**Analys ur maktdelningsperspektivet (trias politica) och svenska rättssystemets brister**

Joakim Nergelius artikel i SvD (2026-04-09) är en skarp debatttext som explicit använder **maktdelningens** principer för att kritisera den nuvarande regeringens (Tidö-regeringen) hantering av lagstiftning. Den belyser hur bristerna i det svenska systemet – svag domstolsprövning, politiskt dominerad lagstiftningsprocess och bristande institutionella spärrar – nu blir synliga genom regeringens konsekventa ignorerande av Lagrådets kritik. Syftet är tydligt: att väcka opinion för konstitutionella förändringar genom att visa att rättssäkerheten inte längre skyddas av de existerande mekanismerna när politisk stress och avtal (Tidöavtalet) tar över.

### 1. Svensk maktdelning – svag judicial review och Lagrådets unika roll

I det svenska systemet (Regeringsformen, RF) är maktdelningen parlamentarisk och relativt svag jämfört med t.ex. USA eller Tyskland. All offentlig makt utgår från folket via riksdagen (RF 1 kap. 1 §), och regeringen är ansvarig inför riksdagen. Domstolarna har historiskt haft begränsad lagprövningsrätt – de har kunnat vägra tillämpa grundlagsstridiga lagar endast om brottet är uppenbart (före 2010). Grundlagsändringen 2010 stärkte domstolarnas lagprövningsrätt något och samtidigt Lagrådets ställning (RF 8 kap. 22 §).

Lagrådet är **den preventiva normkontrollen** – en unik svensk institution som granskar lagförslag innan de läggs fram för riksdagen. Granskningen ska omfatta både tekniska frågor (samordning, tillämpningsproblem) och principiella (grundlag, rättsordning, Europarätt och rättssäkerhet). Nergelius betonar att Lagrådets yttranden har stark grundlagstatus och normalt respekteras på grund av ledamöternas expertis. Riksdagen och regeringen är dock inte bundna att följa dem – det är en **rådgivande** spärr, inte en bindande veto.

Detta avslöjar en central brist i maktdelningen: kontrollen ligger främst i den **politiska processen** själv (utredningar, remiss, Lagråd) snarare än i oberoende institutioner med reell makt. Domstolarna agerar i efterhand och med hög tröskel. Systemet bygger på **självbegränsning** hos den lagstiftande majoriteten.

### 2. Artikeln visar hur bristerna nu tydliggörs

Nergelius pekar på ett **nytt mönster** under nuvarande regering:

- Lagrådets kritik har blivit **hårdare och mer frekvent** (t.ex. straffrättsreform, fängelseutbyggnad, retroaktiva medborgarskapsvillkor, vandel som villkor för uppehållstillstånd).

- Regeringen ignorerar kritiken helt – även när Lagrådet avstyrker hela förslag – och driver igenom lagarna ändå.

- Detta sker mot bakgrund av Tidöavtalets strikta migrations- och kriminalpolitiska agenda, där Sverigedemokraterna fått igenom sina krav och regeringen vill visa resultat före valet 2026.

Nergelius kopplar detta till en bredare förfall i lagstiftningsprocessen: sämre utredningar (förutbestämda resultat), kortare remissrundor och avfärdande av kritiska remissvar. Lagrådet blir då den **sista utposten** som marginaliseras. Detta är inte bara ”slarv” utan ett symptom på att den politiska majoriteten prioriterar kortsiktig uppfyllnad av avtal framför rättssäkerhet och lagkvalitet.

Ur maktdelningsperspektiv blir det en illustration av hur den **lagstiftande och verkställande makten** (regering + riksdagsmajoritet) kan kringgå de svaga konstitutionella kontrollmekanismerna när politisk vilja är stark nog. Rättssäkerheten – som enligt RF explicit ska ingå i Lagrådets granskning – blir ett offer för majoritetsstyrning.

