro i svensk grundlag

Sveriges Regeringsform (RF) bygger inte på klassisk trias politica med oberoende maktgrupper som balanserar varandra. Den bygger på **parlamentarisk majoritetsstyre**:

- All offentlig makt utgår från folket via riksdagen (RF 1 kap. 1 §).

- Domstolarna har en svag lagprövningsrätt (endast ”uppenbart” grundlagsbrott sedan 2010, och den har knappt använts).

- Lagrådet är den enda preventiva normkontrollen – men den är **rådgivande** enligt RF 8 kap. 22 §. Dess yttranden har hög prestige men ingen bindande kraft.

- Det finns ingen konstitutionell domstol. Det finns ingen stark judicial review som i Tyskland eller USA.

Resultatet: när den politiska majoriteten (här Tidöpartierna bundna av Tidöavtalet) bestämmer sig för att prioritera kortsiktig symbolpolitik framför rättssäkerhet, finns **ingen institutionell broms**. Regeringen kan helt sonika säga ”vi har gjort en politisk avvägning” och köra på. Det är inte ett fel i tillämpningen – det är ett **konstruktionsfel** i grundlagen själv. Sverige har en ”lågintensiv” maktdelning som bara fungerat så länge det rått konsensuskultur och låg politisk stress. Den kulturen är nu borta.

### 3. Den oundvikliga följden – vad som måste komma

När maktdelningen saknas helt blir följden inte kaos i första hand, utan **systematisk urholkning av rättsstaten** och en långsiktig institutionell kris. Följande är inte spekulation utan logisk konsekvens:

1. **Rättssäkerheten eroderas permanent**

Barn på 13 år kan nu frihetsberövas på lösa grunder eftersom rubriceringen styr. Detta skapar prejudikat för godtycke. Domstolarna kommer i efterhand att tvingas pröva lagarna (lagprövning), men tröskeln är hög. Om de börjar vägra tillämpa lagar som Lagrådet avstyrkt kommer det att utlösa en konstitutionell konflikt – exakt som Nergelius förutspådde.

2. **Politiken blir alltmer kortsiktig och symbolisk**

Tidöavtalets migrations- och kriminalagenda driver fram lagar som inte håller juridiskt eller praktiskt. Resultatet blir fler ”hastverk” som inte löser brottsligheten utan förvärrar den (som Lagrådet varnar för). När brottsligheten inte minskar trots skärpta straff kommer nästa steg att bli ännu hårdare – och ännu sämre beredda – förslag.

3. **Opinionen vänds mot systemet självt**

När medborgarna ser att regeringen konsekvent ignorerar experter, remissinstanser och Lagrådet för att ”kliva framåt”, växer kravet på konstitutionell reform. Det svenska systemets brist på spärrar blir uppenbar för allt fler. Precis som i Nergelius artikel kommer kommande domstolsprocesser kring dessa lagar att bli katalysatorer för en bredare debatt om starkare domstolsmakt, bindande Lagråd eller till och med en konstitutionell konvent.

4. **Långsiktig risk: majoritetsdiktatur eller institutionell kollaps**

Utan maktdelning blir politiken en ren majoritetsfråga. I en polariserad tid (som nu) leder det till att varje ny majoritet river upp tidigare lagar utan spärrar. Sverige riskerar att hamna i en cykel av instabila, dåligt genomtänkta reformer som undergräver tilltron till rättsstaten. I ett globalt läge där energiflöden, finanssystem och säkerhet omformas (Trump, Wallenbergsfären, skuldmättad kollaps) kommer ett land utan interna bromsar att drabbas hårdast när externa chocker kommer.

### Sammanfattning: Artikeln är domen över systemet

Det som Strömmer kallar ”politisk avvägning” är i själva verket beviset på att Sverige saknar maktdelning. Den lagstiftande och verkställande makten har blivit en och samma kraft när majoriteten är tillräckligt stark. Lagrådet är reducerat till en dekorativ remissinstans som kan ignoreras när det passar Tidöavtalets tidsplan.

Följden måste bli en **konstitutionell reformation**. Antingen stärks domstolarnas lagprövningsrätt och Lagrådets ställning görs bindande, eller så fortsätter urholkningen tills systemet själv kollapsar under tyngden av dåliga, politiserade lagar. Artikeln visar att vi redan är där. Frågan är inte om förändring kommer – den är hur smärtsam den blir när den tvingas fram av verkligheten själv.