Under början av 1980-talet (beställning runt 1983, leverans ca 1984–1985) köpte Iran cirka 50–65 stycken höghastighetspatrullbåtar av typen RL-118 och RL-130 från Boghammar Marin.
Ordern uppgavs initialt vara för tullbåtar eller kustbevakning (mot smuggling), och den godkändes av svensk exportkontroll (Krigsmaterielinspektionen) eftersom det inte officiellt klassades som krigsmateriel vid försäljningstillfället.
Båtarna var små, lätta aluminiumbåtar med mycket hög fart (upp till 60 knop eller mer), byggda för snabba operationer i grunda vatten. De var inte tungt beväpnade från fabriken, men Iran beväpnade dem snabbt med maskingevär, raketer och andra vapen efter leverans.
Användning under Iran–Irak-krigetDessa båtar blev kända under namnet Boghammar (eller Taregh-klassen i iranisk tjänst) och användes flitigt av den iranska revolutionsgardets flotta (IRGC Navy) under Tanker War (delen av Iran–Irak-kriget där man attackerade oljetankers i Persiska viken).
De användes i swarm-taktik – många små, snabba båtar som attackerade större fartyg med hit-and-run-metoder. USA och andra betraktade dem som ett reellt hot mot kommersiell sjöfart och krigsfartyg i viken.
Efter leveransen utredde Sverige själv om båtarna byggts med vapenberedskap, men affären var redan genomförd.
Varför "snabba stridsbåtar"?
De var just mycket snabba och manövrerbara, vilket gjorde dem lämpliga som lätta attackbåtar i grunda farvatten – precis den typ av asymmetrisk sjökrigföring som Iran fortfarande satsar på (även om de idag har många inhemskt byggda varianter).