### 3. Framtida domstolsprövning som katalysator för opinion

Nergelius lyfter en avgörande framtidsperspektiv: hur domstolarna i efterhand kan använda Lagrådets skarpa kritik som stöd för att **vägra tillämpa** de nya lagarna (lagprövning). Förhållandet mellan Lagrådets preventiv granskning och domstolarnas repressiva prövning har sällan testats, men Nergelius menar att kritiken nu ger ”mycket starka argument”. Flera lagar berör hundratusentals personer (t.ex. medborgarskap), vilket ökar risken för massiva rättsprocesser.

Här blir bristerna i systemet extra tydliga:

- Om domstolarna **inte** vägrar tillämpa lagarna trots Lagrådets kritik, visar det att 2010 års reform var otillräcklig och att judicial review fortfarande är för svag.

- Om domstolarna **gör** det, utmanas maktdelningen och kan tvinga fram en konstitutionell debatt om starkare domstolsmakt eller obligatorisk lagrådsgranskning.

Nergelius strategi är att använda dessa kommande processer för att **väcka opinion**. Genom att peka på att partier som tidigare predikat rättssäkerhet nu själva ignorerar den, skapar han en moralisk och institutionell kris. Den ”pinsamma” hanteringen blir ett bevis på att det svenska systemet inte längre klarar av politisk polarisation och snabba reformer utan att rättsstaten urholkas.

### Sammanfattande slutsats – vägen mot konstitutionella förändringar

Artikeln fungerar som en klassisk **maktdelningsvarning**: när den politiska makten (regering/riksdag) konsekvent ignorerar de svaga institutionella spärrarna (Lagrådet) och kvalitetsmekanismerna i lagprocessen, blottläggs systemets konstruktionsfel. Sverige har länge haft en ”lågintensiv” maktdelning som fungerat tack vare konsensuskultur och starka normer. Tidöavtalets drivkraft visar att normerna inte längre räcker när politisk stress ökar.

Nergelius väcker därmed opinion för förändringar som:

- Starkare bindande effekt för Lagrådet.

- Ytterligare förstärkt domstolsprövning (bortom 2010 års nivå).

- Bättre skydd för utrednings- och remissprocessen i grundlag.

- Möjligen en mer oberoende normkontroll.

Genom att koppla konkreta, kontroversiella lagar till hundratusentals människors rättigheter gör han bristerna personliga och akuta – inte bara teoretiska. Artikeln är därmed inte bara en kritik av en regering utan ett strategiskt inlägg i den konstitutionella debatten: det svenska rättssystemets svagheter har nu blivit så uppenbara att de inte längre kan ignoreras.

Det är anmärkningsvärt och faktiskt pinsamt att se hur partier som tidigare talat om rättssäkerhet nu helt ignorerar Lagrådets kritik mot slarvig och ogenomtänkt lagstiftning. Det skriver professor Joakim Nergelius.

Publicerad 2026-04-09

Kopiera länk

Mail

X

Facebook

DEBATT | JURIDIK

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Lagrådets förhandsgranskning av de lagförslag som regeringen tänkt lägga fram för riksdagen (så kallad preventiv normkontroll) är av största vikt. Det gäller särskilt i ett konstitutionellt system som det svenska, där domstolarnas möjligheter att vägra tillämpa grundlagsstridiga lagar länge varit svag och sällan utnyttjats. Detta gäller trots att domstolarnas lagprövningsrätt ökades genom en grundlagsändring 2010 och faktiskt än mer sedan Lagrådets ställning samtidigt stärktes.

Sedan den 1 januari 2011 gäller nämligen att Lagrådet inte bara bör utan ska höras om alla viktiga lagförslag, utom i väldigt enkla eller brådskande frågor. Riksdag och regering är förvisso inte skyldiga att följa Lagrådet, men dess framskjutna plats i grundlagen gör ändå – i kombination med ledamöternas stora juridiskt-tekniska kunskaper – att Lagrådets bedömningar i stort brukar respekteras. När så inte sker i någon kontroversiell fråga, som till exempel rörande den så kallade gymnasie­lagen 2018, brukar följden bli en infekterad debatt.

Under nuvarande regering syns tyvärr ett nytt mönster, där å ena sidan Lagrådets kritik mot slarviga och illa genomtänkta lagförslag blivit hårdare och mer frekvent, samtidigt som regeringen oftare och tydligare än någonsin förut helt sonika struntar i Lagrådets kritik och lägger fram förslagen ändå. Så sker även när Lagrådet helt avstyrkt lagändringar och inte bara anmärkt på enskilda paragrafer.

Enligt Regeringsformen 8 kap 22 § ska Lagrådets granskning avse dels mer tekniska frågor som hur olika regler i ett lagförslag passar ihop, om syftet med lagen bör kunna uppnås och framtida tillämpningsproblem, dels mer övergripande och principiella frågor som hur ett lagförslag förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt (inte minst Europarätten) samt till ”rättssäkerhetens krav”. Att dessa frågor tangerar rättspolitiska ämnen är naturligt. De kritiker som anklagar Lagrådet för att politisera är därför fel ute, eftersom den granskning av måhända politiskt känsliga delar av ett lagförslag som Lagrådet ibland utför har uttryckligt stöd i grundlagen. Tanken att juridik och politik alltid på alla sätt kan hållas isär är i bästa fall naiv.

Bara under det senaste halvåret är exemplen på mycket allvarlig lagrådskritik mot nya lagförslag många. Det gäller förslaget till straffrättsreform, utbyggnad av fängelser och retroaktiva villkor för ansökningar om medborgarskap. Det kontroversiella förslaget om god ”vandel” som villkor för uppehållstillstånd har presenterats men ännu inte granskats av Lagrådet. Alla de hårt kritiserade förslagen har ännu inte röstats igenom i riksdagen, men tanken tycks vara att så nu ska ske under våren och sommaren – om inte förr så vid två extrainsatta arbetsdagar i augusti.

Det är från allmän synpunkt anmärkningsvärt och faktiskt pinsamt för regeringen att se hur partier som tidigare ofta talat om rättssäkerhet och dylikt nu helt ignorerar Lagrådets i allmänhet berättigade kritik mot slarvig och ogenomtänkt lagstiftning. Vidare måste den sjunkande kvaliteten i den normalt väl fungerande svenska lagstiftnings­processen beklagas. Här ingår avfärdandet av Lagrådet tyvärr i ett större sammanhang, där utredningar håller lägre kvalitet, ofta i förväg är bundna av krav på vad de bör komma fram till (vilket i praktiken gör dem meningslösa) och remissinstanser får kort tid på sig för att sedan avfärdas om de är kritiska. Att även Lagrådet sedan marginaliseras som sista utpost innan ett förslag lämnas till riksdagen är då bara logiskt.

Förklaringen till att det blivit så här är förutom allmänt ökad politisk stress främst Tidöavtalet och regeringens överdrivna nit med att uppfylla det närmast till punkt och pricka före valet i september. Avtalet domineras helt av migrations- och kriminalpolitik, där Sverigedemokraterna fått igenom så gott som alla sina krav. Vissa effekter härav framstår nu, när regeringen så att säga går från ord till handling, som smått extrema. Hellre än att stanna upp och konstatera att allt inte blev så bra varför en paus vore en god idé, så väljer regeringen att göra någon symbolisk eftergift (till exempel om tonårsutvisningar) men i övrigt köra på för fullt med avtalets genomförande.

En viktig fråga inför framtiden är därför hur eventuella processer kring de omtvistade lagarna kan föras till domstol och om domstolarna då kan använda Lagrådets tidigare kritik som grund för att vägra tillämpa de till synes tämligen bristfälliga lagarna. Förhållandet mellan lagrådsgranskning och senare lagprövning i domstol har sällan prövats, men självklart utgör Lagrådets mycket skarpa kritik mot flera nya kontroversiella lagar mycket starka argument för de domstolar som inte vill tillämpa dem i praktiken.

Frågan kan komma att få mycket stor betydelse, eftersom flera av dessa lagar – till exempel om villkoren för medborgarskap – berör långt över hundratusen personer. Och då kanske Lagrådet för en gångs skull kommer att höras av långt efter att det kritiserat en antagen lag.

Joakim Nergelius

professor i rättsvetenskap, Örebro universitet